Tung morgon igår

Jag sov knappt natten till igår, kunde bara inte somna. Vände och vred och vred och vände, tankarna flög korsan och tvärsan. Jag saknar min pojke, gick och hämtade hans nalle, kramade hårt, grät en skvätt…. Det slutade med att jag kröp ner bredvid Amanda, där kunde jag om än lite ledbrutet sova några timmar i alla fall.

Vaknade med ett tungt sinne, tog mig igenom morgonen för Amanda, följde henne till skolan och gick till graven på vägen hem. Grät och grät och grät, kunde inte sluta. Det är vid dem stunderna jag har svårt att stå ut, det är vid dem stunderna jag inte vet var jag ska ta vägen eller hur jag ska kunna ta mig vidare. Som tur är så varar dem oftast inte en evighet, även om det känns så just i stunden. Hur är det  möjligt att han är borta? Att den djävla cancern vann??

I dem stunderna är jag inte så klarsynt, jag är bara förtvivlad!

Johanna kom planerat förbi, hon höll mig på fötterna igår, eller kanske att hon gjorde att jag klarade att hålla mig uppe.

I dem stunderna kan jag inte sträcka ut en hand och be om hjälp, det går inte, jag kan inte. Jag vet inte varför, det bara är så, i mina svaga stunderna är jag bara svag….. Jag vill inte ha något tycka synd om, jag behöver bara någon som är och många gånger behöver jag bara vara själv också, svår balansgång!

Dagen blev bättre och det känns bättre idag än igår.

Jag försöker hitta en rutin i vardagen, hantera saker som är. Jag tänker tanken att börja känna på jobbrelaterade saker. Jag tror att hade jag ett jobb där det inte var så mycket ansvar och människor involverade så hade jag snart tagit steget att jobba några timmar i taget. Som det är nu så klarar jag inte logiska eller rationella saker riktigt, jag kan inte ta beslut och prioriterar helt åt helskotta för att min hjärna inte riktigt hänger med.

Det går inte att förklara för någon som inte varit trött på det sättet min hjärna är, det går inte att förklara varför jag glömmer saker i affären, som klart och tydligt står på listan. Hur jag vissa stunder klarar en shoppingrunda och andra inte kan ta mig till brevlådan. Hur jag kan bli helt slut av att lämna Amanda till skolan, att jag klarar ett gym fullt av människor om lokalen är känd. Hur jag blir trött, yr och får massiv huvudvärk av att bara tänka tanken på vissa aktiviteter.

MEN… jag går framåt, det går bättre och bättre, ett steg i taget, en stund i taget, bara jag inte stressar den så kommer min hjärna att fungera igen.

Det är en svår sak för mig, jag blir rastlös av att gå hemma, av att inte klara något vettigt, det där att städa och sortera garderober etc är inte för mig i längden och det slutar oftare med att jag apatiskt tittar på nonsens på tv efter ett tag.

Amanda och jag pratade en del om Hampus imorse, hon blev glad att få prata om honom, hon konstaterade att hon vill prata om honom ibland och jag sa till henne att det är ok och att det också är ok att hon är glad att ha mamma och pappa för sig själv och att jag är glad att jag får mer tid med henne. Hon sa att när Hampus levde så kändes det som att vi bara brydde oss om honom. Jag berättade att jag älskar henne och att vi alltid gjort och alltid kommer göra det.

Hon är sju, så efter det vändes fokus till annat. Det kändes som en fin stund och att hon fick säga vad hon ville och få bekräftat att allt är ok, hon får känna och tänka vad hon vill eller inte vill.

Dagen idag fylls med vardagshandling och eventuellt organisera Amandas massiva pysselarsenal!