Sömnlös
Dagen igår var tung, jag somnade ändå vid halv elva efter att ha lyssnat på en ljudbok och gjort min mindfulness efter bästa förmåga.
Jag vaknade vid halv fyra av att Amanda kom springandes, följde henne till hennes säng, stoppade om henne och gick och la mig igen. Rastlös i både kropp och sinne, en ledsamhet som vägrade släppa taget.
På nätterna när jag vaknar sådär så försöker jag ofta att inte vandra in i ältandet och minnen, dem är så svåra att släppa taget om när det är mörkt och tyst runt mig. Min kurator har dock gett mig rådet att tillåta mig själv att känna det jag känner, inte tränga undan det, ta mig igenom det.
Igår var det svårt. Jag fik ett behov att resa mig ur sängen, jag tog fram min Hampus-låda. Den med trollkarls hatten och manteln, med näbbdjuret Perry hatten och svansen, med Nallis, med dem inplastade bilderna från dagis, med några teckningar etc etc. Det brast för mig, jag grät förtvivlat i mörkret i tystheten, alldeles själv tillät jag mig att känna smärtan som pockat sig på i flera dagar, som jag inte klarat att släppa fram riktigt.
Efter en dryg halvtimme kändes det lättare, till slut kunde jag stoppa undan hans saker igen och gå och lägga mig, det tog en stund till, men sen somnade jag om någon timme till.
Jag känner mig starkare i sinnet, jag klarar mer och mer saker, jobbet är roligt och jag skyndar långsamt framåt.
Älskad, saknad, aldrig glömd!
Vilken härlig bild på er! ❤️
Fil 4 v 6-8 ?
Saknaden är stor ❤️❤️❤️
❤