God Jul till er alla!
God Jul till min familj, mina vänner och alla andra.
God Jul till alla vi saknar och ett speciellt God Jul till vår älskade ängel, hur smärtsamt jag saknar dig idag, julen är glädje för alla dem små och det värnar jag om idag. Hade du varit hos oss hade du varit glad, vi är det för dig.
Tittar du ner från himlen så vet att vi älskar dig!
Älskad, aldrig glömd, alltid i mitt hjärta!
Jag förstår inte, jag förstår verkligen inte! Hur kunde det här hända mig och oss, hur kunde min oskyldiga lilla pojke bli så sjuk och dö? Dö ifrån mig, lämna oss här och sakna honom så fruktansvärt mycket?
Innan det här drabbade oss så visste jag knappt att det fanns, inte kunde det drabba mig eller någon i min närhet?
Jag har en ny respekt för livet och en annan innebörd för livskvalité.
Sista dagarna har minnen sköljt över mig, vardagsminnen, dem kommer helt plötsligt och av småsaker. Vi åt tacos igår, Amanda säger -jag tar några chips och jag ser och hör som om det hände just då att Hampus nappar åt sig skålen och tar chips för att Amanda gjorde.
Eller när jag stekte fiskpinnar hur det var det enda han åt i flera veckor.
Jag hittade en gosedjurshund här hos Nemi och Jax (Amanda och jag är barnvakter) och det skar till i mitt hjärta, Hampus hade en likadan, eller det var Amandas, men han fick låna den i slutet och var överlycklig för det.
Det är ok, allt sånt, att se och hitta saker som han haft likadant, det är en sån ska som jag måste utsätta mig för och vill utsätta mig för, livet är sånt och livet fortsätter som sig bör.
Älskade älskade barn, du fattas mig och kommer så alltid göra, ibland är känslan så påtagligt stark. Jag accepterar att det är så, hur ont det än stundtals gör så vill jag sakna min underbara unge, det finns inget annat jag kan göra…..
Amanda blir så stor det går så snabbt, älskade unge!
Jag har en för mig självklar, del kallar den sund, inställning, att hitta en väg att leva, att låta sorgen kännas men att målet är att bli lycklig igen trots min förlust.
Jag har min svarta stunder där jag inte för mitt liv kan förstå hur, jag vet att det kommer och ska gå, men i dem stunderna är jag helt låst vid min smärta.
Jag har en konstant värk i mitt hjärta, en smärta som kommer lindras med tiden. Det är inte lätt att leva med en konstant inre värk. Kroppslig smärta är jag van vid, den har jag lärt mig att stå ut med och lindra så den inte påverkar mig nämnvärt. Men värken i mitt hjärta går inte att ta på, den bara är…
Den distraheras ibland, när tempot höjs eller saker händer som kräver min fulla koncentration.
Just nu sitter jag vid skrivbordet hemma, jag bytte nyss ljus i ängeln som lyst sedan han dog. Det smärtar till i bröstet, min älskling ligger i jorden, han är begravd där jag inte kan nå honom. Ibland önskar jag att jag kunde gräva upp honom, rädda honom… men det går inte, det är bara hans kropp som ligger där, inte vår Hampus. Min älskade unge!
Det kan gå dagar där livet rullar på som för andra, kanske med en större trötthet och en något större ansträngning för att ha det så, men det går. På något sätt.
Jag lyssnar på hans skratt på videorna sparade på min telefon, åh vad jag saknar honom.
Jag jobbar lite nu, det är roligt, det är utmanande och det är en massa att göra och förändringar som ska ske…
Jag fick en kommentar:
“Jul handlar om ljus i mörkret. Mörkret har aldrig kunnat släcka ljuset. Jag ber att jultiden blir för er ett ljus mot årets mörker.” -Derek
Det tog mig en stund, en ganska lång stund innan jag tog till mig det. Han har rätt. Julen är ljus i mörkret! Ljuset kommer vinna!
Den smärta jag känner är av saknad, ljuset får kanske vara det ledljus jag behöver för att ta mig igenom all den ångest min saknad stundtals ger.
Just nu påminner allt mig om Hampus, allt, fredagsmyset, popcornen, bara att sitta på toaletten väcker min saknad…. Faser jag måste ta mig igenom.
Tack Derek, jag väljer att se ljuset, även om det skyms ibland!
Jag ser några barn på affären, med sin mamma och pappa. Jag tycker mig känna igen barnen först, och det gör jag, det är 2 flickor från Hampus dagis.
Deras mamma som kom fram och gav mig en kram värmde, jag har en skakig dag idag….
