, , ,

En stunds lättnad

Under eftermiddagen har jag kännt mig stark och positiv, jag har i stunder kännt att trycket och smärtan som sitter i mitt bröst har lättat. Jag har till och med haft någon minut där jag inte känt den!

Under kvällen har den kommit tillbaka med full kraft, en stor oroskänsla, sorgsenheten och den extrema saknaden. Vad jag saknar honom, älskade älsklingen. När jag tänker på det så blir jag alldeles överväldigad av smärta. Jag tror ändå att jag måste tillåta mig att bli det ibland, annars kommer jag inte kunna bearbeta på riktigt. Att lyckas distraheras, om så bara för några minuter är skönt, fantastiskt skönt, men jag måste låta sorgen ha sin gång.

Amanda och jag var vid graven när hon slutat skolan idag, vi satte dit ett nytt ljus i lyktan, ett LED ljus som ska hålla många timmar.

Amanda har hjälpt mig med maten idag och igår, hon blir så glad och allt smakar bättre för henne. Igår hemgjorda köttbullar och idag köttfärspaj med tacosmak. Jag lyckas med bekanta smaker få henne att prova och gilla nya saker. Hon har alltid varit lite kräsen i maten älsklingen, men nu kanske vi har chansen att hon vill prova lite nytt!

Jag har återupplivat storytel på min telefon, jag slår på något att koncentrera mig på när jag behöver. 

Imorgon är en ny dag…

/3 Kommentarer/av
, , , ,

Läkartid

Imorse lämnade jag av Amanda vid skolan, vi tog bilen eftersom jag skulle direkt till gymet.

Jag ställde bilen som jag brukar efter kanten av vägen, inte en tanke på att Amanda som sitter bredvid mig fram (japp hon når över längdgränsen nuförtiden vår stora tjej) fick kliva ur på sidan där kyrkogården är.

När hon gått ur bilen så sa hon -mamma, jag vill inte att vi parkerar vid kyrkogården när jag ska till skolan, då minns jag vem som dött i våran familj. Lilla, stora, kloka älsklingen vår ville inte börja dagen så!

 

På gymet mötte jag en sjukgymnastkollega jag inte sett på länge, en av dem som inte vet något om vad som hänt. Hon frågade om jag jobbar kvar och jag drar ett djupt andetag, förklarar att ja det gör jag, fast jag har inte jobbat på ett tag. Hon ser ansträngningen i min kropp och säger att jag inget behöver säga. För mig känns det bra att berätta, jag är inte ute efter sympatier, men jag kan heller inte låtsas att det inte finns. Så jag sa bara att min son gick bort i cancer för några veckor sedan.

Jag tycker man ser ganska direkt på människor hur dem klarar att reagera, det drar förbi en smärta i deras ögon, de drar ett djupt andetag och bemöter mig som dem kan, alla på sitt sätt.

Jag lär mig möta människor, så småningom kommer jag kunna möta dem utan att min extrema sorg måste ta en sådan plats i konversationerna.

 

Efter gymet var jag hos läkaren för att få sjukskrivning, det var en jobbig stund. Först är väntrummet helt smockfullt, människor som pratar om olika saker överallt, jag blir yr i huvudet och stressnivån ökar markant.

När läkaren kommer säger han med den självklarhet dem alltid säger -jag har en student med mig, han ser på mig att jag hajar till, inte alls bekväm och fortsätter -går det bra? Annars får du säga till.

Jag kan inte säga mer än att -ja vi försöker med det. Jag blir som förlamad när det ställs frågor eller jag ska ta även dem minsta besluten ibland.

Han säger att han vet vad som hänt och jag får berätta lite runtomkring och hur jag mår idag. Sedan börjar han dividera med sig själv och mig vad han ska sätta för diagnos, jag tittar på honom mest blankt och zonar ut hans prat. Han märker det tydligt och inser att jag inte kommer vara till någon hjälp.

Han säger åt mig att vänta i väntrummet och att han ska be deras kurator ta kontakt med mig. Det tar en stund sedan kommer han med intyget. Stressreaktion blev tydligen diagnosen…

 

Efter en snabb stund på Sannamarken, Jimmy och jag, verkligen en snabb tur, folk överallt……..

 

Så la jag mig i soffan, vi gjorde kaffe och jag tog några klunkar innan jag la ner huvudet och sov en stund, när jag vaknade var kaffet kallt.

 

Jag var vid graven imorse, innan gymet, jag grät en skvätt, undrade om det är varmt eller kallt där han är älsklingen, det var ju så kallt ute. Längtade tillbaka till stunderna där jag fått värma honom efter en kylig dag, slutar det göra så här ont någon gång?

