Skulle ta fram julgardinerna igår och hittade Hampus julkalender, det sved, det sved ordentligt och det svider fortfarande idag. Så där gråtmild hela tiden, jag saknar det lilla livet så fruktansvärt mycket.
Jag sitter här på läktaren på Amandas innebandyträning, jag kämpar med tårarna och försöker att inte se ut som om min värld gått under…. men den har ju det….
Idag har jag följt med mormor till sjukhuset, röntgen i B-entrén. Det var inte fullt så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. För er som inte vet så är ingången till barn samma entré. Hur många 100 tals gånger har jag gått in med Hampus där, eller släppt av honom och Jimmy utanför?
Det gör mig lite orolig till sinnes, skakar om mig lite, men jag behöver utsättas för obehag, det är som med ångest hantering, ju mer man utsätts desto mindre laddat blir det!
I B-entrén så är golvet olika färg på olika ställen. Hampus sa alltid att på det blåa så blir man is och på det röda så blir man eld, vi brukade få smyga längs väggarna som en smidig ninja och kasta oss snabbt in i hissen för att fly undan. Underbara unge, vilka minnen.
Hur många gånger har jag burit en trött och sjuk liten kille in i den entrén eller kört honom i vagnen. Gått ut på permis eller den december när Jimmy och Amanda var magsjuka så vi inte fick åka hem. När vi tog promenader till stadsparken eller när vi letade efter den där speciella glassen som var det enda han åt. Hur lycklig jag blev när han på pressbyrån i A-huset ville ha en korv och den där ”springgången” mellan A och B-huset.
Minnen, vemodiga minnen. Jag är så glad att jag har dem, mitt i allt mitt vemod!
Ja det gick bra för mormor, glad att jag följde med!
Supersnöret gjorde mig så arg ett tag. Det kändes så nedrigt att vi först fått en “frisk” pärla och sen fick fortsätta på det ändå….
Jag kunde knappt titta på det, blev bara arg och kunde inte överhuvudtaget tänka mig att vi skulle sätta dit en pärla för att han förlorade sin kamp. Nej ALDRIG!
Men han dog faktiskt, hela jag förändrades, något inom mig gick sönder, något annat väcktes. Nu känns det viktigt att ha gjort det där supersnöret, jag satte dem sista pärlorna idag, vi pratar om att vi ska göra en tavla av det. En tavla av hans kamp, av vår kamp, av vårt sista år. Av beviset på allt som hände då, för att minnas både det bra och det kämpiga. Vilken resa vi gjort, och fortfarande gör!
Så här är det, supersnöret, till minne av Hampus Haglund, superhjälten, kalsongkillen, vår fantastiska son!
Gårdagen var en blandning av skratt och gråt, trötthet och energi.
Det är så otroligt tungt när insikten slår en…..
Jag plockade i hans rum, sorterade en första gång alla saker. Det är inget jag gör själv, men igår gjorde jag en första bit där jag fick sitta själv. Det var skönt, det var smärtsamt, det var nödvändigt!
Vissa stunder vill jag inte erkänna att han är död, ordet död i samband med Hampus gör ont, men det är verkligt och det är fakta, Hampus är död! När jag plockar hans rum så är det en del av processen för att jag ska inse och klara att gå vidare. Jag hittade en bomullstuss som jag kliat hans näsa med, lite äckligt för vissa kanske att den finns där med sina små rester av blod och snor. Jag började storgråta, kunde inte kasta den först, bara grät… Nu finns det högar i hans rum en med hårda saker som ska skänkas, en liten med saker jag vill ha kvar här inne för min egen “Hampus låda”, en med mjukisdjur vi ska gå igenom alla tre innan vi vet vilka som ska skänkas bort, en liten en som är skräp, två stora plastlådor som ska till förrådet, en med utklädningskläder. Amanda är med i processen, inget försvinner utan hennes vetskap.
Det ska sorteras upp lite till så det kan gå dit det ska och sen ska garderoben tas tag i….
Utklädningskläderna har jag lite svårt att släppa taget om, eller en del av dem, minionen som var det sista han använde, Thor som han älskade, Captain America, turtles och Spiderman…… Det var ju han! Jag ska inte spara dem, men det tar mig tid att kunna släppa dem, det är en process både jag och min omgivning måste acceptera.
Vi var och bytte ut lyktan på graven och tände ett ljus i kyrkan för vår älskling innan vi åkte vidare på kalas i Kungsör.
