Träffade på
Dagarna går och går ganska bra tycker jag. Saknaden är alltid med mig, den släpper aldrig riktigt sitt tag och i varje hörn ser jag honom.
På kvällarna sitter jag i soffan och saknaden slår till fysiskt en stund. Jag låter mig sakna honom, låter smärtan över det klinga av lite, tar ett andetag och försöker fortsätta vara i nuet.
Det är så många stunder som jag inte vill vara i nuet, som jag vill vara i förr eller som jag vill hoppa några år framåt och förhoppningsvis inte plågas lika mycket av den smärtsamma saknaden längre.
Igår träffade jag en vän på stan för en snabbfika. På väg till bilen träffa jag på Marie-Ros, onkologsjuksköterskan för barn på USÖ, jag står där och försöker le och se normal ut, jag tror hon läser rakt igenom mig. När jag lämnar hennes sida drabbar paniken mig.
Jag har bara några hundra meter till bilen, tårarna börjar rinna ner för mina kinder innan jag hinner fram. Jag koncentrerar mig på att inte falla ihop, smärtan är så fruktansvärd att benen knappt bär. Jag tar mig till bilen, riktigt hur vet jag faktiskt inte, så fort dörren är stängd så faller min mur, jag ser människor som går förbi titta på mig, jag ser att dem ser. Jag gråter panikartat, kan inte hejda mig, kan inte starta bilen, kan inte göra något mer än att känna den extrema smärtan över att han är borta. Alla minnesbilder sköljde över mig, alla nålsättningar, alla sonder, alla kräkningar, all smärta och all värme. Vår bröllopsdag där han lyckades både kräkas upp sonden och dra ur nålen så när vi kom för en enkel injektion som skulle ta 5 minuter så fick Marie-Ros istället sätta sond och mickla med nålen, två av dem värsta sakerna Hampus visste. Hon var en viktig del i vårt liv i ett års tid, vi värdesätter det, alla viktiga människor som passerade vår väg, Marie-Ros var en av dem betydelsefulla!
Jag är glad att jag sprang på Marie-Ros, hur smärtsamt än efterförloppet blev så är det sånt jag behöver och vill göra. Det kommer vara många såna stunder, första gångs saker så att säga. Jag gillar henne, det tog lite tid att släppa in henne, framförallt så tyckte Hampus om henne, och han litade på henne, han var trygg med henne.
Till alla som passerat vår väg, var inte rädda att säga hej, ja jag vet hur vården funkar, det är oftast upp till mig att ta första steget. Jag vill inte glömma er, jag vill inte glömma tiden som varit!
Ledig dag idag, skola och fritids är stängt. En lugn morgon är så otroligt mycket värt, ingen stress att komma iväg, även om vi har planer, inga tider att passa!
Jag fick ett mail från barncancerfonden, det kommer starta en vi som mist grupp för oss föräldrar under våren. Det blir bra, jag blir glad, vi behöver det! Tacksam för barncancerfonden och dem människor som tar sig an att organisera sånt här.