Jag har försökt distrahera mig när jag kom hem från jobbet, spacklat Amandas tak och där dörren är igensatt, det går en stund.
Jag sitter i fåtöljen nu, hans fåtölj, och minns i våras, när snön låg kvar hur den äldsta av flickorna jag såg på affären lekte med Hampus, ropade på honom, tog honom i handen och ville att han skulle vara med och leka. Jag ser det framför mig hur dem springer i snön, hur Hampus är så glad att äntligen få vara med dem igen och jag brister… Fy faan vad ont det gör. Igen och igen spelas scenen upp för mig och jag kan inte sluta gråta, hur lycklig han var, hur glad jag var hur härligt det var…. men han är borta, han är borta…. det gör så ont… bara så ont….
Jag minns hur han låg i soffan dem sista dagarna, hur han pratade, hur han ville titta på film, hur han sov, hur han andades, hur han tog sitt sista andetag, jag minns att jag strök hans kalla kind i kistan vid begravningen…. tårarna rinner, det är som ett stort hål i mitt bröst, ibland när jag andas ut mitt bland tårarna så undrar jag hur jag ska kunna dra in nästa andetag, tack och lov är andningen en reflex vi har i kroppen, annars vet jag inte om jag klarat det just idag….
Jag vet hur det är, jag måste stå ut, smärtan minskar igen om en stund…
Älskade barn, var tog du vägen?
Jag hatar och jag älskar julen….. Smärtan jag känner nästan varje morgon när Amanda har öppnat kalendern, vi har ju bara en som ska öppna. Blandas med glädjen av hennes lycka, mitt sinne blir förvirrat, jag smittas av hennes glädje, jag känner hennes lycka…. Ändå gör det ont…..
Det är inte lätt att göra sig iordning, lägga på dagens mask när tårarna rinner ner för kinderna. Så är det inte varje dag, men idag är det så…. Om 20 minuter ska vi åka till skolan och min korta arbetsdag….
Jag har ett sånt behov av hennes närhet, hon börjar bli stor min flicka, hon är inte nöjd att sitta och kramas långa stunder, men hon kramas gärna en stund. Det är nog svårt för henne att förstå att jag kramar henne för att hon är hon, för att jag älskar henne, inte för att jag saknar hennes lillebror, ja jag kramas för det också ibland, men jag kramar henne och är ofantligt glad och lycklig att hon är här.
Jag vet inte hur än, men på något sätt ska den här julen också bli bra, trots tårar, smärta och saknad…
Dagen igår var tuff känslomässigt och jag försöker förbereda mig på att sorgen kommer gå upp och ner, saknaden kommer kännas extra en del stunder. Kanske ganska många, eller inte kanske….
Jag bestämde mig för att starta den här dagen bättre, sedan tidigare bestämt för brunch med vänner. Vad jag behövde det! Vemodet finns där, det genomsyrar mig lite dem här dagarna, men idag kunde jag fungera och hade väldigt trevligt och mysigt.
Tänk att vissa personer kan det gå lång tid emellan man träffar och ändå känns det lite som att komma hem när man sätter sig tillsammans.
Vi har alla våra livserfarenheter, vi lever livet på olika stadier ibland, men lyckas alltid mötas. Vi är dem vi är, allt accepteras. Dem nära vänner jag har är dem som funnits där för mig genom upp och nergångar, som stått vid min sida när livet rämnat både en och två gånger av olika anledningar. Jag hoppas dem känner att jag gör detsamma.
Så idag saknar jag min pojke, men jag saknar honom, jag bryter inte förtvivlat ihop och varje andetag gör inte ont som det gjorde igår. Idag kan jag njuta av att vara vid liv, inte undra hur jag ska kunna leva…….
En dag i taget klyschan håller den här gången också!
Jag har en gråtmild dag idag, tårarna och tyngden av min förlust och saknad pockar ständigt på min uppmärksamhet.
Skjutsade Amanda till Bosse, Emma och Nova förut, jag grät förtvivlat hela vägen hem. Vissa dagar är tunga, vissa dagar är saknaden så stor att den inte går att gömma. Smärtan i att han inte finns hos oss, att han inte kan krypa upp i min famn eller sitta och spela sina dataspel på högsta volym för att han vill att vi ska vara med honom.
Det gör bara så förtvivlat, fruktansvärt ont….
Jag har satt upp julgardiner, vi har ställt ut saker Jimmy och pappa ska ta till tippen imorn, jag har lagat mat och tränade imorse. Livet fortsätter, ibland känns det som att jag inte hänger med. Ibland tar jag nästan ett krampaktigt tag om Amanda, så rädd att något ska hända henne eller att hon ska ärras av vår förlust.