 

Jimmy blir orolig för mig, jag är så trött, jag är så ledsen ibland och jag kan vända på en femöring i humöret. Han behöver inte vara orolig, jag kommer klara det här, men det kommer ta tid, det bästa han kan göra är att hålla om mig, ge mig kraft och trygghet.

En dag i taget!

/3 Kommentarer/av
, , , ,

Kroppen protesterar!

Min spänningsnivå tycks stigit idag, efter en förmiddag med samtal till försäkringskassan, pappershantering etc och några nätter med väldigt dåligt med sömn, så är jag trött. 

När Jimmy kom hem och vi ätit lunch beslöt vi ta en promenad. Vi kom ett par kilometer innan jag blev kraftigt yr i huvudet. Vi tog oss hem så jag fick lägga mig att vila. Lite känslan att hjärnan överhettats.

Det tog mig ett par timmar i soffan att återfå balans igen. Sen hör och häpna återkom försäkringskassan till mig, det var en trevlig och tillmötesgående människa som ringde. Hon började med ursäktsharangen med sommar folk borta bla bla bla. Jag ignorerade och hon fortsatte väldigt effektivt och vårdbidraget är nu godkänt för 4 månader från 1/6.

Igår var vi vid graven och gjorde lite fint, en sovande ängelpojke, blå Ljung och en ljuslykta. Älsklingen ska ha det fint!

Upp och ner och sen ner och upp igen…..
Jag har börjat klara mer saker, ringa samtal, svara på iallafall några sms och mail. Dock risk för överhettning uppenbarligen, en dag i taget!

/1 Kommentar/av
, , , , ,

Stunder

Det finns stunder där jag tycker allt är ok, det funkar, jag är ok! Plötsligt från ingenstans är det som en knytnäve i magen och en kniv i hjärtat på samma gång. Smärtan är outhärdlig en sekund när jag igen inser…. Han är borta…

/0 Kommentarer/av
, , , , , , , ,

Begravningen och steget vidare

Begravningen var fin, värdig vår kämpe.

Dem öppnade kistan innan så Jimmy och jag fick se honom, han var så fin, det såg ut som att han låg och sov, jag strök honom på pannan som jag brukade, som han ibland blev så arg på och ibland mötte han min hand och jag såg hur han njöt av värmen i det.

Vi såg att han låg fin i sina kläder, att han hade sitt täcke och Buster med sig, Amanda hade valt ut en sak från sig själv som las i kistan och också hans nattlampa (ett sånt där spöke från IKEA).

 

Vi ställde upp hans kort och arrangerade Avengersgubbar och kistdekorationen.

 

Ceremonin var kort, Sophia som sjöng var fantastiskt bra, det var flertalet som frågade vem som spelat in låten och förstod inte att det kunde vara så bra live i kyrkan.

 

Jag satt där i kyrkbänken, prästen sa något om att vi nu ger tillbaka Hampus, jag ville ställa mig upp och skrika att “nej det gör vi inte, ge tillbaka honom, ge tillbaka honom NU!”.

Vi gick runt kistan och någonstans så insåg jag att vänta vi ska stoppa ner min son i hans grav, han är död, han kommer inte tillbaka. Så fel, det gör så fruktansvärt ont, ingen ska behöva begrava sitt  barn!

 

Jag vet att jag har en inre styrka, för vissa kan jag stundtals verka kall eller avståndstagande, en del undrar när jag kommer brista. Jag brister varje dag, dels inuti, men jag väljer (sanning med modifikation, det är inte alltid jag väljer) när jag inte står ut med smärtan och måste gråta.

 

För mig handlar det om överlevnad, för mig själv, för familjen, för Amanda och också för Hampus. Hampus hade varit jätteledsen om mamma kollapsar pga honom, det hade han inte velat.

 

Så när jag går från kyrkan, pratar med folk och till slut tävlar med Amanda för att komma skrattandes först till församlingshemmet så är det för att jag vill, inte för att jag måste.

 

Jag är så glad att det kom några barn igår, som lättade stämningen och Nova som kom och ville sitta i mitt knä och prata om ditten och datten. Liv det vill jag ha runt mig, inte död. Hampus var liv, glädje och livskraft.

 

Jag skrattar åt minnen när vi pratar om dem, jag gråter också åt dem ibland.

 

När Lova påminner om att han levde med den där gorillan som stod på kistan i våras, inne och ute släpade han runt på den där, då ler jag, då känner jag en sån enorm värme.

 

Vi gick till graven sen, han ligger där han ska nu, vi har en plats att gå till, han får vila, han får ro….

 

Som när man vaknar ur en intensiv dröm så undrar jag vad är sant och vad är en dröm, när vaknar jag ordentligt?

