Det slog mig nyss, att han är borta… Min älskling är borta, han är borta. Jag grät i panik, visste inte var jag skulle ta vägen, det gör så ont….
Det slår mig då och då, ibland hårdare än andra gånger… Så andas jag, kramas och lyssnar till Amandas skratt och livet fortsätter igen….
Det slår mig ibland, hur ofattbart det är. Hur ofantligt främmande konstigt att han är borta. Vår älskling kommer inte tillbaka, han är borta för alltid…..
Amanda och jag tände ljuslyktan idag, hon visade mig sin “Hampus-låda”, hennes alldeles egna minnes låda med dem saker hon vill ha. Hon berättar att kaninen i lådan också saknar Hampus och också är ledsen ibland. Jag försöker berätta att alla känslor hon har är tillåtna, när som helst!
Hon har sagt att hon sväljer gråten ibland när hon saknar Hampus, vi försöker öppna för henne att visa eller inte visa alla känslor hon vill…. Ett litet steg i taget….
Jag kan inte låta minnena och bilderna av honom göra ont!
Jag har en konstant fysisk smärta av att en del av mig är borta. När jag minns honom och tittar på bilder så gråter jag ibland, av saknad och att jag inte får uppleva hans röst igen. Jag känner ändå ett märkligt lugn i kroppen, mitt i all smärta, han lider inte längre, det är så otroligt viktigt för mig, han är trygg nu, det vet jag, det känner jag i hela mig.
Det känns fint att titta på alla bilder, att lyssna och se på filmerna.
Älskar dig min lillkille!
Idag har vi haft saker att göra.
Jag har för första gången på en vecka gjort mig iordning för att träffa folk.
Vi tog oss alla tre, hand i hand, till Amandas innebandyträning.
Hon är jätteduktig vår stora tjej!
Stackars Erika som var den första att helt ovetandes fråga något om Hampus. Hon frågade bara hur gammal vår lillkille är. Jag sprang därifrån, Jimmy berättade att Hampus dog natten till torsdag. Det är svårt för någon att greppa, det kommer bli många sådana saker att möta. Ha inte dåligt samvete, någon av er, det är som det är! Vi vill minnas vår älskling, även om det gör ont och jag inte är beredd alla gånger.
Jimmy fick ett meddelande igår att dem bokat 3 platser på Clarion för brunch idag. Vi tänkte en kort stund och sen sa vi ja men varför inte!
Vi saknar vår älskling, men han hade inte velat att vi skulle sluta leva!
När vi kom till brunchen låg en lapp att vi hade ett rum bokat inatt om vi ville. Underbara människor!
Amanda överlycklig, vi antog erbjudandet, lite omväxling och vi får rå om varandra hela familjen!
Tack till alla inblandade!
Det hade varit så lätt att stänga in oss och inte våga eller klara att gå ut, men det är inte vad vi vill. Vi vill så sakteliga våga börja leva.
Hampus död var inte en överraskning, vi var medvetna att det skulle hända. Jag tror aldrig att man kan vara beredd för när det faktiskt händer, det är fruktansvärt!
Vår älskling har det bra nu han får vila nu och leka som barn ska göra, där uppe i himlen eller hur ni nu vill beskriva er variant av vad som sker när själen lämnat oss.
Vi tar dagarna som dem kommer, en liten stund i taget!
Just nu ligger vi alla tre och vilar i en hotellsäng ❤️.
Jag har nog aldrig känt smärta psykiskt som så påtagligt känns i hela kroppen.
Han är borta, han fattas oss, vår älskling är inte med oss mer….
Jag minns innan han blev sjuk igen, hur han alltid ville sova bredvid mig, jag känner fortfarande stynget av att han sen blev så dålig att jag knappt fick vara nära. Jag minns med värme blandat med all smärta hur han ibland tittade på mig, sträckte sig efter mig och sa -mamma, vill gosa med mamma!
Hur han älskade att berätta om sina spel och filmer, hur hans ögon glittrade av busigt skratt.
Vi minns dig med värme och saknad vår älskling!
Vid den här tiden för 2 dygn sedan gled Hampus in i medvetslöshet. Är det bara 2 dygn? Har det gått så länge?
Det finns så många underbara människor som hjälper oss att hålla oss uppe, som en del i att vi klarar att inte bara sjunka ner i den fruktansvärda sorg vi känner.
Vi står upp, vi klarar det här, när smärtan sköljer över oss är den nästan olidlig, däremellan så får vi börja lära oss leva igen, på ett annat sätt, ett nytt sätt.
Vi funderar på begravningen, var ska han vila? Hur ska det vara? Jag är säker på att vi inte vill ha ett “vuxenfika”, vi vill att alla får säga adjö och gråta som vi behöver få göra, men vi vill också glädjas åt och fira att han har levt, att han under sina 5 år gav många människor så mycket glädje, inte bara sorgen vi känner när han försvunnit! Hampus var inte sorg han var en superhjälte med kraft och glädje, det ska vi minnas bland alla våra tårar, även den dagen!
