Efter en lugn och skön natt så har det  varit en låååååång dag.

Först en väntan på att få åka till operation, Hampus fastande och inte så lite sur på sluttampen, vi fick åka ner vid kvart i ett.

Det är milsvida skillnad att sövas i Örebro jämfört med Uppsala, Hampus oro märks tydligt eftersom det inte alls är som det brukar när han ska sova hos sovdoktorn, men han somnade lugnt ändå.

 

kl 15 ringde dem att han vaknat, han hade verkligen vaknat när jag kom, what liksom, jag ska ju vara där när han vaknar inte när han redan är vaken!

 

Vi hade förberett Hampus på att dem skulle byta sida på sonden och att han skulle ha en slang, en CVK, från bröstet eller högre upp. Detta eftersom det är vad dem informerat oss om. Döm om min förvåning när han har en CVK i halsen med världens största plåster på, väldigt väldigt osmidigt och inte alls vad vi eller Hampus förväntat oss. Dem har gjort sitt bästa, inget tal om annat, men vi blev faktiskt ganska besvikna på att ingen förberett om detta innan.

Det har ändå gått bra, Hampus är inte nöjd över plåstret, men det är ok, jag ser inte alls fram emot att det där ska bytas…. Det tar nog några dagar innan han vänjer sig, för just nu vill han överhuvudtaget inte röra på sig mer än nödvändigt….

Jag bad om en kort sond, han fick en lång, ingen biggie, men irriterande. Nej jag har inte sagt ett ord om detta, vi är glada att ingreppet kunde göras i Örebro och att dem kunde göra flera saker under samma sövning. Ta bort port a cath, byta sond, sätta CVK. Sen får vi se hur den där CVK:n ser ut när plåstret byts första gången (kommer som sagt inte bli roligt alls eftersom det sitter just på halsen och är STORT!).

 

Det blir att sova kvar på sjukhuset inatt, han behöver en till transfusion av både trombocyter och blod (trombocyter eftersom vi är ju här, why not med tanke på hans total kassa värden).

 

Sen ska jag lära mig administrera antibiotikan i CVK:n hemma och imorn ska vi hem igen för att undvika att återkomma till USÖ om vi inte absolut måste.

Olika bud på hur länge den här CVK:n kan sitta, någon säger år (vilket vi trodde från början), men dem säger att det är en tillfällig variant eftersom dem här i Örebro inte vågade sätta något annat…. Jag hoppas på någon månad iallafall!

 

Lillfisen är berättigat gnällig här på kvällskvisten efter en lång dag och en sövning med ingrepp som gör lite ont så här efteråt.

 

Vad vi längtar hem både lille herrn och jag!

Idag är det sjukhus som gäller, förhoppningsvis hem imorgon kväll!

 

Hampus har en infektion i huden ovanpå sin port, vilket innebär att han inte har en fungerande infart. Det  behöver åtgärdas.

Så i förmiddags åkte vi in till sjukhuset för planering, sätta en perifer infart tillfälligt och transfusioner. Imorn ska han sövas och få en CVK istället.

 

Han mår fin fint lille herrn, märkligt nog har hans trombocyter och neutrofiler stigit från igår. Han har inte haft  några neutrofiler på flera veckor och han borde inte få särskilt många heller. Det är tyvärr inte ett hopp utan snarare att hans superhjälte kropp gör det lilla motstånd den kan till ett oundvikligt slut!

 

Vi har suttit med Hampus läkare Gunnar Skeppner och planerat, vi har insett gemensamt att dem tror att är det månader så är det bara för att han är den fighter han är. Jag kan inte börja att beskriva hur fruktansvärt det är att behöva sitta och planera tiden för sitt barns sista dagar. Hur hemskt det är att behöva ha klart att det finns mediciner och riktlinjer även för jourer nattetid att komma med akuta mediciner, lugnande etc. Att vi vill göra fullständigt klart att det bara är en sak som gäller, HAN SKA INTE LIDA, oavsett pris så ska han inte lida!

Läkaren försöker förklara vad som kan hända i slutet och vi vill inte lyssna, men vi båda biter ihop och lyssnar sakligt som vi vet att vi måste. Jag försöker få fram att det måste finnas klara nedskrivna direktiv för den stund vår tillvaro rämnar, för personalen att följa när vi inte klarar att ta beslut.

Vi kan nog tyckas lite kalla i det här samtalet, jag tror dock dem känner oss och  vet att vi inte kommer visa våra känslor i det här läget. Vi måste göra det absolut bästa vi bara kan för Hampus, för vår älskling så länge det bara går.

 

Ett djupt andetag, Hampus och jag sover här inatt. Vi vill hem!!!

Det som gör det här ännu mer ofattbart är hur stark han är, hur han mår, hur jag ser i hans ögon dem där busglimten och livsviljan!
Vi försöker göra som vi gjort genom allt det här, fokusera på må bra i just nu!
Så igår var lillen pigg. Moster Linda kom och mormor och morfar tittade förbi en sväng.

Hampus bestämde sig åter för en dricka affär, den här gången dög bara riktiga pengar så han sög ut allt han kunde av mormor och morfar. Vi har en stor myntburk som kallades lite av dessutom!
Vid lunch kom Sofia och Kajsa med presenter för att muntra upp Hampus och oss, tack alla ni som bidragit och tack även för donationen till barncancerfonden i Hampus namn! 

Han hade några av gubbarna han fick så vi bytte under eftermiddagen och Hampus grävde fram enormt mycket energi! Han fick ett par Hulken händer och det motiverade honom till en promenad hela vägen till lekparken (den ligger bakom huset….).
Han fick lite småfeber efter det, men inga tecken på något annat så vi behandlade med alvedon och vila.

Han var pigg hela dagen igår och sov inte ens middag som han nästan alltid gör nuförtiden.
Nu ska vi planera ett kalas till lördag, Hampus har önskat sig ett maskerad kalas, med sina kompisar. Han orkar inte så många och har valt att Molly, Gustav och Cornelis ska komma på filmkalas. Är han pigg blir det mer aktivt, men vi planerar för ett lugnt kalas.
Vi försöker hålla vardagen så att säga, vi lever lite lugnt, ingen stress och ingen hets, den blir som den blir helt enkelt.

Dem säger att när cellgifterna helt gått ur kroppen så kan han piggna på sig lite till.

Det här med en dag i taget får en annan innebörd och på något mirakulöst sätt så fortsätter livet, för oss och dem runt omkring oss…

​​