Dödsboanmälan, bouppteckning… han var ju för **** bara 5 år!

Det finns saker som irriterar mig, praktiska saker som måste göras som irriterar mig.

Tex hur kommer det sig att jag när han levde hade fullt ansvar och tillgång till alla hans tillgångar (ni kan ju tänka er vilka miljoner en femåring har samlat på sig), när han dör då får jag inte längre göra ett smack förrän alla papper är klara.

Begravningsentrepenören säger -ni behöver göra en bouppteckning, vi kan göra den, men det kostar. Vi pratar ca 5000:- här!

Skatteverket sa idag att det räcker med en dödsboanmälan -kontakta kommunen!

Jag ringer kommunen som säger -nej du behöver inte göra någonting, han var ju så liten… Eeeehhh det vet jag  med största säkerhet inte alls stämmer! Jag säger det till henne och hon ber att få återkomma. Hon ringer senare under dagen, när jag står i duschen så klart, jodå vi behöver göra antingen en bouppteckning eller en dödsboanmälan. Om vi vill göra det senare så ska jag ringa henne imorn.

Hampus tillgångar uppgick till ca 8000:-, då räcker gott en dödsboanmälan, kanske enklare för oss att kommunen sköter det hela så blir det riktigt gjort… men….. nu ska örebro kommun betala försäkringspengarna, och dem måste betalas till dödsbot med andra ord läggs nu ytterligare dryga 44.000:- in på hans konto, räcker det då fortfarande med en dödsbosanmälan? Och hur i helskotta tänkte de när de ska betala försäkringspengar pga ett dödsfall till dödsboet? Blir snurrig och beslutar att jag ringer denna människa igen imorn så får hon avgöra….

Jag menar han var precis fyllda 5 år, måste saker bli komplicerade då? Jag är hans mamma, vi är hans förmyndare. Sen snurrar jag visserligen ihop saker i skallen eftersom den inte är särskilt logisk och konstruktiv just nu.

Alla försöker vara hjälpsamma, bankkontakten mailade svar inom timmar, försäkringen likaså, kommunen pratade med juristerna en extra gång, skatteverket svarade tålmodigt när jag trasslade in min hjärna i en tankeloop….

Hjärnan känns som tuggummi, tänk att jag stundtals tänker att jag kanske skulle jobba några timmar om dagen… Jag försöker acceptera att jag behöver tid till återhämtning och bearbetning. Otåligt väntar jag på att tiden ska gå, att tiden ska hjälpa mig läka….

Idag har jag varit hos kuratorn på Lillån, jag gillar henne, hon påminner om en annan kurator jag känner!

Stackars Jimmy kom hem full av energi och talade så han talade, jag var mest snurrig och kunde inte fokusera på ett smack av vad han sa och när han klev innanför dörren höll jag på att skriva ett sms, det blev aldrig skickat, kunde inte koncentrera mig på det. Jäkla hjärna, kan jag inte bara med viljekraft få dig att fungera normalt??