Alla är olika, vi känner och agerar på olika sätt. Som Lina brukar skriva, alla gör på olika sätt och allt måste vara ok.

Vi försöker acceptera varandras olikheter, ibland är det svårt och ibland frustrerande.

Jag kan bara svara för mig själv och mina reaktioner och min hantering. Jimmy och jag gör olika, det är ok! Det är frustrerande när vi inte riktigt kan förstå oss på varandra. I slutänden i våra diskussioner så landar vi i att vi gör olika, vi måste hitta sätt att acceptera och hantera den andras reaktioner och beteende utan att klandra eller döma.

Det är inte enkelt alla gånger! Vi hör ihop Jimmy och jag, det vi gått igenom har vävt oss samman på ett sätt som inte går att beskriva. Det har också varit slitsamt och tungt många många gånger.

Jag var hos en kurator i förra veckan, hon lyckades sätta ord på min oro kring Amanda, äntligen var det någon som förstod och tog tag i saken. Jimmy tycker att jag inte ska måla faan på väggen, hon mår ju bra just nu. Ett steg i taget, men jag vill inte att vi ska upptäcka om några år att hon gått och tänkt på saker som orsakat henne oro etc när vi kunnat hjälpa henne framåt.

Jag vill inte fastna och grotta ner mig i smärtan, jag börjar känslomässigt inse att han är borta, det gör mig otroligt sårbar och kanske mer ledsen. Sorgens faser är det väl som med många andra skolboks saker, ingen som följer i rakt led utan man hoppar fram och tillbaka i stegen. Jag försöker ge smärtan plats, men inte ta över för mycket, hitta sätt att bryta det negativa och allt för smärtsamma mönstret ibland.

Jag kan vara avundsjuk på Jimmy som lyckas betydligt bättre än jag på det planet. Jag kastas mellan gränslös smärta och förtvivlan till framtidstro och glädje, lättnad att oron är borta. Runt runt går det.

Jag tycker att jag accepterar det, det är som det är, jag kan inte skynda på på något annat sätt, inte just nu iallafall. Jag kan inte förtränga eller trycka undan smärtan och sorgen, den är ett faktum och jag ska ta mig igenom denna storm.

Jag lever fortfarande timmar i taget, inte en dag…. det går framåt! Jag är inte fullt lika yr i huvudet längre, jag kan fullfölja fler tankar även om det är långt ifrån alla. Jag kan planera någon dag längre än den jag är i.

Jag tittar på alla bilder och gråter, skrattar om vartannat, minns med värme, minns med smärta. Jag ska inte grotta ner mig i bilderna för ofta, så är det, men jag behöver titta på dem, jag finner tröst i att han finns där. Som att det bekräftar för mig att han fanns, han levde, han var underbar på sitt sätt.

Imorse lämnade jag av Amanda vid skolan, vi tog bilen eftersom jag skulle direkt till gymet.

Jag ställde bilen som jag brukar efter kanten av vägen, inte en tanke på att Amanda som sitter bredvid mig fram (japp hon når över längdgränsen nuförtiden vår stora tjej) fick kliva ur på sidan där kyrkogården är.

När hon gått ur bilen så sa hon -mamma, jag vill inte att vi parkerar vid kyrkogården när jag ska till skolan, då minns jag vem som dött i våran familj. Lilla, stora, kloka älsklingen vår ville inte börja dagen så!

På gymet mötte jag en sjukgymnastkollega jag inte sett på länge, en av dem som inte vet något om vad som hänt. Hon frågade om jag jobbar kvar och jag drar ett djupt andetag, förklarar att ja det gör jag, fast jag har inte jobbat på ett tag. Hon ser ansträngningen i min kropp och säger att jag inget behöver säga. För mig känns det bra att berätta, jag är inte ute efter sympatier, men jag kan heller inte låtsas att det inte finns. Så jag sa bara att min son gick bort i cancer för några veckor sedan.

Jag tycker man ser ganska direkt på människor hur dem klarar att reagera, det drar förbi en smärta i deras ögon, de drar ett djupt andetag och bemöter mig som dem kan, alla på sitt sätt.

Jag lär mig möta människor, så småningom kommer jag kunna möta dem utan att min extrema sorg måste ta en sådan plats i konversationerna.

Efter gymet var jag hos läkaren för att få sjukskrivning, det var en jobbig stund. Först är väntrummet helt smockfullt, människor som pratar om olika saker överallt, jag blir yr i huvudet och stressnivån ökar markant.

När läkaren kommer säger han med den självklarhet dem alltid säger -jag har en student med mig, han ser på mig att jag hajar till, inte alls bekväm och fortsätter -går det bra? Annars får du säga till.

Jag kan inte säga mer än att -ja vi försöker med det. Jag blir som förlamad när det ställs frågor eller jag ska ta även dem minsta besluten ibland.

Han säger att han vet vad som hänt och jag får berätta lite runtomkring och hur jag mår idag. Sedan börjar han dividera med sig själv och mig vad han ska sätta för diagnos, jag tittar på honom mest blankt och zonar ut hans prat. Han märker det tydligt och inser att jag inte kommer vara till någon hjälp.

Han säger åt mig att vänta i väntrummet och att han ska be deras kurator ta kontakt med mig. Det tar en stund sedan kommer han med intyget. Stressreaktion blev tydligen diagnosen…

Efter en snabb stund på Sannamarken, Jimmy och jag, verkligen en snabb tur, folk överallt……..

Så la jag mig i soffan, vi gjorde kaffe och jag tog några klunkar innan jag la ner huvudet och sov en stund, när jag vaknade var kaffet kallt.

Jag var vid graven imorse, innan gymet, jag grät en skvätt, undrade om det är varmt eller kallt där han är älsklingen, det var ju så kallt ute. Längtade tillbaka till stunderna där jag fått värma honom efter en kylig dag, slutar det göra så här ont någon gång?

Jimmy blir orolig för mig, jag är så trött, jag är så ledsen ibland och jag kan vända på en femöring i humöret. Han behöver inte vara orolig, jag kommer klara det här, men det kommer ta tid, det bästa han kan göra är att hålla om mig, ge mig kraft och trygghet.

En dag i taget!