Kränkt
Jag har nu fått skriftligt från försäkringskassan att jag ”troligen inte kommer att kunna få sjukpenning efter den 1 augusti. Det beror på att vi bedömer att du inte längre har nedsatt arbetsförmåga efter det datumet. Bedömningen bygger på det underlag som nu finns i ditt ärende”
Den diagnos som är satt är stressreaktion (F43.9P)efter barns plötsliga frånfälle.
Jag kan köpa att försäkringskassan efter sina regler att den diagnosen får man bara ha 3-4 veckor inte skulle godkänna ytterligare förlängning (jag har varit sjukskriven deltid sedan oktober -16).
Kom ihåg nu gott folk, du får 10 sorgedagar, krisreaktion får du endast ha ca 30 dagar till. Du har alltså 40 dagar på dig att sörja ditt barn och krisa färdigt så att du klarar arbete igen.
Eller så krånglar vi till saker och begär att läkaren ändrar din diagnos till något mer kliniskt, som ex depression eller utmattningssyndrom.
Jag skulle tro att jag inte är deprimerad per definition enligt dem regler som finns, jag har visserligen utmattningssymtom, men jag har inte ett utmattningssyndrom. Jag SÖRJER mitt barn, mitt barn som jag vårdat tills han tog sitt sista andetag i vårt hem, när jag strök honom på kinden och sa åt honom att gå nu, att lämna mig.
Under ett års tid så spenderade vi dem första 6 månaderna ca 25-27 dagar och nätter per månad på sjukhus, på barnsjukhus är det föräldern som har det mesta omvårdnadsansvaret. Dem sista 3-4 månaderna snittade vi på ca 28-30 dagar och nätter på sjukhus, involverat ambulanshelikopter och akuta operationer.
Hur många timmar per natt tror ni jag sov under hela det året?
Vet ni hur fruktansvärt förnedrande det känns att försäkringskassan nu ifrågasätter mig, när jag kämpat så för alla steg jag tagit för att leva vidare?
Jag säger igen, försäkringskassan ni försvårar min återhämtning, NI skickade mig just 10 steg bakåt genom bara hur ni formulerar er!
Om ni istället kan öppna en diskussion, säga att vi behöver mer att gå på, fråga mig hur jag mår! Men nej just det, ni har regler att följa och sjuktal att sänka!
Jag hoppas innerligt att jag inte behöver mer sjukskrivning, jag hoppas att jag i framtiden orkar ta upp det här med någon som betyder något i organisationen, för så här får det inte vara!
❤️?
Jag tycker att vår situation borde klassas som krigsskada, man utsätts för det mest plågsamma som finns, att se den man älskar lida. Det är tortyr. Det syns inte utanpå hur mycket det kostar på att “leva som vanligt”, det är post traumatisk stress, inte depression. Jag önskar jag kunde hjälpa dig, kram
Du har rätt Annika, post traumatiskt stresssyndrom är nog min diagnos… Det är ju rätt vanligt bland föräldrar med barn som haft/har cancer vare sig dem överlevt eller inte… kram
Det var det värsta jag hört, hur kan de göra en sådan bedömning? På vilka grunder? Låter som du behöver en förnyad läkarbedömning…Men man skulle gärna vilja träffa alla dessa handläggare face to face och höra dem berätta lite mer om deras beslut. Lycka till och stå på dig. Kram