Myndigheter

Jag är väldigt tacksam att vi bor i Sverige, att vi har den vård och det skyddsnät vi har här. Jag vill inte att försäkringskassan ska avvecklas. Jag är tacksam för den ekonomiska hjälp vi har fått den här tiden.

Det finns en del fantastiska människor på försäkringskassan och det finns många många regler och säkerligen en hel del saker bakom fasaden som dem anställda tvingas ta ställning till i sitt arbete. Sen finns det rötägg, det finns det på dem flesta ställen, jag har aldrig träffat på en sådan enskild person där.

 

Vad jag är upprörd över, vad som gör mig förbannad är att dem hela tiden ger löften dem inte kan hålla! Om jag bokar tid med någon eller ger ett löfte så förväntas jag hålla det, jag förväntas prestera. Jag förväntar mig ett empatiskt, men sakligt bemötande och inte några tomma ord!

Det gör mig besviken och upprörd när dem sviker sitt ord igen och igen och igen!

/0 Kommentarer/av
,

Försäkringskassan, nu räcker det!

När man har ett allvarligt sjukt barn så har man rätt till något som heter vårdbidrag, detta kan man ansöka om om sjukdomen förväntas vara i ett år, man kan få det beviljat på halvårsbasis.

 

När Hampus först blev sjuk så var det efter sommaren, terminer och arbeten var i full gång, vi hade inte en tillstymmelse till problem med försäkringskassan och vi fick vårdbidraget ett halvår. Det gick ut 22/5 2016.

Hampus återinsjuknade 30/5, vi var då tyvärr tvungna att börja om med ansökningen.

 

Sagt och gjort, jag skickade in ansökan 22/6, försäkringskassan har då enligt sig själva 90 dagars handläggning.

Hampus dog innan dessa 90 dagar hade gått.

 

Den 22/6 registrerades min ansökan för vårdbidrag. Vi har sedan dess spenderat i snitt 28 dagar per månad på sjukhus.

12/9 började jag ringa försäkringskassan för att få kontakt, upprepade gånger fick jag svaret att dem har 2 arbetsdagar på sig att återkoppla till mig. Jag har sedan flertalet gånger ringt för att få kontakt.

Första gången jag ringde sa jag att mitt barn är nu palliativ, jag vill att det står i uppgifterna och att någon kontaktar mig, jag bemöttes med -Vad är palliativ?

När jag för tredje eller fjärde gången ringde var jag tvungen att berätta att min son har dött, detta för att jag vill att den som kontaktar mig ska kunna veta vad som gäller regelmässigt och kunna svara och bemöta mig som sig bär, jag lovades kontakt, INGEN hör av sig. Jag ringde igen och fick åter löfte att någon ska höra av sig.

INGEN har hört av sig. Kan dem inte möta sina egna ord att dem har 2 dagar på sig att återkoppla så ska dem inte säga det heller!

 

Mitt i alla sorg och alla papper som ska göras, ja en femåring behöver en bouppteckning och det ska skickas in till försäkringar och det ska skickas in sjukskrivningar och ansökan om sorgepeng, så ska vi behöva slåss för att någon ska kontakta oss i det här ärendet.

 

Jag förväntar mig professionalism från myndigheter, jag önskar inte att någon kontaktar mig med stackars dig mentalitet, hade försäkringskassan varit ett privat företag så hade deras oförmåga att återkoppla till mig förkastats!

 

Så försäkringskassan, jag är irriterad och ja jag kommer ringa imorn bitti igen och åter sitta i den minst 20 min långa kön för att åter få besked att någon kontaktar mig inom 2 dagar….

/3 Kommentarer/av
, , , , , , , ,

Begravningen och steget vidare

Begravningen var fin, värdig vår kämpe.

Dem öppnade kistan innan så Jimmy och jag fick se honom, han var så fin, det såg ut som att han låg och sov, jag strök honom på pannan som jag brukade, som han ibland blev så arg på och ibland mötte han min hand och jag såg hur han njöt av värmen i det.

Vi såg att han låg fin i sina kläder, att han hade sitt täcke och Buster med sig, Amanda hade valt ut en sak från sig själv som las i kistan och också hans nattlampa (ett sånt där spöke från IKEA).

 

Vi ställde upp hans kort och arrangerade Avengersgubbar och kistdekorationen.

 

Ceremonin var kort, Sophia som sjöng var fantastiskt bra, det var flertalet som frågade vem som spelat in låten och förstod inte att det kunde vara så bra live i kyrkan.

 

Jag satt där i kyrkbänken, prästen sa något om att vi nu ger tillbaka Hampus, jag ville ställa mig upp och skrika att “nej det gör vi inte, ge tillbaka honom, ge tillbaka honom NU!”.

Vi gick runt kistan och någonstans så insåg jag att vänta vi ska stoppa ner min son i hans grav, han är död, han kommer inte tillbaka. Så fel, det gör så fruktansvärt ont, ingen ska behöva begrava sitt  barn!

 

Jag vet att jag har en inre styrka, för vissa kan jag stundtals verka kall eller avståndstagande, en del undrar när jag kommer brista. Jag brister varje dag, dels inuti, men jag väljer (sanning med modifikation, det är inte alltid jag väljer) när jag inte står ut med smärtan och måste gråta.

 

För mig handlar det om överlevnad, för mig själv, för familjen, för Amanda och också för Hampus. Hampus hade varit jätteledsen om mamma kollapsar pga honom, det hade han inte velat.

 

Så när jag går från kyrkan, pratar med folk och till slut tävlar med Amanda för att komma skrattandes först till församlingshemmet så är det för att jag vill, inte för att jag måste.

 

Jag är så glad att det kom några barn igår, som lättade stämningen och Nova som kom och ville sitta i mitt knä och prata om ditten och datten. Liv det vill jag ha runt mig, inte död. Hampus var liv, glädje och livskraft.

 

Jag skrattar åt minnen när vi pratar om dem, jag gråter också åt dem ibland.

 

När Lova påminner om att han levde med den där gorillan som stod på kistan i våras, inne och ute släpade han runt på den där, då ler jag, då känner jag en sån enorm värme.

 

Vi gick till graven sen, han ligger där han ska nu, vi har en plats att gå till, han får vila, han får ro….

 

Som när man vaknar ur en intensiv dröm så undrar jag vad är sant och vad är en dröm, när vaknar jag ordentligt?

/15 Kommentarer/av