Planerad inläggning

Idag är det sjukhus som gäller, förhoppningsvis hem imorgon kväll!

Hampus har en infektion i huden ovanpå sin port, vilket innebär att han inte har en fungerande infart. Det  behöver åtgärdas.

Så i förmiddags åkte vi in till sjukhuset för planering, sätta en perifer infart tillfälligt och transfusioner. Imorn ska han sövas och få en CVK istället.

Han mår fin fint lille herrn, märkligt nog har hans trombocyter och neutrofiler stigit från igår. Han har inte haft  några neutrofiler på flera veckor och han borde inte få särskilt många heller. Det är tyvärr inte ett hopp utan snarare att hans superhjälte kropp gör det lilla motstånd den kan till ett oundvikligt slut!

Vi har suttit med Hampus läkare Gunnar Skeppner och planerat, vi har insett gemensamt att dem tror att är det månader så är det bara för att han är den fighter han är. Jag kan inte börja att beskriva hur fruktansvärt det är att behöva sitta och planera tiden för sitt barns sista dagar. Hur hemskt det är att behöva ha klart att det finns mediciner och riktlinjer även för jourer nattetid att komma med akuta mediciner, lugnande etc. Att vi vill göra fullständigt klart att det bara är en sak som gäller, HAN SKA INTE LIDA, oavsett pris så ska han inte lida!

Läkaren försöker förklara vad som kan hända i slutet och vi vill inte lyssna, men vi båda biter ihop och lyssnar sakligt som vi vet att vi måste. Jag försöker få fram att det måste finnas klara nedskrivna direktiv för den stund vår tillvaro rämnar, för personalen att följa när vi inte klarar att ta beslut.

Vi kan nog tyckas lite kalla i det här samtalet, jag tror dock dem känner oss och  vet att vi inte kommer visa våra känslor i det här läget. Vi måste göra det absolut bästa vi bara kan för Hampus, för vår älskling så länge det bara går.

Ett djupt andetag, Hampus och jag sover här inatt. Vi vill hem!!!