Att somna

Den stund som konsekvent är svårast för mig är att somna. När jag väl somnat så sover jag hela nätterna, jag tror tack vare känslan att oron är borta, det värsta har hänt, värre kan det inte bli. Ja det och det faktum att jag efter månader av extrem stress är utmattad.

Jag är väldigt trött på kvällarna och ibland, eller oftast vill jag lägga mig redan vid nio, men….. Jag kan inte somna när jag ligger själv i sängen, när det är lugnt och tyst, det bara går inte.

Det slutar alltid med att jag lägger mig i soffan och somnar till tv:n. Om inte Jimmy lägger sig samtidigt vill säga, då funkar det bättre.

Igen, acceptans och ett steg i taget…

Ibland känns det som att det kan väl inte vara mig det här händer? Inte kan något så hemskt som att förlora sitt barn hända mig? Lite som känslan när man vaknar ur en dröm och undrar vad som är sanning och vad som var dröm… Jag vaknar ju dock alltid ur den känslan…. Det är verkligen min son som dött…..