Halloween

Halloween var en av Hampus favorithögtider. Han älskade att klä ut sig. Nog för att han mest levde i kalsonger under sin sjukdomsperiod, men utklädningsglädjen har alltid funnits där. Han sista dag på fötterna, veckan innan han dog, på avledningen så gjorde jag äntligen klart hans trollkarlshatt och mantel, vilken glädje i ungen, då kunde han klä ut sig och ändå ha bara kallingar…..

Hittade lite gamla bilder på när han hade maskerad på dagis och förra året när han gick bus eller godis för första och enda gången i sitt liv (men jag har dem inte på datorn….).

Förra året skrämde han nog slag på en av grannarna på ett helt annat sätt än tänkt för dagen. Han hade sin spindelmannendräkt och mössa på sig, det här var en granne som var ovetandes om hans sjukdom och mest sett honom busa omkring ute. När mannen gick in för att hämta godisskålen så slet Hampus av sig mössan och mannen kommer tillbaka till en uppenbart sjuk pojke, från buskillen med spindelmannen mössan…

Åh minnen, hur härliga och hur vemodiga är dem inte?!

Imorse var jag till gymet, jag kör mest styrketräning och behöver lite vila mellan seten, då fibblar jag med telefonen, upp kom ett minne från 2 år sedan när han var pirat på dagis… Jag kunde inte koncentrera mig efter det och gick ifrån gymet. Jag åkte till hans grav, kände ett sånt behov att få vara honom så nära det är möjligt en stund. Jag pratade lite med honom, jag grät en stund, sen kändes det lite lättare igen. Min fina kille, du har det bra där du är, jag älskar dig oändligt och saknar dig lika mycket…..

Det är stopp i köksavloppet, jag har tagit till alla medel jag själv känner till (ja uppvuxen i ett pappa fixar själv hem och klarar mycket själv), men icke… det vägrar släppa…. Sicken tur att man har en lillebror som är rörmokare! Tack Bosse som nu står på knä med huvudet djupt inne i vårt köksskåp och en maskin som låter så in i ******.

Dagarna går, nu kommer höstlovet…. Amanda är hemma på måndag, alla skolor är stängda. Vi ska till Vintrosa med mormor, kratta löv och känna stillheten och friden som alltid finns där. Sen till Johanna med barn en stund. Någonstans ska en tid bestämmas för bus och godis, jag är inte mycket för detta tilltag, men men.

Imorn är det tacksägelse för Hampus i kyrkan, Amanda och jag ska gå, likaså mamma och pappa. Jag är inte troende, men vissa saker vill jag göra för att det känns bra i själen på något sätt.

Det är visst så att vardagen rullar på där ute, jag hittar rutiner och jag håller med kuratorn, jag tar mig ut jag gör saker, jag är inte rädd även om jag är panikslaget ledsen och utmattad ibland. Fika på jobbet rutin behöver jag inte för att komma tillbaka till det, jag behöver vila hjärnan och sen successivt återgå till någon sorts arbetsuppgift. Det finns ett sug i mig, det här att gå hemma trivs jag inte med, men jag tror inte det är riktigt dags än…. Acceptans och tid….