Älskade lilla Nemi har fyllt 2 år. Underbara unge! Dem sprider sån glädje barnen, allihop i min släkt har vi Amanda, Nova (Bosses dotter), Nemi och Jax (Sandra och Peters barn).
Mysigt och trevligt kalas med mycket barnskratt och lek.
På vägen hem åkte vi till graven igen för att se ljusen i mörkret, så många fina ljus och saker han fått älsklingen, där stod det spindelmannen i olika varianter och en drakflygare med sin drake (granrisdekoration). Älskade unge så älskad och saknad du är. Jag grät när vi kom hem, igen och igen, hur kan han vara borta? Det värmer mig att han har en sån fin plats och människor som tänker på honom, det tynger mig att han måste ha en plats och inte kan finnas här. Kvällen fortsatte sorgsen ett bra tag, ett glas vin och en tupplur i soffan tog det innan jag kunde ta mig ur den negativa spiralen.
Jag landar lite då och då, det är ok, jag sköljs över av sorgen då och då, det är ok. Jag är ok, jag är med små men stadiga steg på väg framåt och lär mig acceptera min livssorg hur ont den än gör.
Amanda sa vid frukosten -jag tycker du ska gå tillbaka till ditt jobb mamma! Kändes lite som ett slag i magen, men hon är bara sju, det är känsligt för mig det här. Att inte riktigt fungera, att inte klara att göra det jag “borde”, men jag accepterar det och tar ett steg i taget. Jag måste, annars kommer jag inte framåt.
Jag vaknade inatt, mitt i natten. Kunde inte somna om, fixade med Nemis tårta en grej jag inte kunde släppa. Den blev ok, ett bra första tårtbak efter ett långt uppehåll. Bild kommer efter kalaset, troligen på andra forum.
Jag låg och vände och vred, vi har ju pratat om att rensa hans rum, men inte riktigt fått tid att börja, det är inget man bara kör igenom.
Så imorse när jag vaknade så låg jag i sängen och funderade en liten stund innan jag klev ur sängen, drog på mig mjukisbyxorna och klev in i hans rum. Jag började plocka, dela upp i spara, skänka, slänga.
En del ska till lekterapin, en del ska till kvinnohuset, en del tänkte vi till barnhemmet i Kongo, maskeradkläderna ev till upptäckarhuset i Hallsberg.
En del ska sparas, som någon sa till barnbarnen, men också för att jag vill minnas honom och allt vi gjorde.
Jag har fått kraft och vilja att gå framåt sista dagarna, jag tar en dag i taget, vet att tårarna rinner desperat ibland och smärtan överväldigar mig. Men det är dags att rensa rummet och göra något av det. Amanda ska få ett stort rum är planen och allrummet ska göras om lite när vi väl stängt dörren till Hampus rum.
Planen är en dag i taget, inte springa för fort!
Idag för ett år sedan var det tågbanebyggardag här hemma. Älskade barn!
Det här att gå igenom alla hans saker, det görs med vemod och med en viss del smärta. Det görs med glädje med alla minnen. Många saker bär starka minnen, fina minnen, vemodiga minnen. Det slår mig igen och igen sista dagarna, när jag vaknar så minns jag, han är borta. Det gör inte riktigt lika kraftfullt ont varje gång längre, men det gör ont, det tar mig tid att mobilisera mig. Vi går framåt, hela familjen, vi lever vidare en dag i taget. Jag mår sakta bättre och det går upp och ner, tillåter mig själv att vara som jag är och inte tvinga mig framåt.
Alla helgona är här, vi hinner inte gå på minnesgudtjänsten idag, så får det vara. Vi tänker på dem vi mist och tänder ljus för dem, men vi lever också. Amanda har träning, det är viktigt för henne. Vi ska på kalas till Nemi, livfulla glada unge, det ser vi fram emot!
Tack för dem tips vi fått, vi funderar lite och tar en sak i taget för nu….
I söndags var vi i kyrkan, fantastiskt duktig kör som var där Corona tror jag dem heter (nu får ju det mig på helt andra tankar än en kyrkokör, men det kanske stavas annaorlunda?).
När namnen lästes upp bröt min kontroll en stund… Leif Hampus Jimmy Haglund 5 år, 0 månader och 1 dag. Jag hörde damen i raden bakom mig flämta till, -bara 5 år. Då grät jag, min lilla älskling 5 år, 0 månader och 10 timmar…. Ganska precis, han föddes 14 sept 2011 kl 18.30 och dog 15 sept 2016 kl 04.30.
