Sjukhuset

Idag har jag följt med mormor till sjukhuset, röntgen i B-entrén. Det var inte fullt så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. För er som inte vet så är ingången till barn samma entré. Hur många 100 tals gånger har jag gått in med Hampus där, eller släppt av honom och Jimmy utanför?

Det gör mig lite orolig till sinnes, skakar om mig lite, men jag behöver utsättas för obehag, det är som med ångest hantering, ju mer man utsätts desto mindre laddat blir det!

I B-entrén så är golvet olika färg på olika ställen. Hampus sa alltid att på det blåa så blir man is och på det röda så blir man eld, vi brukade få smyga längs väggarna som en smidig ninja och kasta oss snabbt in i hissen för att fly undan. Underbara unge, vilka minnen.

Hur många gånger har jag burit en trött och sjuk liten kille in i den entrén eller kört honom i vagnen. Gått ut på permis eller den december när Jimmy och Amanda var magsjuka så vi inte fick åka hem. När vi tog promenader till stadsparken eller när vi letade efter den där speciella glassen som var det enda han åt. Hur lycklig jag blev när han på pressbyrån i A-huset ville ha en korv och den där ”springgången” mellan A och B-huset.

Minnen, vemodiga minnen. Jag är så glad att jag har dem, mitt i allt mitt vemod!

Ja det gick bra för mormor, glad att jag följde med!