Sitter och tittar i min telefon, en bild kommer upp, en bild som Jimmy tog veckan innan han dog, Hampus ville inte vara själv på kvällen, ville inte sova, så han låg i soffan vid oss i vardagsrummet och tittade på sin platta. Så ofattbart…. Han är borta, den där levande killen på den där bilden, där han ligger, andas, med en varm kropp och ett hjärta som slår, den kroppen ligger nu i en grav, några meter under jorden på kyrkogården.

Jag får aldrig höra hans röst igen, jag får aldrig känna hans värme. Ta honom i min famn, det kommer aldrig hända igen.

 

Saknade har varit oändlig sista tiden, mitt hjärta har riktigt värkt av längtan efter min kille… Tårar har varit mer regel än undantag en stund varje dag.

 

Jag och vi tuffar vidare i livet, smärtan är inte konstant, men den finns varje dag och när den kommer så är det som ett tungt vemod jag inte kan göra något med, den bara finns, tyngden, ibland är det som att någon sitter på mitt bröst och andetagen är tunga även dem.

 

Vi skulle på uppföljning till Uppsala i tisdags, Amanda har varit magsjuk så vi fick ställa in, ny tid kommer i mars någon gång…

 

Jag har börjat en utbildning i medicinsk yoga, att bli instruktör, det finns en meditation där, där man ska lägga fokuset på hjärtat, dem känslor som finns där, känna dem och sen kunna gå vidare med sin dag. Den hjälper lite, att få en stund där det får kännas hur som helst, att också ha ett avslut på stunden för då. Ja smärtan och vemodet kommer igen hipp som happ under dagen också.

 

Det finns glädje i livet, varje dag finns glädjen och kärlek och värme, det samsas med smärtan och saknaden…….