Alla dagar på sjukhus är sega, tiderna stämmer sällan och det är en massa tid man spenderar bara på att vänta. Som orolig förälder tär detta enormt på tålamodet.

 

Vi vaknade tidigt på morgonen, hade blivit tillsagda att infinna oss klockan 8 för att Han skulle hinna få transfusioner innan sövning kl 9. Vi var glada att det var så tidigt eftersom han måste vara fastande 6 timmar innan, flytande (typ slät yoghurt) 3 timmar innan och klar vätska 2 timmar innan.

 

När Hampus och jag kom till sjukhuset visade det sig att det var ett missförstånd, han skulle få flytande fram till 9 och operationstid därmed tidigast kl 12!

 

Det där att hålla en liten kille nöjd utan varken mat eller vatten……….. Innan han sövs så ska han duscha och hoppa ner i sängen. Detta gjorde vi redan strax före åtta eftersom vi då inte visste att det var op på eftermiddagen. Han skulle ändå få en del transfusioner, totalt tog dem ca 2,5 timme så han var ändå fast i sängen en period. Ja han är ju inte fast i sängen, men som förälder att springa omkring med en kort slang efter en droppställning med blod är inte det roligaste.

 

Vi har gjort många tokigheter under tidigare behandlingar, Hampus har cyklat på trehjulingar i korridoren med oss efter i full fart med droppställningen, han har sprungit så snabbt han kan genom korridoren, där man sett hur sköterskorna blandat svettas och blandat är glada att han varit så pigg.

 

Tiden gick, vi lyckades distrahera honom, spelade spel etc och till slut vid halv tre fick vi gå ner till operation.

 

Han fick ligga kvar i sin säng och somnade med datorn framför sig. Han har gjort det så många gånger att han inte är särskilt rädd längre. Han vet att mamma står trygg bredvid och finns där när han vaknar igen.

 

Vi gick och fikade Jimmy och jag, dem ringde snabbt efter bara 45 minuter fick vi gå till uppvaket. Vi mötte läkaren på vägen dit och hon berättade att Hampus hade ett för högt tryck i vätskan som omger hjärnan. Han hade det förra gången dem mätte i Januari, den här gången var det ytterligare något högre, inte alarmerande högt, men tillräckligt för att dem inte bara kan släppa det. Anledningen har dem ingen aning om, men dem kan inte hitta några leukemiceller i vätskan vilket vad jag förstår leder dem att tro att det handlar om något annat. Hon skulle prata med neurologerna och återkomma hur dem ska gå vidare.

 

Hampus har sprungit runt på trallen hemma i helgen och hade en hel massa stickor i fötterna, läkaren var snäll och tog bort dem. Huden är en av dem största källorna till infektioner i mellanperioderna och det är onödigt att riskera mer.

 

Äntligen fick han äta lillkillen, sådär vid fyrataget, han hade också fått kortison i förmiddags (det får man mot illamående) och det sätter igång hans aptit, så han åt som en galning, pizza, chokladbollar, russin, nötter, yoghurt.

 

Vi var ute och lekte en stund i korridoren innan dem kopplade honom med ”kompisen”. Hampus kallar droppställningen för hans robotkompis. Dem kopplade första cytostatikan ca 17.30 och han är nu kopplad dygnet runt i ca 7 dygn.

 

Hampus med “kompisen” aka droppställningen.

 

Båda sorterna cytostatika han skulle ha var klara till halv nio, sen är det vätskedropp hela natten.

 

Vätskedropp innebär ca 1 dl extra vätska i timmen in i blodet, det innebär också nattkissning var tredje timme.

 

Vi fick besked från doktorn att dem börjar med en ögon undersökning imorgon för att se om dem ser någon förändring kring synnerverna med tanke på det högre trycket i hjärnan.

 

Efter en lång dag somnade superhjälten vid åttataget.