Det är svårt att förklara för någon som aldrig upplevt det, hur min hjärna ibland mer känns som bomull än något fungerande. Hur jag inte kan komma ihåg vilken dag det är eller mer saker än en i taget. Hur jag stundtals finner varenda sak jag ska göra betungande. Att exempelvis hänga in tvätten är ett stort projekt. Hur jag kan finna första tanken på saker helt skräckinjagande, som att gå till gymet själv. Men jag har en stor inre kraft och vilja, en sak i taget och jag fixar det här, små steg!

Igår på Novas kalas var jag så trött, jag var helt slut. Jag var nöjd över mig själv som tog mig dit, som satt och såg ut som ett mähä. Jag hade utan problem kunnat lägga mig där på soffan mitt i kalaset och somnat. Jag ryckte upp mig efter en lång stund och klarade att skoja och prata igen.

Det är svårt att förklara för någon som aldrig känt som jag, hur tröttheten förlamar ibland. Lägg till min sorg i det och folk som träffar mig vid fel tillfälle blir väldigt väldigt oroliga för mig.
Jag är inte orolig för mig själv, jag vet att jag kommer så sakteliga ta mig framåt, men jag kan inte skyndas på då blir det bakslag.

Jag gör saker, går på Amandas innebandy, jag finner det givande och roligt, men allt sånt tröttar ut mig.

Jimmy vet inte ibland om han ska tvinga ut mig eller bara låta mig vara. Problemet är väl att det vet inte jag heller. Jag pressar min gräns ofta, jag blir trött ofta, men jag vill göra saker till min nivå efter min förmåga.

Jag är nöjd när jag nu börjat ta mig till gymet alldeles själv, en stor vinst för mig.

Jag måste göra saker i min takt om jag ska gå framåt. Jag behöver lite stöttning och puffning ibland och är tacksam att jag får den!

Min hjärna är trött, dem här sista månadernas press har varit fruktansvärd, jag var inte återhämtad innan och det tar ut sin rätt nu.
Men jag har glädje och jag har vilja, jag är inte deprimerad, jag är trött! Ledsen är jag självklart min son har dött, han fattas mig fruktansvärt.

Jag har verktyg och strategier, jag måste vila ibland, men jag kan inte gå och lägga mig planlöst stirrande, då fastnar jag. Jag får gråta, men jag kan inte bara fastna i gråten, det är inte “synd om” mig, missförstå mig inte det är fruktansvärt det vi går och har gått igenom, men om jag fastnar i det är synd om hela tiden så tar jag mig inte ur…

Jag måste acceptera min trötthet, annars kommer jag aldrig framåt!