Tiden går, en dag i taget, ibland nästan så att den springer fram. Det går bra eller det går. Upp och ner, ändå framåt.

Veckan har innehållit tunga stunder, Amanda har gråtit, jag har gråtit, saknaden har rivit i oss alla en stund. 

Amandas sorg är den svåraste för mig att hantera, när hon förtvivlat gråter och knappt själv vet varför. Det händer inte ofta, i veckan tittade hon på filmer med Hampus och sen säger hon snyftande till mig att jag brydde mig mest om Hampus när han levde. Sen brast hon, förtvivlat grät hon och jag grät och igen förklarade att jag alltid älskat dem både, ingen mer än den andra. Att Hampus var ju så svårt sjuk att jag var tvungen att finnas vid hans sida nästan hela tiden. Att jag älskar henne att hon är den viktigaste i världen för mig. 
Efter en stund tar hon ett andetag och börjar titta på ett barnprogram istället.
Själv är jag skakad, ända in i hjärtat känner jag smärtan, darrar i kroppen och reser mig när jag ser att hon mår bra igen.

Igår hade vi besök, lilla Jax myste in sig i sin mammas famn och ett styng av saknad inuti mig. 

Jag gjorde något för mig stort igår, jag tog fram några av Hampus gamla leksaker, i hans lådor med dinosaurier och bilar och en massa annat. Dinosaurierna klarade jag inte att ta fram än, nästa gång kanske!

Det är härligt med besök av dem små illbattingarna, skratt och rop och full fart. Så även om jag ibland saknar min kille och minnen väcks i mig så är det en bra sak.
En mammas kärlek går inte att beskriva, den försvinner aldrig, mina barn är som en fysisk förlängning av mig. I hjärtat har jag två barn med mig, fysiskt är det som att någon kapat en arm, han är borta, jag minns hans värme mot min kind när han myste in sig och sa -mamma. När jag bar min trötta kraftlösa pojke hit och dit och överallt han behövde. Det känns som igår! (En pappas kärlek är lika stor och viktig, men jag är mamma jag kan bara tala för mig själv!)

Varje dag har jag stunder där det ofattbart slår mig, han är borta! Där det är svårt att inse att han inte kommer komma springandes på morgonen, att han inte kommer studsa i studsmattan i år, att han inte smakar potatismostopparna eller fiskpinnarna eller andra saker jag vet att han älskade…

Två steg fram och ett tillbaka. Jag jobbar 75% nu, det är precis vad jag klarar, jag är trött och känner mig balansera på gränsen. Det är vad som känns rätt för mig, det får ta den tid det tar att vänja mig…..