Hon sa till mig i torsdags när jag hämtade henne att hon är ledsen varje dag i skolan, men hon gråter inte, för att hon kan inte säger hon.
Jag blir så ledsen och beklämd. Vi har tagit beslutet att prata med skolan, dem måste kanske ge henne lite extra ett tag. Inte locka fram hennes sorg, men lite extra uppmärksamhet, en hand på axeln som frågar vad hon gör då och då.
Jag undrar om dem pratat ihop sig hur dem ska hantera det som hänt henne, det här är ju inget som bara försvinner om några månader, hon kommer sannolikt känna av det här i många många år och jag är så rädd att hon inte ska kunna bearbeta det.
Förutom att hon säger att hon är ledsen så verkar allt gå bra, inga direkta tecken på något annat. Men det har snart gått tre månader, man vet aldrig och jag vill att hon fångas upp om det blir något.
Nu sitter jag med mitt glas vin och skriver på något helt annat än min sorg.
En vemodets dag, jag saknar dig min älskling……
Skulle ta fram julgardinerna igår och hittade Hampus julkalender, det sved, det sved ordentligt och det svider fortfarande idag. Så där gråtmild hela tiden, jag saknar det lilla livet så fruktansvärt mycket.
Jag sitter här på läktaren på Amandas innebandyträning, jag kämpar med tårarna och försöker att inte se ut som om min värld gått under…. men den har ju det….
Idag kom det ett sånt där bitterljuvt minne i mitt facebook flöde, eller två snarare.
Det slår mig hur jag kan lyckas njuta av stunder i mitt liv igen, hur jag uppskattar saker jag för bara någon vecka sedan inte klarat att ta till mig.
Jag tittar på bilderna igen och igen, jag tittar på videorna och låter hans röst göra mig sällskap en stund. Hur jag saknar det lilla livet.
Jag lever, jag är på väg tillbaka till arbete, ett steg i taget. Det kan tyckas futtigt med min en timme om dagen i början, men jag måste värna om mig själv. Känslan inuti mig är att inget kan knäcka mig nu, jag gråter fortfarande och jag är stresskänslig, men det finns inget som kan hända i mitt liv som kan vara värre än det jag gått igenom.
Jag har inte varit vid graven på en vecka, det känns lite dubbelt. För mig är han inte där i jorden, för mig finns han i varje andetag jag tar, han existerar i mitt hjärta var jag än är.
Ibland undrar jag om han kan se oss, däruppe, jag väljer att se det mer abstrakt. Inte som att han tittar ner från molnen, det gör mig ledsen. Jag väljer att tänka att han finns här på ett annat sätt. Det är svårt att förklara, men ibland känns det som att han är här bredvid mig, men ändå inte. I dem stunderna känner jag frid, när stunden försvinner börjar jag gråta och undrar hur ska jag stå ut. Men jag står ut…..
Dagarna går, vi lever livet vidare dag för dag. Väggen mellan rummen är borta, det är inte klart, men Amanda har ett stort rum och hon börjar inse och ta fasta på att det nu är hennes rum, inte Hampus gamla rum. Vi har inte satt upp Hampus blåa julstjärna, det smärtade mig att se den där i kartongen, jag fasar och gläds åt tanken att julgranen ska upp, så många många minnen. Så många minnen som är underbara, som gör ont för att jag inte kan få nya.
Det är en märklig känsla när jag sakta vänjer mig vid att han inte är här längre, att han inte kommer tillbaka. En del av mig vill inte vänja mig, men den stora delen av mig vet att det är vad jag måste göra.
Amanda är som jag var när jag var liten, som jag tror att många barn är, väldigt exalterad att julen kommer. Hon sa till mig häromdagen att tomten som kommer inte är en riktigt tomte utan en pappa som klätt ut sig. Så tittade hon på Jimmy och frågade om han var tomten. Det har han aldrig varit så där sprack hennes teori lite, vi kunde ärligt säga att hennes pappa klär aldrig ut sig till tomte.
Har hon blivit så stor att hon inte tror på tomten??? Herregud, vad hände. Jag har hoppat flera år framåt i tiden, jag har en sjuåring hemma.
Julkalendern är förberedd, paketen ska bara knytas in och hängas upp på rätt plats. Frågan är vad är rätt plats, där den brukar hänga finns plats för två och jag kan inte med att hänga upp den andra eller att ha en tom plats bredvid…