Varför så arg???

Vi har haft en jättemysig helg på Loka, genom barncancerfonden. Träffat och pratat med trevliga människor. Otroligt avslappnande. Tacksam att vi fick chansen att följa med.

Nu gnager en oförklarlig ilska och irritation inuti mig. Jag skulle högaktningsfullt vilja be hela världen att dra åt helvete. Nu menar jag inte människorna i den, utan mer abstrakt…. Det är ingen som gjort mig något och jag är inte arg eller irriterad på en enda människa. Men…. Något på denna jävla jord beslutade att ta min son ifrån mig. Det bubblar i mig, ge honom tillbaka för i………..

Jag går runt med en ilska som tar min energi, som gör mig trött och negativ, jag har nog inte varit lätt att tas med under bilresan hem från Loka.

Jag kan inte förklara det, det är en sorts inre ilska som bubblar upp. Jag vet att jag måste härbergera, jag vet att den går över, det är inte första gången….. Men……..

Ni kvinnor som har ordentligt PMS kanske kan komma i närheten av den krypande känslan av ilska och irritation utan någon eller något att egentligen skylla det på, där självkontrollen är åt helvete och jag kanske egentligen skulle stänga in mig i ett rum utan någon kontakt med människor, eller iallafall dem som pratar tillbaka, finge jag en varm kropp som kunde stå ut och bara vara närvarande fysiskt så kanske det går. Men hur ska någon stå ut med att vara tyst när jag käftar emot varenda litet andetag?

Jag gissar att det är en del av min sorgeprocess (ja med lite självinsikt och ironi så inser jag att jag har ju lite temperament i vanliga fall också….).

Nä…. masken är pålagd (sminket….) och vi ska snart iväg till Amandas första poolspel i innebandy.