Peter, Sandra, Nemi och Jax var här idag. Nemi är som alla andra 1,5 åringar. Hon var sprudlande glad, frågade efter Amanda som inte var hemma, lekte. Frågade och letade efter Hampus, flera gånger. Gick in i hans rum och lekte lite. Det kan låta märkligt för vissa, men att hon den lilla ungen letade efter honom gör mig glad, att han gjorde ett avtryck även hos henne. Att hon lekte med hans saker och vid hans skrivbord ger oss glädje, för en stund så stod det inte bara där och symboliserade vår smärta, det var glädje i rummet!
Vi vill aldrig glömma vår älskling, vi vill prata om honom, vi vill minnas honom. Hur smärtsamt det än är att sakna honom så vill att han är närvarande, för det är och kommer han alltid vara!
Vi var på Gustavsvik idag, Amanda strålande glad, vi njöt av hennes glädje och vi hade det bra!
Amanda ville ta en promenad med dockvagnen runt kvarteret, jag har inte klarat att gå ut innan, eller klarat möta människor. Idag var jag redo, det kändes skönt att träffa och prata med några grannar.
Jag har tyckt att dem flesta sociala kontakter är lite jobbiga länge, inte bara nu sista tiden utan även innan. Att oförberett träffa folk, även dem som jag känner har känts väldigt jobbigt ibland sedan Hampus blev sjuk. Idag är första gången på länge som jag inte behövt samla kraft för att klara av det.
En stund i taget……
Det gör så ont, så fruktansvärt ont och vi har bara gjort första dygnet, så vad som komma skall vet ingen.
Samtidigt är det så naturligt, vi gråter ibland, hittar saker att le åt och saker att se fram emot.
Vi tänker på framtiden i glimtar och minns och pratar om vår älskling. Det är ok allt är ok. Jag vill minnas honom, jag vill prata om honom, jag vill få sakna honom, för han är borta!
Jag försöker ha en egen strategi, kanske för att jag fallit i depressionens grepp förr. Jag får vara ledsen, jag får gråta och skrika, men jag kan inte bara lägga mig i sängen och inte klara att ta mig därifrån.
Det går inte, jag måste överleva och det som är fruktansvärt tungt ibland, som att kliva ur sängen, det kommer ha bättre dagar!
En dag i taget är vad som gäller…
Amanda hjälper oss, hon är som ett barn ska vara, så naturlig i sin sorg, hon säger vad hon känner och sen lever hon vidare en stund, så gråter hon en skvätt och sen fortsätter hon leka med lego som om det var som vanligt.
Jag har inte varit utanför tomtens gränser på en vecka, inte klarat att lämna hans sida. Idag ska vi gå ut, Amanda vill åka och bada, så Jimmy och jag och Amanda tar varandra i handen och vi åker och badar!
Jag kommer kanske skriva massor vissa dagar och inget på andra, jag hanterar här, pyser och det är en sorts terapi för mig.
Tack för alla era varma ord och tankar.
#FUCKCANCER
Ett dygn har gått… Jag vaknar, efter att ha sovit sedan kl 19 igår kväll. Jag tittar upp, mitt minne hör hans fötter springandes till sin favoritfotölj med sina gosedjur där Amanda väntar i soffan.
Han drar till sig filten och sätter sig till rätta med alla gosedjur han fått plats med i famnen och säger -Amanda…..
I verkligheten kommer Amanda och lägger sig hos oss, myser en stund, ligger hon också och tittar på den där fotöljen. Säger -kan nån följa med upp jag vill inte vara ensam. Vi pratar om att vi ska åka och bada och Amanda säger -jag saknar Hampus. Vi säger båda -det gör vi med. Sen gråter jag en skvätt.
Jag är glad att han slipper sitt lidande, det var jobbigt i slutet! Men vi saknar honom så fruktansvärt!
Älskade barn, alltid i våra hjärtan, alltid med oss!
Idag rinner tårarna av och till hela dagen.
Det är älsklingens födelsedag idag, hans sista…
Läkaren var här imorse, han gör nästan aldrig hembesök. Han pratar om dagar.
Mitt hjärta brister….
Han skrattar och pratar med mormor en stund och sen somnar han i flera timmar, mitt hjärta brister.
Han är frustrerad att inte orka, förstå eller kunna det han brukar… Mitt hjärta brister igen…
Det är så fruktansvärt hemskt och ofattbart! JAG VILL INTE!!!!
Underbara älskling!
Idag ska vi prata med Amanda, berätta för henne att lillebror inte kommer finnas kvar hos oss, det gör så ont i oss alla!!!
En dag i taget…. Mitt hjärta brister igen….
Jag vill inte att han ska lida, men jag vill inte att han ska försvinna från oss…. Älskade underbara unge.
Grattis på födelsedagen vår underbaraste lilla superhjälte!!!
