Är det någon som läser här som kan hjälpa mig hitta melodin till psalm 796 att lyssna på? Jag glömmer melodin, vill gärna att Amanda får höra den innan begravningen….
Är det någon som kan den och har lust att maila ett klipp till mig så hör gärna av er!
Prästen var här igår, det kändes bra, trevlig, mjuk. Han förklarade sin syn på vad som händer när man dör. Att i himlen står tiden stilla, här på jorden väntar vi på saker, tiden går och vi längtar efter Hampus och att få träffa honom igen. Där Hampus är nu står tiden stilla, när vi återförenas så har inte han väntat, han lever i samma nu hela tiden och så är vi plötsligen där hos honom. Det kändes fint och tryggt, för mig delvis som jag själv ser på det. Att vi som är kvar här håller i oron och saknaden, när man dör så försvinner all smärta, sorg och han har det bra vår älskling. Han saknar oss inte för att han inte har tidskonceptet att sakna oss på.
Vi har gått igenom hur begravningen ska gå till, hur vi vill ha det. Vi har pratat om Hampus, hur han var och hur vi saknar honom.
Begravningen hålls bland dem närmaste, med det så menar vi familjen, familjen och hans dagisfröknar, dem som har anknytning till honom, skulle det vara någon som undrar så hör av er.
Amanda och jag pysslar med pappersblommor och idag ska jag kolla igenom foton vilket vi ska ha vid begravningen.
På eftermiddagen åkte vi till stan och bokade en resa, en vecka i solen vi tre. Vi har inte haft någon sommar, absolut inte tillsammans. Vi kommer sakna honom likväl, men en break, något att se fram emot och tid att i lugn och ro knyta ihop oss som den nya familj vi är.
Jag tycker om att få prata om min älskling, att minnas och att tänka på honom, ibland orsakar det tårar, men jag anser inte att det är negativt, jag är inte rädd för mina tårar. Mest minns jag honom med glädje, även om vetskapen att jag inte får tillbaka honom slår till hårt. Så till alla mina vänner, var inte rädda att prata om honom och börjar jag snyfta ja då nuddade ni något som står mig väldigt kärt och det är ok.
Idag ska vi försöka hitta en slips i färg åt Jimmy och en klänning åt Amanda.
Morgonen började som vanligt, jag lämnade Amanda i skolan, stora tjejen går själv sista biten, vi får inte följa med hela vägen in.
Jag åkte direkt till gymet, det är första gången jag varit där på minst 4 veckor, regelbundenheten har inte funnits där sedan i maj. Jag har planerat att välja udda tider när det inte är så mycket folk. Det gick bra, jag tränade i ca 45 min och det var först i slutet som tankarna vandrade för långt och jag fick åka hemåt. Skönt och nödvändigt för kroppen att starta upp lite mer.
På vägen hem började tårarna rinna. Varje dag kommer stunderna där saknaden är så stor att den är svår att bära, där varje andetag känns fysiskt smärtsamt, där jag undrar vad som hände, var är min lilla älskling och vad är det för mening med allt om en liten oskyldig pojke ska lida och dö… Det tar mig vanligen några minuter och ett antal panik skrik/gråt utfall och att titta på filmerna där han skrattar och busar innan jag kan ta mig ur det. Innan jag kan acceptera att livet ska fortsätta, det fanns och finns inget annat att göra, nu är vi här!
På ett sätt är dem här attackerna lite sköna att ha, att få skrika ur mig sorgen, men inte låta den genomsyra hela tillvaron. Ja det går inte en sekund utan saknad, men jag lever, vi lever och vi går framåt. Det gör inte ont att vara vid liv nu, inte så ofta iallafall.
Idag och just nu är första gången jag är helt själv hemma sedan det hände, det känns ganska bra ändå, jag klarar det!
Den stund som konsekvent är svårast för mig är att somna. När jag väl somnat så sover jag hela nätterna, jag tror tack vare känslan att oron är borta, det värsta har hänt, värre kan det inte bli. Ja det och det faktum att jag efter månader av extrem stress är utmattad.
Jag är väldigt trött på kvällarna och ibland, eller oftast vill jag lägga mig redan vid nio, men….. Jag kan inte somna när jag ligger själv i sängen, när det är lugnt och tyst, det bara går inte.
