Gårdagen var den än så länge värsta dagen i våra liv…..

 

Beskedet vi fick är att hans benmärg innehåller 100% leukemiceller, det finns inga friska celler kvar i hans märg.

Det här innebär att det finns inget mer att göra, dem har försökt allt som går att tillgå från världens alla hörn. Konsultationer har gjorts med dem främsta och mest risktagande experterna i hela världen, det går inte. Att utsätta honom för ett transplantationsförsök är lika med att utsätta honom och oss för ett extremt lidande till ingen nytta.

 

Vi är hemma nu, i lugn och ro. Han vilar och vi försöker smälta att vi går mot slutet av vår sons liv. Det är fruktansvärt och det är ofattbart, helt ogreppbart.

Jag gråter av och till, Amanda är en solstråle och hon lättar våra hjärtan, hon är det som håller oss uppe. Det och det faktum att det nu är upp till oss att ge honom ett så lugnt slut som möjligt utan lidande, att försöka skapa dem sista minnena vi kommer ha. Vi vet inte hur lång tid vi har, det kan handla om veckor, det kan handla om månader.

 

Vi ska göra det bästa vi kan av den tid vi har kvar. För oss alla. Han ska inte lida och han ska så lite som möjligt känna av vår ångest.

 

Vi ska leva tills hans lilla kropp ger upp, tills han tar sitt sista andetag ska han vara trygg i våra famnar. Vi ska säga farväl vi ses i nangijala.

 

Mitt hjärta, våra hjärtan är krossade, dem kommer aldrig kunna pusslas ihop på samma sätt igen.

 

Vårt älskade barn, vi älskar dig så! Mamma och pappa finns alltid vid din sida!

 

#FUCKCANCER