Den här smärtan som är så tung att bära, den här overkliga känslan att han är borta. Hur jag fysiskt kan minnas när jag bar honom i mina armar. Alla nätter och dagar sittandes vid hans sängkant. Alla nätter utan sömn, alla skratt, all glädje. All kärlek. Underbara, underbara barn vad jag saknar dig…….

Jag vill aldrig glömma året när han var sjuk, när vi kämpade. Det bandet jag knöt till Hampus i den tyngsta tiden. All tid jag spenderade med honom.

Jag kommer aldrig stå någon människa så nära som jag gjorde honom. Mitt älskade barn, jag värdesätter varenda sekund jag fick!

Tankarna far runt och runt och runt, kan inte riktigt få fatt i dem eller styra dem, dem bara virvlar runt…

Alla minnen från vårt sista år med Hampus, från sommaren innan han blev sjuk. Tankar på framtiden utan honom och ibland virvlar det in en helt ologisk tanke som om han fanns kvar här.

Faser jag måste ta mig igenom, snälla hjärna få ett grepp nån gång, jag blir så trött och förvirrad av alla virvlande osammanhängande tankebanor. Fast jag blir nog mer förvirrad eftersom jag stundtals försöker tvinga bort tankarna. 

Dem måste få komma fram och finnas, dem växer sig bara starkare och mer osammanhängande ju mer jag kämpar emot. Jag tror att jag kan undvika lite av smärtan genom att ignorera dem, genom att distrahera dem, det funkar inte!

Jag skriver här på bloggen för att få ur mig lite av mina tankar, vädra en del av min smärta. Få det ur systemet så att säga. Jag kan tänka att ni som läser ibland bara får se min sorg, tyvärr. Jag försöker alltid berätta att livet fortsätter, jag har saker på gång, vi lever och med glädje i vår sorg och saknad. Här på bloggen finns min inre smärta blottad, delar av den, det lindrar den att få sätta flummiga och konkreta ord på den…. 

Den stora, tunga saknaden har eskalerat rejält sista tiden, jag kan berätta om den här utan att den helt tar över mitt liv. Jag ger den mer utrymme här, den finns där konstant som en tyngd i mitt bröst, på riktigt när jag ligger ner känns det ibland som att det sakta kväver mig med sin tyngd. 

Jag tar mig igenom, en dag i taget, bra dagar, dåliga dagar och bara vanliga vardagar!

Jag ska göra en sak under våren och sommaren som jag se fram emot, något för att hjälpa mitt sargade inre att ha något positivt att koncentrera mig på. Jag ser det så iallafall. 

Framtiden är framåt,  vi bär minnen och spår från det förflutna, mitt eget biter mig konstant i rumpan. Jag säger hej smärta, hej saknad, hej minnen, snart gör dem inte lika ont och vemodet är inte lika tungt.