Att se dagen för vad den är

Förra omgången, när vi gick igenom den tunga behandlingen så kunde jag inte gråta. Jag stod stark och kanske en eller två gånger tillät jag mig själv att visa mina känslor och bara ensam eller när Jimmy var i närheten.

Jag vägrade av rädsla för att inte kunna sluta, av insikten att vi måste stå starka för våra barn, vi slåss för dem, för Hampus överlevnad! Som förälder med ett svårt sjukt barn så är det så otroligt många saker man måste ha kontroll över, som man måste kunna. 

Många många många gånger har jag fått ifrågasätta både läkare och sköterskor när det blir fel i mediciner, när rutiner inte fungerar etc. Jag är en jobbig förälder, påläst och frågar mycket.
Senast dagen efter vi kom hem från Uppsala upptäckte jag ett fel i hans mediciner och fick ringa och diskutera med läkare.

Den här gången är saker annorlunda, jag visar mer känslor, orkar inte vara det där stenansiktet hela tiden. Även om jag är öppen och social i allmänhet så visar jag otroligt sällan mina känslor för andra. Det tar emot, muren är väl vaktad! Jag är fortfarande kontrollerad och påläst, gråter gör jag mest ensam!
Jag tappar lite perspektiv ibland, slutmålet är att Hampus ska bli frisk, jag behöver också se glädjen i dem stunder och dagar som finns. Vi kämpar oss igenom det här för att han ska bli frisk och dem sista dagarna har han varit pigg, glad och lekfull. Det är vad jag tänker på, jag kan inte sörja en framtid som inte är här än.

Jag kan inte gå och vänta på infektionen som oundvikligen kommer komma hela tiden. Även om jag måste vara beredd på det så måste jag också leva där jag är. Se hans glädje när han blåser sina bubblor, skratta med honom när han studsar studsmatta, uppmuntra hans vilja att cykla, bygga koja eller bara mysa en stund etc.

Alla som varit med om liknande vet, oron släpper aldrig, men kan jag inte se glädjen så kan jag inte leva och leva måste jag göra, för mina barn och för mig själv!

Så igår har vi blåst bubblor i mängder, studsat, cyklat till lekparken, det är svårt att förstå att han är sjuk ibland!

Amanda har hängt med en av granntjejerna, hennes pappa cyklade med till svampen (för dem som inte vet så är det en hyfsad cykeltur för en sjuåring på några kilometer). 
Idag blir det ett stick i fingret på sjukhuset, ducka för alla sjuka ungar på avdelningen!