Minne och vardag
Jag sitter här på altanen i solen, en alldeles vanlig fredag eftermiddag. Jimmy tog med mig ut på lunch o sen hämtade vi Amanda på skolan.
En cykeltur till stan och lite fika innan vi vände hemåt igen.
Hon har blivit så stor min trollunge. Jag märker känslosvallningarna börjar komma, dem där oförståeliga känsloutbrotten som jag själv hade när jag var yngre (eller kanske fortfarande har om man frågar min make :-)).
Vi har hunnit med uppföljningen i Uppsala, det gick bra, visst var det vemodigt, men det var skönt att sätta en punkt på det litegrann. Att avsluta akademiska på ett sätt.
Gravstenen är preliminärt bestämd, vi väntar på en ritning så kontrollfreaket i mig kan vara helt säker på att det blir som vi vill ha den.
Så nu sitter jag här i solen och tittar framåt, ser framför mig hur jag för ett år sedan satt här och tittade på den minsta älsklingen när han lekte….
Det känns på något sätt som det värsta trycket över bröstet lättar ibland, jag mår ganska ok ändå, rätt ofta!
Om tre veckor startar första vi som mist gruppen, ytterligare ett steg i bearbetning av sorgen.
Tiden går så fort…..
?
❤
Fina Maria ❤️
Kram till er ❤️❤️❤️
?