, , , , , , , ,

Ett nytt år

Jag öppnar dörren till städskåpet, vi har en av våra almanackor där, den är uppslagen på Juni. Jag inser att våra liv stannade upp då….

 

Det är ett nytt år, 2017. Tårarna rinner ner för mina kinder när jag ser tillbaka på året som gått. Det värsta året i mitt liv, det mest smärtsamma och det tyngsta.

 

Jag ser också glädjestunder, stunder med Hampus och utan, i det stora hela skuggas dem en del av den extrema smärta jag gått och går igenom, men jag har dem nära mitt hjärta och värdesätter dem högt.

 

Han är död, han är borta…. hur är det möjligt. Den här tiden på året, jul och nyår har varit hemsk. Inte rakt igenom hemsk, mer stunder av stor smärta. Vi lever våra liv, med lycka tillsammans, glädje med Amanda och våra vänner och familj.

 

Jag har gråtit nästan varje dag i snart två veckor, tårar som kommer när som helst, tårar som är smärtsamma, tårar av saknad. Däremellan går det bra, däremellan finner jag styrkan och viljan att leva.

 

Jag är inte deprimerad, jag sörjer! Det är viktigt för mig att särskilja, jag har mycket kärlek, glädje och lycka. Jag känner det starkt att jag vill leva, inte bara andas.

 

Vårat år 2016 började bra där Hampus blev färdigbehandlad och var frisk i 4 månader. Sedan kom vårt helvete. Vi förlorade till slut kampen, som verkligen var en stor kamp med tvära kast mellan hopp och förtvivlan, vi satt vid hans sida när han dog, när vi förlorade en del av oss själva. Så stort och så ogreppbart att jag inte riktigt förstår det. Det har gått tre och en halv månad nu, det är väldigt kort tid, samtidigt lång.

 

Jag har använt bloggen till att bearbeta, till att få skriva av mig lite av all den smärta jag känner inuti. Jag har inte skrivit så mycket på sista tiden, jag har varit så sårbar, haft så nära till gråten. Jag och vi håller på att hitta en väg framåt, den är krokig för att säga det minsta. Jag jobbar mycket med min acceptans, hur vi lever nu är en förändring, jag måste acceptera att den fjärde stolen är tom, att nästan alla bord är fyrkantiga. Jag accepterar sorgen som den är för stunden och för dagen, jag gråter när jag gråter, skrattar när jag skrattar. Ibland får jag stå ut med smärtan, ibland distraherar jag den.

 

Mitt liv är inte bara smärta även om den tar stor plats när jag skriver här. Jag går framåt, vi har rest, jag har börjat jobba, jag ser fram emot 2017 och allt vad det kan innebära för mig och för oss som familj.

 

Hampus mitt älskade barn i himlen, vi saknar dig för evigt, alltid i våra hjärtan! Amanda mitt älskade barn på jorden, du ger mig glädje och kärlek varje dag, mitt trotsiga prepubertala solsken.

 

Jag väljer att leva, inte bara vara vid liv, det är det enda nyårslöfte jag ger!

Till alla er som kämpat vid vår sida, till alla er vars kamp vi bevittnat, till alla er som fortsätter kämpa.

Till alla läkare, sköterskor, forskare och all annan vårdpersonal som gav oss ett sista år med vår kämpe.

Till alla jag känner och inte känner.

Gott Nytt År!

/11 Kommentarer/av
, , , , ,

Tårar

Gårdagen flöt på bra, jag träffade en vän och klarade en tur på stan inklusive lunch.

Jag åkte en sväng till gymet på kvällen, när jag kom hem hände nåt med mig…

 

Vi satt och la över bilder till iCloud från telefonerna, Jimmy hade en massa bilder jag inte sett förut. Jag bröt ihop, jag grät och grät, det gör så ont. Han är borta, han är verkligen borta, min älskling är borta. Jag vill INTE!!!

 

Efter en stund sinade tårarna och jag gick till sängen, dem kom snabbt tillbaka i stillheten som sängdags innebär, jag försökte ta till ljudboken, men tårarna bara rann, smärtan i bröstet ville inte ge vika, Jimmy kom och höll om mig och jag snyftande säger, jag vill inte, jag vill ha tillbaka honom, jag vill inte, det gör så ont.

