Finns inte riktigt ord för hur jag känner när jag ser det här… kärleken så djup, smärtan likaså….

Det är som att jag klivit in i en annan fas av sorgen, den panikslagna smärtan är borta för det mesta och ersatt av någon sorts dov värk.

Jag längtar så fruktansvärt efter min lilla kille. Jag längtar efter att se honom springa omkring, att hålla hans varma kropp i min famn. Att höra hans andetag, höra hans röst, hans hand i min.

Jag ser honom överallt, var jag än vänder mig så finns han där, på jobbet, hemma, i bilen, överallt…. en bit av mig fattas, något inuti mitt bröst har gått sönder för att aldrig bli helt igen… jag lär mig leva på ett nytt sätt, men hur gör man det egentligen?

Älskade barn, var tog du vägen, längtan är stundtals olidlig…. 

Jag har nu fått skriftligt från försäkringskassan att jag ”troligen inte kommer att kunna få sjukpenning efter den 1 augusti. Det beror på att vi bedömer att du inte längre har nedsatt arbetsförmåga efter det datumet. Bedömningen bygger på det underlag som nu finns i ditt ärende”

Den diagnos som är satt är stressreaktion (F43.9P)efter barns plötsliga frånfälle.

Jag kan köpa att försäkringskassan efter sina regler att den diagnosen får man bara ha 3-4 veckor inte skulle godkänna ytterligare förlängning (jag har varit sjukskriven deltid sedan oktober -16).

Kom ihåg nu gott folk, du får 10 sorgedagar, krisreaktion får du endast ha ca 30 dagar till. Du har alltså 40 dagar på dig att sörja ditt barn och krisa färdigt så att du klarar arbete igen.

Eller så krånglar vi till saker och begär att läkaren ändrar din diagnos till något mer kliniskt, som ex depression eller utmattningssyndrom.

Jag skulle tro att jag inte är deprimerad per definition enligt dem regler som finns, jag har visserligen utmattningssymtom, men jag har inte ett utmattningssyndrom. Jag SÖRJER mitt barn, mitt barn som jag vårdat tills han tog sitt sista andetag i vårt hem, när jag strök honom på kinden och sa åt honom att gå nu, att lämna mig.

Under ett års tid så spenderade vi dem första 6 månaderna ca 25-27 dagar och nätter per månad på sjukhus, på barnsjukhus är det föräldern som har det mesta omvårdnadsansvaret.  Dem sista 3-4 månaderna snittade vi på ca 28-30 dagar och nätter på sjukhus, involverat ambulanshelikopter och akuta operationer.

Hur många timmar per natt tror ni jag sov under hela det året?

Vet ni hur fruktansvärt förnedrande det känns att försäkringskassan nu ifrågasätter mig, när jag kämpat så för alla steg jag tagit för att leva vidare?

Jag säger igen, försäkringskassan ni försvårar min återhämtning, NI skickade mig just 10 steg bakåt genom bara hur ni formulerar er!

Om ni istället kan öppna en diskussion, säga att vi behöver mer att gå på, fråga mig hur jag mår! Men nej just det, ni har regler att följa och sjuktal att sänka!

Jag hoppas innerligt att jag inte behöver mer sjukskrivning, jag hoppas att jag i framtiden orkar ta upp det här med någon som betyder något i organisationen, för så här får det inte vara!

Försäkringskassan ringde idag. Den tidigare handläggaren har informerat mig om att hon beprövat och godkänt mig att kunna vara sjukskriven tom sista oktober utan problem. Jag har i och med det kunnat i min takt ta mig tillbaka till ett arbete med konstanta kontakter med människor, ansvar för dem etc. Nu har jag fått en ny handläggare som ringer och informerar mig om att det är högst tveksamt att jag är berättigad till någon mer period efter den här som är slut 1/8. Hon frågar vad planeringen är, jag svarar att jag tänker mig att gå upp på heltid i augusti.

Hon förklarar att jag med min diagnos troligen inte kan få mer sjukskrivning, jag svarar -min diagnos, jag har förlorat mitt barn, efter en lång periods extrem stress och i princip ett år på sjukhus där han svävat mellan liv och död.

Hon svarar att hon är väl medveten om det, men hon har regler att följa.

Här orkar jag inte prata mer, jag känner hur pulsen går upp, jag blir yr i huvudet, stressen stegras snabbt. Jag tänker ju börja heltid, men om jag inte klarar det så får jag kanske ingen mer sjukpenning…. Det gör mig arg hur hon kan ringa och stressa upp mig, sen vill hon att jag ringer henne i juli (jag minns ju för sjutton inte saker en timme fram eller bak ibland). 

Jag är lite upprörd fortfarande, vem kan egentligen ifrågasätta hur länge man sörjer sitt barn, hur lång tid det ska ta att återhämta den helvetesresan vi genomgått? Jag tänker att vi klarar oss ju ekonomiskt i värsta fall, men jag är väldigt illa berörd av denna människas bemötande!

Jag har tagit mig långt, på kort tid! Det är inte ens ett år sen han dog och jag kämpar varenda dag att klara av att leva med förlusten!

Min hjärna funkar inte alla dagar, jag brister i gråt titt som tätt! Men försäkringskassan har fått i uppgift från politiker att dem ska minska sjukskrivningstalet. Så nu Maria är det färdigsörjt! Nu Maria biter du ihop och glömmer ett helt år på extrem stress och ångestnivå!

Om nu försäkringskassan ska ifrågasätta detta så kräver jag ett personligt möte med handläggare och med min läkare och kurator!

Jag triggas av detta! Jag blir arg, irriterad och NI försvårar min återhämtning! Samstämmer väl med er intention att sänka sjuktalet i Sverige?!

Jag kommer klara mig, jag fixar era krav. Men jag känner flera flera i min sits och liknande som inte gör det och heller inte orkar eller vet hur dem ska möta och bemöta er!

Visa mig den politiker som bestämmer när jag sörjt färdigt, när jag ska fungera igen enligt rimliga normer, det är bäst för er att ni har faktaunderlag, kanske känner ni nån som varit i min sits som kan berätta vilket djävla helvete det innebär?!
Kanske skulle ni kunna diskutera, bestämma ett möte där vi pratar om saken där jag kan få chansen att bemöta och förstå, inte bli kastad i ansiktet att nu Maria ska du jobba heltid, utmattad får du var när du kommer hem, gråta det kan du gör på toaletten, för nu finns det regler på försäkringskassan som bestämmer att du har sörjt färdigt och måste fungera i samhället igen. (Det här är inte handläggarens exakta ord, det här är hur det känns efter några timmars smältande av det där samtalet och kontentan som jag förstår den!).

SKÄMS FÖR F**N!!