Det slutar alltid med att jag lägger mig i soffan och somnar till tv:n. Om inte Jimmy lägger sig samtidigt vill säga, då funkar det bättre.
Igen, acceptans och ett steg i taget…
Ibland känns det som att det kan väl inte vara mig det här händer? Inte kan något så hemskt som att förlora sitt barn hända mig? Lite som känslan när man vaknar ur en dröm och undrar vad som är sanning och vad som var dröm… Jag vaknar ju dock alltid ur den känslan…. Det är verkligen min son som dött…..
Det är studiedag för Amanda idag så vi har varit uppe vid ånnaboda, promenerat till Falkasjön och ätit lunch. Amanda är inte helt van vid sånt här, vi har inte kunnat vara ute på det här sättet på över ett år nu, det kom lite gnäll då och då, men för det mesta hade vi det bra, skönt att komma ut och en liten smygstart till ett aktivare liv igen.
Prästen kommer hem till oss imorgon för att prata om begravningen.
Min kropp känner av sin månads träningsvila och dem taskiga, men nödvändiga, dåliga sovställningar etc som varit. Lite sakta får den vakna igen.
Det är märkligt det här hur hjärnan fungerar. Jag är trött, ja vi är båda trötta, men det är jag som skriver den här bloggen. Jag är helt slutkörd efter framförallt den här sommaren, min hjärna kan var superalert ibland och sen andra stunder inte fatta dem enklaste saker. När Jimmy pratar om att vi ska handla och sen direkt efter så säger han att Amanda behöver nya skor eller vad ska vi äta till middag. Då är jag lost, jag fattade det första, vi ska handla, sen kan inte min hjärna processa nästa sak… En sak i taget och jag försöker hålla en acceptans att jag behöver tid för återhämtning.
Vi hämtade lite förstoringar på kort idag, dem blev inte riktigt som vi tänkt oss, så det blir att göra nya. Amanda fick också ett kort på sig och Hampus att lägga i sin låda, hon ska få välja fler sen, men en sak i taget…
Jag har visat Amanda en bild på hur en begravning kan se ut, eller hur kistan står i kyrkan snarare. Hon har börjat fundera och fråga massor, det är skönt att hon börjar öppna sig mer och mer.
Varje dag saknar jag vår älskling, varje dag tänker jag på stunder då han varit här, varje dag tittar jag på bilder och filmer, låter hans röst hålla mig sällskap. Det gör mig glad att ha alla dessa skratt och samtal inspelade, det värmer. Jag vet att han hade det bra, att han hade livsglädje och livskvalité under dem få år han hade hos oss. Ibland tänker jag på det, han visste ju inte vad han missar, det är jag som sörjer den framtid som inte blev, han var lycklig i stunden där han var.
Vi blickar mot framtiden, ett hinder och ett steg i taget, idag har vi varit och gjort pass. Om några veckor tänkte vi åka utomlands, ett miljöombyte, ett break, vi tre tillsammans.
Idag har Jimmy och jag tagit en lång promenad i karlslundsskogen. Skönt och välbehövligt!
När vi sen hämtade Amanda så mötte vi upp vaktmästaren på kyrkogården och valde alla tre tillsammans en gravplats åt vår son. Det är en fin, liten kyrkogård, han får en fin plats.
Det är så otroligt overkligt! Han är borta, vi har valt hans kista och hans grav…. Han är borta…
Mina kära vänner har hjälpt till och engagerat den sångerska jag önskat till begravningen. Nu till att välja psalmer och sång.
Kontakt med prästen under morgondagen.
Samtidigt fortsätter livet, vi fortsätter och börjar leva igen. En dag i taget.
Hörni det här med blommor, självfallet får ni skicka blommor, gärna dock i färgerna, grönt, gult, vitt eller blått <3!
Vi funderar lite vidare på det här med ett konto eller postgiro nr för att bidra till barncancerfonden i Hampus namn….
Det slog mig nyss, att han är borta… Min älskling är borta, han är borta. Jag grät i panik, visste inte var jag skulle ta vägen, det gör så ont….
