En dag att ta sig igenom

Jag startade dagen i tårar, trött och lite småförkyld så är motståndskraften inte riktigt lika stor, längtan att bara vältra mig i bitterhet och sorg tog över en liten stund.

Jag reste mig med viljekraft.

Vi åt frukost Amanda och jag och när jag lämnade henne i skolan var jag ok.

Jag skulle in på Hampus dagis och lämna hans brio tågbana, hans älskade tågbana ska komma till glädje till andra barn, många av vilka han kände!

Det kändes ok, men jag kom knappt innanför dörren och tiden kändes som den stått stilla, hans plats på skohyllan med hans namn och kort. Hans hylla i hallen som står kvar tom. Jag  började gråta, kunde inte behärska mig. Viktoria och Lova sa åt mig och komma in en stund. Det var skönt att göra det, att prata en stund om honom med dem som kände honom så väl. Jag fick med mig en stor nalle till Amanda och en påse med teckningar och lite annat som Hampus gjort.

Jag grät igen i bilen, men tog mig till Jimmys jobb för att lämna hans telefon han glömt hemma. När jag satte mig och åkte därifrån fick jag släppa spärren. Jag grät förtvivlat, klarade inte att behärska mig alls, fortsatte hemma en bra stund till.

Jag gick i tanken att det kanske är ok att ha en skitdag, bara gråta, vara arg, ledsen och bitter. Men jag mår inte bra i det! När jag väl sansat mig lite slängde jag iväg ett meddelande till Johanna och det blev en tur med henne till marieberg.

Jag är fortfarande lite lägre än vanligt, men det är ok igen…

Jag får ha skitdagar, så är det, och jag är glad att jag var på dagis! Varma fina människor och en plats jag vet att han älskade!

Jag har äntligen satt mig och gjort bouppteckningen, jag klarade det själv! Min hjärna klarade det själv! Hur nöjd är jag inte över att jag kunde utan att se alla siffror som ihopmeckat virrvarr! Jag är på väg framåt, återhämtning!

Försäkringskassan har preliminärt godkänt mina första 90 dagars sjukpenning, känns viktigt i min process att kunna få återhämta mig i lugn och ro!