Efter en stund till så somnade jag av utmattning.

 

Vaknade lite låg imorse, men ändå ok. Slog upp telefonen som signalerade att några bilder lagts till i iCloud, så satt jag där igen, tårarna bara sprutade, en känsla av förtvivlan i hela kroppen…

 

Idag ville jag lägga mig i sängen, blunda för allt och bara ligga kvar där, gråta och vara ledsen hela dagen… men…. jag vet att dels mår jag inte bra av det och dels så behöver Amanda lite mer än så.

 

Så jag klev upp, gjorde hennes frukost och snart är det dags att gå till skolan.

 

Kanske har jag gråtit nog idag nu, kanske inte….

 

Jag sänder en tanke till Isabell och hennes familj

/2 Kommentarer/av
, , , , ,

Stunder

Det finns stunder där jag tycker allt är ok, det funkar, jag är ok! Plötsligt från ingenstans är det som en knytnäve i magen och en kniv i hjärtat på samma gång. Smärtan är outhärdlig en sekund när jag igen inser…. Han är borta…

/0 Kommentarer/av
, , , , , , , ,

Begravningen och steget vidare

Begravningen var fin, värdig vår kämpe.

Dem öppnade kistan innan så Jimmy och jag fick se honom, han var så fin, det såg ut som att han låg och sov, jag strök honom på pannan som jag brukade, som han ibland blev så arg på och ibland mötte han min hand och jag såg hur han njöt av värmen i det.

Vi såg att han låg fin i sina kläder, att han hade sitt täcke och Buster med sig, Amanda hade valt ut en sak från sig själv som las i kistan och också hans nattlampa (ett sånt där spöke från IKEA).

 

Vi ställde upp hans kort och arrangerade Avengersgubbar och kistdekorationen.

 

Ceremonin var kort, Sophia som sjöng var fantastiskt bra, det var flertalet som frågade vem som spelat in låten och förstod inte att det kunde vara så bra live i kyrkan.

 

Jag satt där i kyrkbänken, prästen sa något om att vi nu ger tillbaka Hampus, jag ville ställa mig upp och skrika att “nej det gör vi inte, ge tillbaka honom, ge tillbaka honom NU!”.

Vi gick runt kistan och någonstans så insåg jag att vänta vi ska stoppa ner min son i hans grav, han är död, han kommer inte tillbaka. Så fel, det gör så fruktansvärt ont, ingen ska behöva begrava sitt  barn!

 

Jag vet att jag har en inre styrka, för vissa kan jag stundtals verka kall eller avståndstagande, en del undrar när jag kommer brista. Jag brister varje dag, dels inuti, men jag väljer (sanning med modifikation, det är inte alltid jag väljer) när jag inte står ut med smärtan och måste gråta.

 

För mig handlar det om överlevnad, för mig själv, för familjen, för Amanda och också för Hampus. Hampus hade varit jätteledsen om mamma kollapsar pga honom, det hade han inte velat.

 

Så när jag går från kyrkan, pratar med folk och till slut tävlar med Amanda för att komma skrattandes först till församlingshemmet så är det för att jag vill, inte för att jag måste.

 

Jag är så glad att det kom några barn igår, som lättade stämningen och Nova som kom och ville sitta i mitt knä och prata om ditten och datten. Liv det vill jag ha runt mig, inte död. Hampus var liv, glädje och livskraft.

 

Jag skrattar åt minnen när vi pratar om dem, jag gråter också åt dem ibland.

 

När Lova påminner om att han levde med den där gorillan som stod på kistan i våras, inne och ute släpade han runt på den där, då ler jag, då känner jag en sån enorm värme.

 

Vi gick till graven sen, han ligger där han ska nu, vi har en plats att gå till, han får vila, han får ro….

 

Som när man vaknar ur en intensiv dröm så undrar jag vad är sant och vad är en dröm, när vaknar jag ordentligt?

/15 Kommentarer/av
, , , , , ,

Minnen

Att  minnas med glädje, att minnas med sorg, att minnas blandat med båda och lägg till ett uns bitterhet och ilska över det som drabbat oss….

 

Alla mina minnen med Hampus är glada, ja ni förstår, barn är barn och vi har gått igenom ett helvete, men in i hans sista stund så gav han min minnen att glädjas åt.

