Hemma
Borta bra, men hemma bäst…
Jag kan inte ändra något som hänt, inget i det förflutna kan göras om. Vi kan leva så gott vi kan på bästa sätt med det vi har.
Jag tror på att alla människor kan påverka sitt liv, men vissa saker är beständiga, vissa öden är oförklarliga och går inte att ändra. Vi försöker ibland, med Hampus köpte vi oss ett extra år med den moderna forskningen, vi fick ett extra år med honom som inte var tänkt i hans öde. Det tackar jag alla forskare, läkare och alla andra övriga människor och maskiner för!
Jag har förlorat mitt barn, vår son. Vår oskyldiga pojke som kämpade så tappert.
Som både stred och accepterade sitt liv och sitt öde. Utan att han egentligen var medveten om att han gjorde så. Han levde sitt liv fullt ut och jag är evinnerligt tacksam att han gjorde det med oss. Att just jag fick äran att vara denna kämpes mamma!
Idag är dagen vi börjar åter gå mot vardagen efter semestern.
Amanda var i skolan, Jimmy och jag var och handlade och annat som var nödvändigt under dem timmarna hon var där.
Vi besökte graven, jag har saknat att göra så. Det stod en ny fin grön ljung där och en hälsning från hans bästa kompis Molly. Det gör mig sorgset tacksam och glad att tänka på hur han påverkade flera i sitt korta liv.
Jag vet inte, det känns som jag stundtals kommer till en acceptans att han är borta. Ja jag kastas tillbaka in i sorgen också!
Jag börjar kunna tänka tanken att rensa hans rum. Jag klarade att slänga hans plastmuggar han använde på slutet. Jag har börjat tänka på vad jag vill ha kvar och hur, det kan inte skyndas på, det är en process och jag gör inget spontant! Jag vill inte riskera smärtan om jag ångrar mig sen, att något är borta.
Den här semestern har gjort nytta för oss alla. Att slappna av någon annanstans har gett lite distans och andningsutrymme. Välbehövligt. Saknaden finns varje dag, det har bara gått en månad. Tänk det har gått en hel månad!
Det lekte en dagis grupp i lekparken bakom huset i förmiddags, hur underbart och också smärtsamt det är att höra deras skratt och skrik. Jag behöver det, jag behöver höra och se levande barn, det mildrar min smärta med tiden. Det gör att jag accepterar bättre med tiden. Jag behöver utsätta mig för doser av sånt som är smärtsamt, för det är samtidigt så härliga saker som jag vill kunna klara av utan smärtan så småningom.
Det låg saker och väntade i posten när vi kom hem.
Smärtsamma påminnelser…
Fina påminnelser…..
Och något till mig, en dagbok eller bara en bok för ord, privata som jag bara vill ha för mig själv…
Kärleksfullt med hälsningen från lekterapin ? Kramar och tankar från oss ?
Även fast jag inte känner er har detta satt spår i mitt hjärta! Tänker på er varje dag. Usch va livet är orättvist!?
Vad fint du skriver. Sorgligt och naket och fyllt med kärlek
Jag var på kyrkogården häromdagen och såg hur fin Hampus plats är. Så många små och så många för unga som ligger på våra killars plätt. Elliot var först, de pratade om en “barndel ” men så blev det inte, ibland tycker jag det känns lite hånigt att det finns en del gamlingar där. Du får missförstå mig rätt, jag är inte så pk just nu. Hulken känns som en trygg vakt
Har bett och fortsätter att be för er.
?