Amanda och jag gick till graven efteråt, mamma och pappa var med en liten stund. Amanda och jag tog med oss en serietidning, fortsättningen på den sista han läste innan han dog, Ninjago den mörka ön del 2. Vi läste halva, sen frös vi och var hungriga så vi åkte till stan och åt lunch.
Idag har Amanda varit ledig, alla dagis och skolor tycks stängda i stan?! Så vi har haft en hemma dag, hon har pysslat och målat och jag har rensat i köksskåp.
Mina älskade barn, ett här fysiskt och ett i mitt hjärta……
Halloween var en av Hampus favorithögtider. Han älskade att klä ut sig. Nog för att han mest levde i kalsonger under sin sjukdomsperiod, men utklädningsglädjen har alltid funnits där. Han sista dag på fötterna, veckan innan han dog, på avledningen så gjorde jag äntligen klart hans trollkarlshatt och mantel, vilken glädje i ungen, då kunde han klä ut sig och ändå ha bara kallingar…..
Hittade lite gamla bilder på när han hade maskerad på dagis och förra året när han gick bus eller godis för första och enda gången i sitt liv (men jag har dem inte på datorn….).
Förra året skrämde han nog slag på en av grannarna på ett helt annat sätt än tänkt för dagen. Han hade sin spindelmannendräkt och mössa på sig, det här var en granne som var ovetandes om hans sjukdom och mest sett honom busa omkring ute. När mannen gick in för att hämta godisskålen så slet Hampus av sig mössan och mannen kommer tillbaka till en uppenbart sjuk pojke, från buskillen med spindelmannen mössan…
Åh minnen, hur härliga och hur vemodiga är dem inte?!
Imorse var jag till gymet, jag kör mest styrketräning och behöver lite vila mellan seten, då fibblar jag med telefonen, upp kom ett minne från 2 år sedan när han var pirat på dagis… Jag kunde inte koncentrera mig efter det och gick ifrån gymet. Jag åkte till hans grav, kände ett sånt behov att få vara honom så nära det är möjligt en stund. Jag pratade lite med honom, jag grät en stund, sen kändes det lite lättare igen. Min fina kille, du har det bra där du är, jag älskar dig oändligt och saknar dig lika mycket…..
Det är stopp i köksavloppet, jag har tagit till alla medel jag själv känner till (ja uppvuxen i ett pappa fixar själv hem och klarar mycket själv), men icke… det vägrar släppa…. Sicken tur att man har en lillebror som är rörmokare! Tack Bosse som nu står på knä med huvudet djupt inne i vårt köksskåp och en maskin som låter så in i ******.
Dagarna går, nu kommer höstlovet…. Amanda är hemma på måndag, alla skolor är stängda. Vi ska till Vintrosa med mormor, kratta löv och känna stillheten och friden som alltid finns där. Sen till Johanna med barn en stund. Någonstans ska en tid bestämmas för bus och godis, jag är inte mycket för detta tilltag, men men.
Imorn är det tacksägelse för Hampus i kyrkan, Amanda och jag ska gå, likaså mamma och pappa. Jag är inte troende, men vissa saker vill jag göra för att det känns bra i själen på något sätt.
Det är visst så att vardagen rullar på där ute, jag hittar rutiner och jag håller med kuratorn, jag tar mig ut jag gör saker, jag är inte rädd även om jag är panikslaget ledsen och utmattad ibland. Fika på jobbet rutin behöver jag inte för att komma tillbaka till det, jag behöver vila hjärnan och sen successivt återgå till någon sorts arbetsuppgift. Det finns ett sug i mig, det här att gå hemma trivs jag inte med, men jag tror inte det är riktigt dags än…. Acceptans och tid….
Jag klarar inte att skriva alla dagar, dem dagar jag mår som sämst så kan jag inte ta mig för det, tankarna är för mörka och det tar all min kraft att stå ut hela dagen.
Det märkliga i det här är att jag ändå tycker att jag mår bättre i stort.
Igår hade jag en riktig bottendag, grät redan när jag vaknade och Amanda fick bevittna en del tårar innan vi väl kom iväg till skolan. Ibland oroar jag mig för att hon får se så mycket av mina känslor. Samtidigt förklarar jag alltid varför jag är ledsen, jag tror att det är fel att gömma känslorna.
Fick ett mail från försäkringsbolaget att dem måste ha ett konto till dödsboet, jag blev förbannad och nästan skrek att vad faan förväntar ni er, han var 5 år, hur djävla många kontonummer tror ni han har… Jag sansade mig, grät en stund till och jag vet ju alla praktiska regler och bla bla bla. Jag önskar jag inte behövde befatta mig med dem!