Idag fick jag ett minne på facebook där vi plockar ekollon i stadsparken, först kom glädjen, att jag fick uppleva det med min älskling. Sen kom sorgen, han är borta vi får inga nya minnen, sen kom ilskan vad är det för djävla värld?

Sen kom sorgen i bröstet med den samtidiga glädjen i minnet tillbaka….

 

Älskade älskade barn, jag kan inte få dig tillbaka….

/3 Kommentarer/av
, , ,

Vänner

Idag tog vi oss ut och promenerade milen igen, skönt och kroppen gör faktiskt mindre och mindre ont nu när den börjat få välbehövlig träning igen.

 

Jag har varit hos frissan och sedan sytt fast dem gröna sidenbanden på min och Amandas klänningar till fredag.

 

På kvällen har jag träffat några arbetskamrater, ja för mig är dem mer vänner än arbetskamrater, underbara är vad dem är. Pratat om saker och ting, jag har ju levt i min bubbla och dem har fortsatt med sina liv.

Jag har fått prata och berätta om Hampus, hans sista tid, jag har fått skratta med dem hur underbar han var. Jag har fått berätta om frustrationen kring vården, kring hur vi ibland får känslan av att vårdpersonalen har svårt att möta oss där vi är och hur det känns som vi fått kämpa så mycket ibland.

Det fyller mig med en sådan glädje och stolthet att prata om båda våra barn!

 

Jag fick också lyssna på en inspelning av låten Sophia ska sjunga på begravningen, hon är verkligen en fantastisk sångerska och jag är så glad att hon kan göra det och låten är verkligen bara rätt, den är han, den är som jag känner, vår superhjälte som han kämpat och alltid hållit humöret uppe och hittat livskvalité och livsvilja i alla jobbiga stunder.

 

Jag tänkte på det, när ni möter mig eller oss där ute i verkligheten… Det är ok att bemöta oss hur ni önskar, vår sorg blir varken mindre eller större för det.

Vad jag vill är att ni kommer ihåg är att Hampus fanns, han levde med oss, vi minns honom och älskar honom för alltid. Jag blir glad att prata om honom, att minnas honom, även om jag stundtals kan bli ledsen för att han inte finns hos oss för att skapa fler och nya minnen.

Låtsas inte som inget, men om ni inte riktigt känner för att bemöta min sorg så fråga inte hur det går och hur jag mår. Ge mig en kram om ni vill, eller gör det inte. Säg hej bara, det räcker. Eller vet ni, gör som ni kan, vill och orkar, det löser sig!

/1 Kommentar/av
, , , , , ,

Minnen som fladdrar förbi

Igår kväll när jag skulle sova, som vanligt väldigt trött. Vi gick och la oss samtidigt och det var mörkt och tyst i rummet. Det där med mörkt och tyst är inget jag gillar just nu. Jag låg där i sängen, blundade och tänkte att jag bara skulle kunna slappna av och somna. Icke…..

 

Minnen började fladdra förbi, ni vet sådär att man inte kan få fatt på dem dem bara lite fragmenterat kommer. Jag såg hans döda kropp framför mig, hörde ljudet av hans ansträngda andetag, hans skratt och hans små fötter som springer, ser framför mig hur han rusar upp tidigt på morgonen till sin fotölj. En massa bilder bara kom och kom, ville inte sluta. Till slut sa jag till Jimmy att jag kan inte sova, det fick bil en stund i hans famn småpratandes om Hampus, om minnen om Amanda, om framtid och det förflutna.

Herregud vad jag saknar Hampus, vad jag saknar inte bara honom utan det vi var som familj när vi var fyra. Vi är alltid fyra i mitt hjärta, men vi lever tre och vi lever inget annat.

Amanda var som jag skrev ledsen en stund igår, det går upp och ner för henne med och ibland kommer insikten för henne att han är borta, dem ska inte leka mer, det är inte som när hon sover hos mormor och morfar en vecka utan han är verkligen borta för alltid!

 

Jag var tidig på gymet imorse, kan hålla fokus ca 45 min, sen är det inte stor idé att stanna kvar utan jag åkte och handlade bröd på Maxi innan jag kom hem till nybryggt kaffe.