Det slår mig då och då, ibland hårdare än andra gånger… Så andas jag, kramas och lyssnar till Amandas skratt och livet fortsätter igen….
Idag var dagen kommen när vi skulle till begravningsbyrån. Vi har pratat lite om det innan, vad vi vill etc, men har inte riktigt haft en aning om hur saker fungerar eller vad som händer när eller hur.
Vi bokade tid på allmänna begravningsbyrån efter en rekommendation, tack Lina! Han bemötte oss där vi är, han lyssnade in oss och gav oss råd.
Vi har valt kista, vi har gjort klart hur han ska kläs etc det känns så tryggt att han tog ansvaret för det, vi har planerat hur kistan ska dekoreras och vilken kyrka och kyrkogård han ska ligga på.
Vi gör det här för att hedra vår lilla kille, för att minnas honom och ge honom ett sista farväl. Vi har bestämt saker som känns bra för oss som vi tror att Hampus hade tyckt var bra.
Hampus gillade inte blommor och som han uttryckte det tjejfärger och tjejgrejor. Så vi har valt bort det mesta av blommor, vi har bestämt att göra pappersblommor för att han själv bad om att jag skulle göra sådana vid ett annat tillfälle. Vi har bestämt att kistdekorationen ska bestå av en bunt av hans gosedjur. Vi ska ta fram ett foto av vår älskling och bredvid det ska hans avengersgubbar ta plats.
Vi kommer att hålla begravningen för dem närmaste, dödsannonsen är skriven och kommer i lördagens tidning, han ska vila på Hovsta kyrkogård, imorgon träffar vi vaktmästaren och väljer en plats till honom. Amanda ska följa med och välja.
Gravsten kommer senare, först efter 7 månader kan man placera gravstenen.
På något sätt har det känts naturligt att planera det här, vi har saker kvar att bestämma… Hur själva akten ska gå till, vilka sånger etc etc.
Amanda har varit tillbaka i skolan idag, det har gått bra, hon har varit som hon brukar, som en vanlig dag. Jag tror att skolan alltid varit hennes plats, hennes egen så förhoppningsvis är det hennes fristad.
Hon har med en kompis hem idag, hon är så glad att hon får ta med vänner igen, älskade unge.
Sorgen dränker mig stundtals, jag gråter för att jag saknar honom så. Det hjälper att titta på en film och höra hans röst en stund då. Att komma ihåg att han haft det bra och att han nu får vila igen.
Jag blir aldrig samma människa igen…. men livet fortsätter och vi lär oss leva på ett nytt sätt, med hans minne med oss hela tiden. Även om jag sörjer så är jag inte panikslaget ledsen, en del av mig är lättad, oron är borta, en del av mig önskar verkligen att kunna leva igen, alla delar blandas med hans minne och sorgen av att han är borta, men alla delar får ta sin plats och det är ok att dem gör det. Jag får skratta, jag får gråta, jag får vara ledsen och jag får se fram emot den där utlandsresan vi hoppas kunna göra under sena hösten.
En dag och en sak i taget!
Det slår mig ibland, hur ofattbart det är. Hur ofantligt främmande konstigt att han är borta. Vår älskling kommer inte tillbaka, han är borta för alltid…..
Amanda och jag tände ljuslyktan idag, hon visade mig sin “Hampus-låda”, hennes alldeles egna minnes låda med dem saker hon vill ha. Hon berättar att kaninen i lådan också saknar Hampus och också är ledsen ibland. Jag försöker berätta att alla känslor hon har är tillåtna, när som helst!
Hon har sagt att hon sväljer gråten ibland när hon saknar Hampus, vi försöker öppna för henne att visa eller inte visa alla känslor hon vill…. Ett litet steg i taget….
Jag kan inte låta minnena och bilderna av honom göra ont!
Jag har en konstant fysisk smärta av att en del av mig är borta. När jag minns honom och tittar på bilder så gråter jag ibland, av saknad och att jag inte får uppleva hans röst igen. Jag känner ändå ett märkligt lugn i kroppen, mitt i all smärta, han lider inte längre, det är så otroligt viktigt för mig, han är trygg nu, det vet jag, det känner jag i hela mig.
Det känns fint att titta på alla bilder, att lyssna och se på filmerna.
Älskar dig min lillkille!
