Igår kväll när jag skulle sova, som vanligt väldigt trött. Vi gick och la oss samtidigt och det var mörkt och tyst i rummet. Det där med mörkt och tyst är inget jag gillar just nu. Jag låg där i sängen, blundade och tänkte att jag bara skulle kunna slappna av och somna. Icke…..

Minnen började fladdra förbi, ni vet sådär att man inte kan få fatt på dem dem bara lite fragmenterat kommer. Jag såg hans döda kropp framför mig, hörde ljudet av hans ansträngda andetag, hans skratt och hans små fötter som springer, ser framför mig hur han rusar upp tidigt på morgonen till sin fotölj. En massa bilder bara kom och kom, ville inte sluta. Till slut sa jag till Jimmy att jag kan inte sova, det fick bil en stund i hans famn småpratandes om Hampus, om minnen om Amanda, om framtid och det förflutna.

Herregud vad jag saknar Hampus, vad jag saknar inte bara honom utan det vi var som familj när vi var fyra. Vi är alltid fyra i mitt hjärta, men vi lever tre och vi lever inget annat.

Amanda var som jag skrev ledsen en stund igår, det går upp och ner för henne med och ibland kommer insikten för henne att han är borta, dem ska inte leka mer, det är inte som när hon sover hos mormor och morfar en vecka utan han är verkligen borta för alltid!

Jag var tidig på gymet imorse, kan hålla fokus ca 45 min, sen är det inte stor idé att stanna kvar utan jag åkte och handlade bröd på Maxi innan jag kom hem till nybryggt kaffe.

Idag ska Amanda på innebandy träning sen ska vi på Novas 6-års kalas.

Vi lever en stund i taget, men jag får äntligen se lite längre framåt än näsan räcker, jag kan tänka och planera framåt också.

Morgonen började som vanligt, jag lämnade Amanda i skolan, stora tjejen går själv sista biten, vi får inte följa med hela vägen in.

Jag åkte direkt till gymet, det är första gången jag varit där på minst 4 veckor, regelbundenheten har inte funnits där sedan i maj. Jag har planerat att välja udda tider när det inte är så mycket folk. Det gick bra, jag tränade i ca 45 min och det var först i slutet som tankarna vandrade för långt och jag fick åka hemåt. Skönt och nödvändigt för kroppen att starta upp lite mer.

På vägen hem började tårarna rinna. Varje dag kommer stunderna där saknaden är så stor att den är svår att bära, där varje andetag känns fysiskt smärtsamt, där jag undrar vad som hände, var är min lilla älskling och vad är det för mening med allt om en liten oskyldig pojke ska lida och dö… Det tar mig vanligen några minuter och ett antal panik skrik/gråt utfall och att titta på filmerna där han skrattar och busar innan jag kan ta mig ur det. Innan jag kan acceptera att livet ska fortsätta, det fanns och finns inget annat att göra, nu är vi här!

På ett sätt är dem här attackerna lite sköna att ha, att få skrika ur mig sorgen, men inte låta den genomsyra hela tillvaron. Ja det går inte en sekund utan saknad, men jag lever, vi lever och vi går framåt. Det gör inte ont att vara vid liv nu, inte så ofta iallafall.

Idag och just nu är första gången jag är helt själv hemma sedan det hände, det känns ganska bra ändå, jag klarar det!