Jag vill inte

Tårarna bränner under ögonlocken, jag vägrar släppa fram dem, jag ser verkligen inte fram emot morgondagen när det ska sättas sond. Inte för sonden som sådan, han behöver den verkligen om han ska överleva det här, men det psykiska när han ber mig att slippa, när han blir arg eller gråter och skriker att han vill inte…

Läkarnas alternativ är att antingen känner han inget, men kommer ihåg ingreppet eller så känner han det, men får en minneslucka efter så han inte kommer ihåg det. För mig är valet det andra, plågsammare för mig och i stunden för honom, men han kommer inte minnas det övergrepp som det ändå är för honom.

Det är för hans bästa och för hans överlevnad, han kommer vänja sig och förhoppningsvis kan vi byta till en knapp innan det är dags att byta sondslang. Han har accepterat att det ska göras imorgon, inte nöjd, men han vet att det måste göras!

Idag äter han inte ens glass… eller han har ätit en isglass, druckit 2 klunkar coca cola, och en knäckemacka till frukost.

Idag har vi permis, jag är lite piggare, Hampus är trött, han ligger mest i fotöljen och tittar på tv. Klockan tre kommer hemsjukvården och ger honom antibiotika, sen är det tillbaka till sjukhuset för att sova.

Lyckan när jag inser att han äter marsipanen han bad om, yes, socker och snabba kolhydrater, kaloriintag!!! Allt räknas!