Framtid

Jag är inte i framtiden än, såret är för öppet, men jag kan se att det finns en framtid, en framtid jag vill leva trots att Hampus inte gör det.

Riktigt hur det vet jag inte, hur jag ska ta mig dit är ett steg i taget.

Mina och våra dagar går ganska bra, jag har stunder där jag kan distraheras. Amanda och Jimmy, familjen gör mig glad och jag kan hitta styrka i dem och i mig själv.

Jag har en inre styrka och en viljekraft som säger att jag kommer ta mig framåt, trots det ibland bottenlösa hålet av smärta, ren fysisk smärta av saknad och sorg, så vet jag att det finns en framtid att se fram emot!

Imorgon ska vi packa, på måndag åker vi till Arlanda och på tisdag bär det av till Canarieöarna. Det ska bli så skönt, jag kommer fortfarande känna saknad och vara ledsen, men vi gör det som familj. Vi tar ett avstamp framåt och skapar nya fina minnen. Vi får en paus och ett byte av miljö, där kan vi andas lite extra en stund. Det och solen, värmen, min kropp skriker efter den. Sommaren vi haft har inte varit en sommar, det har varit sjukhus, sporadiskt kunna vara med Amanda och ett rent helvete stundtals.

Jimmy och jag har inte åkt utomlands tillsammans förut, Amanda har aldrig flugit, spännande nya saker att göra tillsammans.

Jag tog en tur till graven idag, ofta vill jag inte gå därifrån, jag vill sitta där och bara vara med honom. Idag gick det bra, inga tårar. Det är viktigt för mig att ljuset är tänt, att det är fint och ordning åt honom. Eller egentligen åt oss…

Kalas för Jimmys brorson under eftermiddagen, att sitta i soffan och prata om allt eller inget. Jargongen som är i släkten, jag älskar den och att det sen plötsligen kan svänga till konkreta, “allvarliga”, intressanta diskussioner. Det finns så otroligt mycket värme i dem alla, under den ibland tuffa ytan.

Jag hade en kort kort stund där andan gick ur mig, barnen satt och skrattade vid köksbordet, någon sa det är härligt med barnskratt, jag hörde Hampus skratt mitt i allt, i mitt huvud hörde jag honom med dem och jag var tvungen att ta några djupa andetag för att inte brista. Inte att jag inte kan brista där, men kan jag välja mina stunder så gör jag, ett barnkalas är inte en av dem jag väljer frivilligt. Det vände snabbt, det varade bara en sekund.

Det är så härligt att höra Amanda leka, stoja och hon har sin plats där, dem har det allihop, deras självklara plats i gruppen bland kusinerna.

Nu middag, potatisbakelser med parmesan och vitlök, grilla kyckling, det är ju lördag!