Jag tog mig ut ur huset vid elva för att handla, vid affärn träffade jag på vår gamla materialare, han frågar som alla andra, -är det bra? Jag var för sänkt för att ljuga och Tommy stod mig nära en gång i tiden, en sån man alltid litar på, som när tiden begav sig alltid fanns där. Så jag sa -nej det är inte bra, du har inte hört alltså, min son har dött för en dryg månad sedan. Vilken djävla grej att slänga på någon vid affärn sådär, kände mig lite taskig, men jag kunde inte bara säga jo det är bra, jag kunde inte heller prata då hade han fått ta hand om mig storgråtandes….
En sak jag tänkt mycket på, som jag tänkte på även den tiden Hampus var färdigbehandlad i våras. PTSD, visste ni att ca 70% av alla nära anhöriga till cancerpatienter drabbas? Det börjar belysas, men det finns inte vad jag uppfattade då (eller nu) någon direkt hantering av det hela. Vad görs för att hjälpa föräldrar vars barn är “färdigbehandlade”? Dem som går med den konstanta oron att hamna i mina skor. Dem som hoppas att det är över nu, men som vet att varje blodprov kan innebära en katastrof. Som vet att barnen blir aldrig friskförklarade, dem ska gå med oron, dem ska hantera den. Vården säger till en att nu är hen “frisk”, nu ska ni till vardag, barnet får ett par månader på sig för återhämtning, sen är det skola/dagis etc. Ni ska till arbetet. Ni ska gå med spänningen, oron, skräcken. Ni ser barn runtomkring som får återfall, som dör. Erat barn är friskt…. men man vet ju aldrig…. Så gnager oron vidare, vem tar hand om mig nu när jag slitit både mentalt och fysiskt länge för mitt barns skull, för familjen, för mig själv. Tröttheten, oron, den mentala smärtan i allt som gåtts igenom, allt man tryggt stått bredvid och sett sitt barn uthärda….
Nu är det ju ändå så att majoriteten blir faktiskt friska, men det spelar ingen roll för oron…… Vem hjälper till hur vi hanterar den, hur lever man som vanligt igen?
Hampus är död, jag har ingen sådan oro kvar, jag är i sorg, jag är i kaos, men oron, den finns inte kvar.
En dag i taget, varje dag vaknar jag och tar beslutet att jag vill leva, jag vill gå framåt, jag står ut med sorgen som den är, vissa dagar skit och andra inte särskilt påtaglig…. en dag i taget!
Jag sov knappt natten till igår, kunde bara inte somna. Vände och vred och vred och vände, tankarna flög korsan och tvärsan. Jag saknar min pojke, gick och hämtade hans nalle, kramade hårt, grät en skvätt…. Det slutade med att jag kröp ner bredvid Amanda, där kunde jag om än lite ledbrutet sova några timmar i alla fall.
Vaknade med ett tungt sinne, tog mig igenom morgonen för Amanda, följde henne till skolan och gick till graven på vägen hem. Grät och grät och grät, kunde inte sluta. Det är vid dem stunderna jag har svårt att stå ut, det är vid dem stunderna jag inte vet var jag ska ta vägen eller hur jag ska kunna ta mig vidare. Som tur är så varar dem oftast inte en evighet, även om det känns så just i stunden. Hur är det möjligt att han är borta? Att den djävla cancern vann??
I dem stunderna är jag inte så klarsynt, jag är bara förtvivlad!
Johanna kom planerat förbi, hon höll mig på fötterna igår, eller kanske att hon gjorde att jag klarade att hålla mig uppe.
I dem stunderna kan jag inte sträcka ut en hand och be om hjälp, det går inte, jag kan inte. Jag vet inte varför, det bara är så, i mina svaga stunderna är jag bara svag….. Jag vill inte ha något tycka synd om, jag behöver bara någon som är och många gånger behöver jag bara vara själv också, svår balansgång!
Dagen blev bättre och det känns bättre idag än igår.
Jag försöker hitta en rutin i vardagen, hantera saker som är. Jag tänker tanken att börja känna på jobbrelaterade saker. Jag tror att hade jag ett jobb där det inte var så mycket ansvar och människor involverade så hade jag snart tagit steget att jobba några timmar i taget. Som det är nu så klarar jag inte logiska eller rationella saker riktigt, jag kan inte ta beslut och prioriterar helt åt helskotta för att min hjärna inte riktigt hänger med.
