Lite i taget

Jag har en för mig självklar, del kallar den sund, inställning, att hitta en väg att leva, att låta sorgen kännas men att målet är att bli lycklig igen trots min förlust.

Jag har min svarta stunder där jag inte för mitt liv kan förstå hur, jag vet att det kommer och ska gå, men i dem stunderna är jag helt låst vid min smärta.
Jag har en konstant värk i mitt hjärta, en smärta som kommer lindras med tiden. Det är inte lätt att leva med en konstant inre värk. Kroppslig smärta är jag van vid, den har jag lärt mig att stå ut med och lindra så den inte påverkar mig nämnvärt. Men värken i mitt hjärta går inte att ta på, den bara är…

Den distraheras ibland, när tempot höjs eller saker händer som kräver min fulla koncentration.

Just nu sitter jag vid skrivbordet hemma, jag bytte nyss ljus i ängeln som lyst sedan han dog. Det smärtar till i bröstet, min älskling ligger i jorden, han är begravd där jag inte kan nå honom. Ibland önskar jag att jag kunde gräva upp honom, rädda honom… men det går inte, det är bara hans kropp som ligger där, inte vår Hampus. Min älskade unge!

Det kan gå dagar där livet rullar på som för andra, kanske med en större trötthet och en något större ansträngning för att ha det så, men det går. På något sätt.

Jag lyssnar på hans skratt på videorna sparade på min telefon, åh vad jag saknar honom.

Jag jobbar lite nu, det är roligt, det är utmanande och det är en massa att göra och förändringar som ska ske…