Upp och ner och viktigt ämne

Jag klarar inte att skriva alla dagar, dem dagar jag mår som sämst så kan jag inte ta mig för det, tankarna är för mörka och det tar all min kraft att stå ut hela dagen.

Det märkliga i det här är att jag ändå tycker att jag mår bättre i stort.

Igår hade jag en riktig bottendag, grät redan när jag vaknade och Amanda fick bevittna en del tårar innan vi väl kom iväg till skolan. Ibland oroar jag mig för att hon får se så mycket av mina känslor. Samtidigt förklarar jag alltid varför jag är ledsen, jag tror att det är fel att gömma känslorna.

Fick ett mail från försäkringsbolaget att dem måste ha ett konto till dödsboet, jag blev förbannad och nästan skrek att vad faan förväntar ni er, han var 5 år, hur djävla många kontonummer tror ni han har… Jag sansade mig, grät en stund till och jag vet ju alla praktiska regler och bla bla bla. Jag önskar jag inte behövde befatta mig med dem!

Jag tog mig ut ur huset vid elva för att handla, vid affärn träffade jag på vår gamla materialare, han frågar som alla andra, -är det bra? Jag var för sänkt för att ljuga och Tommy stod mig nära en gång i tiden, en sån man alltid litar på, som när tiden begav sig alltid fanns där. Så jag sa -nej det är inte bra, du har inte hört alltså, min son har dött för en dryg månad sedan. Vilken djävla grej att slänga på någon vid affärn sådär, kände mig lite taskig, men jag kunde inte bara säga jo det är bra, jag kunde inte heller prata då hade han fått ta hand om mig storgråtandes….

En sak jag tänkt mycket på, som jag tänkte på även den tiden Hampus var färdigbehandlad i våras. PTSD, visste ni att ca 70% av alla nära anhöriga till cancerpatienter drabbas? Det börjar belysas, men det finns inte vad jag uppfattade då (eller nu) någon direkt hantering av det hela. Vad görs för att hjälpa föräldrar vars barn är “färdigbehandlade”? Dem som går med den konstanta oron att hamna i mina skor. Dem som hoppas att det är över nu, men som vet att varje blodprov kan innebära en katastrof. Som vet att barnen blir aldrig friskförklarade, dem ska gå med oron, dem ska hantera den. Vården säger till en att nu är hen “frisk”, nu ska ni till vardag, barnet får ett par månader på sig för återhämtning, sen är det skola/dagis etc. Ni ska till arbetet. Ni ska gå med spänningen, oron, skräcken. Ni ser barn runtomkring som får återfall, som dör. Erat barn är friskt…. men man vet ju aldrig…. Så gnager oron vidare, vem tar hand om mig nu när jag slitit både mentalt och fysiskt länge för mitt barns skull, för familjen, för mig själv. Tröttheten, oron, den mentala smärtan i allt som gåtts igenom, allt man tryggt stått bredvid och sett sitt barn uthärda….

Nu är det ju ändå så att majoriteten blir faktiskt friska, men det spelar ingen roll för oron…… Vem hjälper till hur vi hanterar den, hur lever man som vanligt igen?

Hampus är död, jag har ingen sådan oro kvar, jag är i sorg, jag är i kaos, men oron, den finns inte kvar.

En dag i taget, varje dag vaknar jag och tar beslutet att jag vill leva, jag vill gå framåt, jag står ut med sorgen som den är, vissa dagar skit och andra inte särskilt påtaglig…. en dag i taget!