Fortsätter min irritation…

Jag vill utveckla lite angående mitt inlägg om försäkringskassan.

Jag har sakta gått framåt, jag jobbar 75% nu, det funkar, på gränsen, men det funkar. Det gör det för att jag har en arbetsgivare som hjälper mig och låter mig ta det i min takt. För att jag har kollegor som är förstående och hjälper till. Senast för 2 veckor sedan bröt jag ihop och kunde inte sluta gråta, dem avbokar min mottagning och jag åker hem. Jag frågar er vem av er som hade varit nöjd med den anställda som behöver gå hem lite då och då. Ja jag tar själv igen mina besök, jag ber själv om ursäkt till mina patienter (fåtalet vet vad som hänt och jag nämner det aldrig någonsin i mina ursäkter).

Jag har tagit kliv framåt hela tiden, för att jag klarat det. Nu har jag någon månad jobbat på gränsen, varit helt utmattad varje dag jag kommit hem och gråt har varit mer regel än undantag en stund per dag.

Jag förstår reglerna, jag förstår att det finns fuskare, men det är inte jag! Det syns tydligt i mina framsteg!

Jag erkänner att jag är livrädd, tänk om jag inte orkar! Jag vill inte behöva backa, men bär i minnet att jag för 2 veckor sedan var på gränsen till att istället för att jobba mina 75% vara tvungen att gå ner på 50% för att överhuvudtaget hålla huvudet ovanför vattenytan!

Men jag härdade ut, jag somnade varje kväll i soffan, väl medveten om att jag balanserade på en väldigt väldigt tunn gräns! Jag oroar min man och säkert fler med honom som bara tysta kan se på när jag kämpar och slår huvudet i väggen varje dag!

En dag i förra veckan kändes det som att det släppte, jag klarar det, jag fixar mina 75%! Det gjorde mig stolt, det gjorde mig glad, det gjorde att jag kände mig stark! Det var EN dag!

Så när försäkringskassan nu beslutar att jag måste nog kontrolleras, jag ska nog inte behöva vara hemma mer så har dem inte en aning om vad jag går igenom varenda dag för att stå upprätt och vara stolt över mig själv!

Så fråga! Kan ni titta på era regler och kriterier och fråga mig? Kan ni tänka er att hjälpa mig istället för att stjälpa? Kan ni tänka er att rådgöra med läkarna istället för att klanka ner? Kan ni det, kan ni tänka er att hjälpa mig hålla huvudet högt istället för att trycka ner det under ytan?
Jag fattar, ni menar att ni ifrågasätter sjukintyget, diagnosen, så era handläggare har en läkarutbildning och kan sätta diagnoser? Har kunskapen att diskutera på en medicinsk nivå med läkarna så ni pratar samma språk? Det är mig ni ringer och berättar att JAG nog inte kan få vara hemma mer, det är MIN mentala kapacitet ni menar att ni kan göra en adekvat värdering av, ni frågar inte, ni bara berättat för mig och min läkare att NI minsann har regler som säger att JAG nog inte kan må dåligt nog för att inte klara att jobba längre!

Jag är väldigt tacksam att försäkringskassan finns, utan er hade vi gått under! Jag har fått min period fram till 1/8 godkänd, det är hotet om framtiden som oroar och förargar mig.

Jag sätter inte ner foten bara för min egen skull, jag tänker på dem jag känner som kämpat med sina barn i år efter år, som sovit 2-3 timmar per natt i månader i sträck, som vårdat dem med all sin kraft och hela sina hjärtan och sen förväntas fixa livet igen (både dem som överlever och dem som lämnar oss)…. Om ni nu ska sänka dessa sjuktal så kanske politikerna skulle sätta till lite mer aktiva åtgärder att tillgå? Eller ska ni helt enkelt neka fler så siffrorna ser bättre ut, blir vi friskare då?