 

Idag ska Amanda på innebandy träning sen ska vi på Novas 6-års kalas.

 

Vi lever en stund i taget, men jag får äntligen se lite längre framåt än näsan räcker, jag kan tänka och planera framåt också.

/0 Kommentarer/av
, , , , , , , , ,

Insamling

Min kära syster har tagit initiativet att starta en ny insamling på barncancerfondens hemsida i Hampus namn. ❤️

https://www.barncancerfonden.se/1309412334/

/3 Kommentarer/av
, , , , , , , , ,

Planerar begravning

Prästen var här igår, det kändes bra, trevlig, mjuk. Han förklarade sin syn på vad som händer när man dör. Att i himlen står tiden stilla, här på jorden väntar vi på saker, tiden går och vi längtar efter Hampus och att få träffa honom igen. Där Hampus är nu står tiden stilla, när vi återförenas så har inte han väntat, han lever i samma nu hela tiden och så är vi plötsligen där hos honom. Det kändes fint och tryggt, för mig delvis som jag själv ser på det. Att vi som är kvar här håller i oron och saknaden, när man dör så försvinner all smärta, sorg och han har det bra vår älskling. Han saknar oss inte för att han inte har tidskonceptet att sakna oss på.

 

Vi har gått igenom hur begravningen ska gå till, hur vi vill ha det. Vi har pratat om Hampus, hur han var och hur vi saknar honom.

Begravningen hålls bland dem närmaste, med det så menar vi familjen, familjen och hans dagisfröknar, dem som har anknytning till honom, skulle det vara någon som undrar så hör av er.

 

Amanda och jag pysslar med pappersblommor och idag ska jag kolla igenom foton vilket vi ska ha vid begravningen.

 

På eftermiddagen åkte vi till stan och bokade en resa, en vecka i solen vi tre. Vi har inte haft någon sommar, absolut inte tillsammans. Vi kommer sakna honom likväl, men en break, något att se fram emot och tid att i lugn och ro knyta ihop oss som den nya familj vi är.

 

Jag tycker om att få prata om min älskling, att  minnas och att tänka på honom, ibland orsakar det tårar, men jag anser inte att det är negativt, jag är inte rädd för mina tårar. Mest minns jag honom med glädje, även om vetskapen att jag inte får tillbaka honom slår till hårt. Så till alla mina vänner, var inte rädda att prata om honom och börjar jag snyfta ja då nuddade ni något som står mig väldigt kärt och det är ok.

 

Idag ska vi försöka hitta en slips i färg åt Jimmy och en klänning åt Amanda.

/0 Kommentarer/av
, , , , , ,

Gymet och tårar

Morgonen började som vanligt, jag lämnade Amanda i skolan, stora tjejen går själv sista biten, vi får inte följa med hela vägen in.

Jag åkte direkt till gymet, det är första gången jag varit där på minst 4 veckor, regelbundenheten har inte funnits där sedan i maj. Jag har planerat att välja udda tider när det inte är så mycket folk. Det gick bra, jag tränade i ca 45 min och det var först i slutet som tankarna vandrade för långt och jag fick åka hemåt. Skönt och nödvändigt för kroppen att starta upp lite mer.

 

På vägen hem började tårarna rinna. Varje dag kommer stunderna där saknaden är så stor att den är svår att bära, där varje andetag känns fysiskt smärtsamt, där jag undrar vad som hände, var är min lilla älskling och vad är det för mening med allt om en liten oskyldig pojke ska lida och dö… Det tar mig vanligen några minuter och ett antal panik skrik/gråt utfall och att titta på filmerna där han skrattar och busar innan jag kan ta mig ur det. Innan jag kan acceptera att livet ska fortsätta, det fanns och finns inget annat att göra, nu är vi här!

 

På ett sätt är dem här attackerna lite sköna att ha, att få skrika ur mig sorgen, men inte låta den genomsyra hela tillvaron. Ja det går inte en sekund utan saknad, men jag lever, vi lever och vi går framåt. Det gör inte ont att vara vid liv nu, inte så ofta iallafall.

 

Idag och just nu är första gången jag är helt själv hemma sedan det hände, det känns ganska bra ändå, jag klarar det!

/4 Kommentarer/av