Det går inte att förklara för någon som inte varit trött på det sättet min hjärna är, det går inte att förklara varför jag glömmer saker i affären, som klart och tydligt står på listan. Hur jag vissa stunder klarar en shoppingrunda och andra inte kan ta mig till brevlådan. Hur jag kan bli helt slut av att lämna Amanda till skolan, att jag klarar ett gym fullt av människor om lokalen är känd. Hur jag blir trött, yr och får massiv huvudvärk av att bara tänka tanken på vissa aktiviteter.
MEN… jag går framåt, det går bättre och bättre, ett steg i taget, en stund i taget, bara jag inte stressar den så kommer min hjärna att fungera igen.
Det är en svår sak för mig, jag blir rastlös av att gå hemma, av att inte klara något vettigt, det där att städa och sortera garderober etc är inte för mig i längden och det slutar oftare med att jag apatiskt tittar på nonsens på tv efter ett tag.
Amanda och jag pratade en del om Hampus imorse, hon blev glad att få prata om honom, hon konstaterade att hon vill prata om honom ibland och jag sa till henne att det är ok och att det också är ok att hon är glad att ha mamma och pappa för sig själv och att jag är glad att jag får mer tid med henne. Hon sa att när Hampus levde så kändes det som att vi bara brydde oss om honom. Jag berättade att jag älskar henne och att vi alltid gjort och alltid kommer göra det.
Hon är sju, så efter det vändes fokus till annat. Det kändes som en fin stund och att hon fick säga vad hon ville och få bekräftat att allt är ok, hon får känna och tänka vad hon vill eller inte vill.
Dagen idag fylls med vardagshandling och eventuellt organisera Amandas massiva pysselarsenal!
Borta bra, men hemma bäst…
Jag kan inte ändra något som hänt, inget i det förflutna kan göras om. Vi kan leva så gott vi kan på bästa sätt med det vi har.
Jag tror på att alla människor kan påverka sitt liv, men vissa saker är beständiga, vissa öden är oförklarliga och går inte att ändra. Vi försöker ibland, med Hampus köpte vi oss ett extra år med den moderna forskningen, vi fick ett extra år med honom som inte var tänkt i hans öde. Det tackar jag alla forskare, läkare och alla andra övriga människor och maskiner för!
Jag har förlorat mitt barn, vår son. Vår oskyldiga pojke som kämpade så tappert.
Som både stred och accepterade sitt liv och sitt öde. Utan att han egentligen var medveten om att han gjorde så. Han levde sitt liv fullt ut och jag är evinnerligt tacksam att han gjorde det med oss. Att just jag fick äran att vara denna kämpes mamma!
Idag är dagen vi börjar åter gå mot vardagen efter semestern.
Amanda var i skolan, Jimmy och jag var och handlade och annat som var nödvändigt under dem timmarna hon var där.
Vi besökte graven, jag har saknat att göra så. Det stod en ny fin grön ljung där och en hälsning från hans bästa kompis Molly. Det gör mig sorgset tacksam och glad att tänka på hur han påverkade flera i sitt korta liv.
Jag vet inte, det känns som jag stundtals kommer till en acceptans att han är borta. Ja jag kastas tillbaka in i sorgen också!
Jag börjar kunna tänka tanken att rensa hans rum. Jag klarade att slänga hans plastmuggar han använde på slutet. Jag har börjat tänka på vad jag vill ha kvar och hur, det kan inte skyndas på, det är en process och jag gör inget spontant! Jag vill inte riskera smärtan om jag ångrar mig sen, att något är borta.
Den här semestern har gjort nytta för oss alla. Att slappna av någon annanstans har gett lite distans och andningsutrymme. Välbehövligt. Saknaden finns varje dag, det har bara gått en månad. Tänk det har gått en hel månad!
Det lekte en dagis grupp i lekparken bakom huset i förmiddags, hur underbart och också smärtsamt det är att höra deras skratt och skrik. Jag behöver det, jag behöver höra och se levande barn, det mildrar min smärta med tiden. Det gör att jag accepterar bättre med tiden. Jag behöver utsätta mig för doser av sånt som är smärtsamt, för det är samtidigt så härliga saker som jag vill kunna klara av utan smärtan så småningom.
Det låg saker och väntade i posten när vi kom hem.
Smärtsamma påminnelser…
Fina påminnelser…..
Och något till mig, en dagbok eller bara en bok för ord, privata som jag bara vill ha för mig själv…