/15 Kommentarer/av
, , , , , ,

Begravning imorgon

Imorgon är det dags för begravningen. Vi har allt förberett allt som ska förberedas, tror vi…

Blommorna är gjorda, kistdekorationen är klar, fikat är ordnat, drickan är ordnad, mamma och pappa fixar kaffet. I sista minuten insåg vi att det enda Amanda har att ha på fötterna är ett par vita sneakers, tack och lov för grannar med döttrar!

 

Jag har en smärre panik känsla i magen av och till, spänningsnivå hög och jag undrar om det blir någon sömn inatt. Jag har så svårt att inse att det nu ska bli så definitivt, han ska begravas, vi ska ta ett sista farväl av hans kropp och han ska ner i jorden. Det gör så ont, så ont att jag kan inte beskriva det. Det är som att någon försöker slita hjärtat ur bröstet på mig.

Samtidigt är det något jag vill ha gjort, jag vill att alla ska få säga farväl, jag vill att han ska få en grav så vi alla kan få ro, jag vill ha en plats att gå till. Men satans vad ont det gör…… Det slår till som en knytnäve i magen, det är sant, vi ska begrava honom, vår son är död, han är död, han är borta….

 

Vi ska göra det fint för honom vår älskling, vi ska ha fika med mer kalastanke än begravningsfika. Mammas fina älskling som nästan alltid var glad som sa att -mamma är alltid fin! när någon en gång påpekade något om mina kläder, eller -mamma, jag vill gosa med mamma! Mitt älskade barn, jag saknar dig så min älskling.

/17 Kommentarer/av
, ,

Kärlek


När jag tittar på den här bilden kan jag nästan känna hans huvud som vilar mot mig. Jag älskar dig min älskling och saknar dig fruktansvärt!
Imorgon är begravningen….

/11 Kommentarer/av
, , , , , ,

Minnen

Att  minnas med glädje, att minnas med sorg, att minnas blandat med båda och lägg till ett uns bitterhet och ilska över det som drabbat oss….

 

Alla mina minnen med Hampus är glada, ja ni förstår, barn är barn och vi har gått igenom ett helvete, men in i hans sista stund så gav han min minnen att glädjas åt.

Idag fick jag ett minne på facebook där vi plockar ekollon i stadsparken, först kom glädjen, att jag fick uppleva det med min älskling. Sen kom sorgen, han är borta vi får inga nya minnen, sen kom ilskan vad är det för djävla värld?

Sen kom sorgen i bröstet med den samtidiga glädjen i minnet tillbaka….

 

Älskade älskade barn, jag kan inte få dig tillbaka….

/3 Kommentarer/av
, , ,

Vänner

Idag tog vi oss ut och promenerade milen igen, skönt och kroppen gör faktiskt mindre och mindre ont nu när den börjat få välbehövlig träning igen.

 

Jag har varit hos frissan och sedan sytt fast dem gröna sidenbanden på min och Amandas klänningar till fredag.

 

På kvällen har jag träffat några arbetskamrater, ja för mig är dem mer vänner än arbetskamrater, underbara är vad dem är. Pratat om saker och ting, jag har ju levt i min bubbla och dem har fortsatt med sina liv.

Jag har fått prata och berätta om Hampus, hans sista tid, jag har fått skratta med dem hur underbar han var. Jag har fått berätta om frustrationen kring vården, kring hur vi ibland får känslan av att vårdpersonalen har svårt att möta oss där vi är och hur det känns som vi fått kämpa så mycket ibland.

Det fyller mig med en sådan glädje och stolthet att prata om båda våra barn!

 

Jag fick också lyssna på en inspelning av låten Sophia ska sjunga på begravningen, hon är verkligen en fantastisk sångerska och jag är så glad att hon kan göra det och låten är verkligen bara rätt, den är han, den är som jag känner, vår superhjälte som han kämpat och alltid hållit humöret uppe och hittat livskvalité och livsvilja i alla jobbiga stunder.

 

Jag tänkte på det, när ni möter mig eller oss där ute i verkligheten… Det är ok att bemöta oss hur ni önskar, vår sorg blir varken mindre eller större för det.

Vad jag vill är att ni kommer ihåg är att Hampus fanns, han levde med oss, vi minns honom och älskar honom för alltid. Jag blir glad att prata om honom, att minnas honom, även om jag stundtals kan bli ledsen för att han inte finns hos oss för att skapa fler och nya minnen.

Låtsas inte som inget, men om ni inte riktigt känner för att bemöta min sorg så fråga inte hur det går och hur jag mår. Ge mig en kram om ni vill, eller gör det inte. Säg hej bara, det räcker. Eller vet ni, gör som ni kan, vill och orkar, det löser sig!

/1 Kommentar/av