En dag i taget

Hampus var feberfri hela dagen igår, från att han hade lite feber runt 6 på morgonen, fick alvedon så var han feberfri fram tills en topp på 40gr vid midnatt.

Jag har sovit hemma, väldigt välbehövligt, dels för mina energinivåer, men också för att jag ska kunna släpa och ge kontrollen till Jimmy.

Dem tog bort nålen igår, det behövdes kan vi säga! Det sved och sved när plåstret togs bort och blottade huden och just där själva nålen suttit såg det inte vackert ut. Huden är vår största inkörsport för bakterier och just där har de fri väg in i hans vener…. Det så ändå inte inflammerat ut, bara ett sår som stått med vätska i 1,5 vecka, tänk om dem dragit den när jag sa till! Får han en infektion i det där så kommer jag propsa på avvikelserapport och kanske tom en lex Maria (ja jag kommer inte ihåg vilket namn som är för vilken lex, men ni fattar). Detta endast för att det inte ska hända någon annan igen, jag vill inte peka finger, det som nu hänt Hampus 2 gånger har enligt alla sköterskor aldrig hänt förut (kanske för att det inte rapporterats?). Nästa gång kanske de lyssnar direkt? Är det inte bäst att köra rather safe then sorry i dem här fallen och humor me?!?!?! Även om jag är en människa som ska ha kontroll på allt, även om jag tjatar och tränger mig på dem så handlar det om mitt barns liv och inget annat!

När vi kom till USÖ fick jag påminna om att han ska ju ha antibiotika kl 18! Oj det hade dem glömt….Det bevisar för mig igen att släppa kontrollen är inte ett alternativ! Jag propsade på i Uppsala och sa till direkt i örebro att det ska finnas i hans journal att han ska ha alvedon 6 ggr per dygn vid behov. Den här gången var det ingen som sa emot mig, och personalen som kom efter visste precis, dem la också in efter mina önskemål att nattetid ska han ha det intravenöst.

Jag fick ett sms av Jimmy som sover med Hampus att när han vaknade så skrattade han till och sa glatt -mamma klädde inte på mig på hela dagen igår.

Hampus älskar att få vara i bara kallingar, så alltid när vi bara är på rummet så är det så man finner honom.

Det här är den enda vardagen Hampus känner till, han har levt av och till i sjukhusmiljöer sedan han fyllde 4. Vi lider mer än honom av allt han missar, för han vet inte att han missar något. Vi sörjer att han inte kan leka med kompisar eller gå på dagis. Hampus har fragmentsminnen av dagis och kompisar och talar stundtals mycket om dem och det och vi tittar på hans dagismemory ibland, han kan alla namn och berättar ibland minnen om barnen. Häromdagen berättade han om när han och Gustav och Fanny byggde torn som skulle vara lika höga som dem själva och han skrattade så han kiknade när han berättade att sen hade dem sönder dem direkt.

Kämpa kämpa kämpa, det finns faktiskt inga andra alternativ, just nu står det helt utanför våra händer, han måste svara på sista kuren han fått! Läkarna famlar i blindo känns det som. Nu ska vi igenom mellanperioden sen tänker vi längre!

#FUCKCANCER