Att vara olika, sörja olika

Alla är olika, vi känner och agerar på olika sätt. Som Lina brukar skriva, alla gör på olika sätt och allt måste vara ok.

Vi försöker acceptera varandras olikheter, ibland är det svårt och ibland frustrerande.

Jag kan bara svara för mig själv och mina reaktioner och min hantering. Jimmy och jag gör olika, det är ok! Det är frustrerande när vi inte riktigt kan förstå oss på varandra. I slutänden i våra diskussioner så landar vi i att vi gör olika, vi måste hitta sätt att acceptera och hantera den andras reaktioner och beteende utan att klandra eller döma.

Det är inte enkelt alla gånger! Vi hör ihop Jimmy och jag, det vi gått igenom har vävt oss samman på ett sätt som inte går att beskriva. Det har också varit slitsamt och tungt många många gånger.

Jag var hos en kurator i förra veckan, hon lyckades sätta ord på min oro kring Amanda, äntligen var det någon som förstod och tog tag i saken. Jimmy tycker att jag inte ska måla faan på väggen, hon mår ju bra just nu. Ett steg i taget, men jag vill inte att vi ska upptäcka om några år att hon gått och tänkt på saker som orsakat henne oro etc när vi kunnat hjälpa henne framåt.

Jag vill inte fastna och grotta ner mig i smärtan, jag börjar känslomässigt inse att han är borta, det gör mig otroligt sårbar och kanske mer ledsen. Sorgens faser är det väl som med många andra skolboks saker, ingen som följer i rakt led utan man hoppar fram och tillbaka i stegen. Jag försöker ge smärtan plats, men inte ta över för mycket, hitta sätt att bryta det negativa och allt för smärtsamma mönstret ibland.

Jag kan vara avundsjuk på Jimmy som lyckas betydligt bättre än jag på det planet. Jag kastas mellan gränslös smärta och förtvivlan till framtidstro och glädje, lättnad att oron är borta. Runt runt går det.

Jag tycker att jag accepterar det, det är som det är, jag kan inte skynda på på något annat sätt, inte just nu iallafall. Jag kan inte förtränga eller trycka undan smärtan och sorgen, den är ett faktum och jag ska ta mig igenom denna storm.

Jag lever fortfarande timmar i taget, inte en dag…. det går framåt! Jag är inte fullt lika yr i huvudet längre, jag kan fullfölja fler tankar även om det är långt ifrån alla. Jag kan planera någon dag längre än den jag är i.

Jag tittar på alla bilder och gråter, skrattar om vartannat, minns med värme, minns med smärta. Jag ska inte grotta ner mig i bilderna för ofta, så är det, men jag behöver titta på dem, jag finner tröst i att han finns där. Som att det bekräftar för mig att han fanns, han levde, han var underbar på sitt sätt.