Vänner

Idag tog vi oss ut och promenerade milen igen, skönt och kroppen gör faktiskt mindre och mindre ont nu när den börjat få välbehövlig träning igen.

Jag har varit hos frissan och sedan sytt fast dem gröna sidenbanden på min och Amandas klänningar till fredag.

På kvällen har jag träffat några arbetskamrater, ja för mig är dem mer vänner än arbetskamrater, underbara är vad dem är. Pratat om saker och ting, jag har ju levt i min bubbla och dem har fortsatt med sina liv.

Jag har fått prata och berätta om Hampus, hans sista tid, jag har fått skratta med dem hur underbar han var. Jag har fått berätta om frustrationen kring vården, kring hur vi ibland får känslan av att vårdpersonalen har svårt att möta oss där vi är och hur det känns som vi fått kämpa så mycket ibland.

Det fyller mig med en sådan glädje och stolthet att prata om båda våra barn!

Jag fick också lyssna på en inspelning av låten Sophia ska sjunga på begravningen, hon är verkligen en fantastisk sångerska och jag är så glad att hon kan göra det och låten är verkligen bara rätt, den är han, den är som jag känner, vår superhjälte som han kämpat och alltid hållit humöret uppe och hittat livskvalité och livsvilja i alla jobbiga stunder.

Jag tänkte på det, när ni möter mig eller oss där ute i verkligheten… Det är ok att bemöta oss hur ni önskar, vår sorg blir varken mindre eller större för det.

Vad jag vill är att ni kommer ihåg är att Hampus fanns, han levde med oss, vi minns honom och älskar honom för alltid. Jag blir glad att prata om honom, att minnas honom, även om jag stundtals kan bli ledsen för att han inte finns hos oss för att skapa fler och nya minnen.

Låtsas inte som inget, men om ni inte riktigt känner för att bemöta min sorg så fråga inte hur det går och hur jag mår. Ge mig en kram om ni vill, eller gör det inte. Säg hej bara, det räcker. Eller vet ni, gör som ni kan, vill och orkar, det löser sig!