Idag var dagen kommen när vi skulle till begravningsbyrån. Vi har pratat lite om det innan, vad vi vill etc, men har inte riktigt haft en aning om hur saker fungerar eller vad som händer när eller hur.

 

Vi bokade tid på allmänna begravningsbyrån efter en rekommendation, tack Lina! Han bemötte oss där vi är, han lyssnade in oss och gav oss råd.

Vi har valt kista, vi har gjort klart hur han ska kläs etc det känns så tryggt att han tog ansvaret för det, vi har planerat hur kistan ska dekoreras och vilken kyrka och kyrkogård han ska ligga på.

Vi gör det här för att hedra vår lilla kille, för att minnas honom och ge honom ett sista farväl. Vi har bestämt saker som känns bra för oss som vi tror att Hampus hade tyckt var bra.

Hampus gillade inte blommor och som han uttryckte det tjejfärger och tjejgrejor. Så vi har valt bort det mesta av blommor, vi har bestämt att göra pappersblommor för att han själv bad om att jag skulle göra sådana vid ett annat tillfälle. Vi har bestämt att kistdekorationen ska bestå av en bunt av hans gosedjur. Vi ska ta fram ett foto av vår älskling och bredvid det ska hans avengersgubbar ta plats.

 

Vi kommer att hålla begravningen för dem närmaste, dödsannonsen är skriven och kommer i lördagens tidning, han ska vila på Hovsta kyrkogård, imorgon träffar vi vaktmästaren och väljer en plats till honom. Amanda ska följa med och välja.

Gravsten kommer senare, först efter 7 månader kan man placera gravstenen.

På något sätt har det känts naturligt att planera det här, vi har saker kvar att bestämma… Hur själva akten ska gå till, vilka sånger etc etc.

 

 

Amanda har varit tillbaka i skolan idag, det har gått bra, hon har varit som hon brukar, som en vanlig dag. Jag tror att skolan alltid varit hennes plats, hennes egen så förhoppningsvis är det hennes fristad.

Hon har med en kompis hem idag, hon är så glad att hon får ta med vänner igen, älskade unge.

 

Sorgen dränker mig stundtals, jag gråter för att jag saknar honom så. Det hjälper att titta på en film och höra hans röst en stund då. Att komma ihåg att han haft det bra och att han nu får vila igen.

Jag blir aldrig samma människa igen…. men livet fortsätter och vi lär oss leva på ett nytt sätt, med hans minne med oss hela tiden. Även om jag sörjer så är jag inte panikslaget ledsen, en del av mig är lättad, oron är borta, en del av mig önskar verkligen att kunna leva igen, alla delar blandas med hans minne och sorgen av att han är borta, men alla delar får ta sin plats och det är ok att dem gör det. Jag får skratta, jag får gråta, jag får vara ledsen och jag får se fram emot den där utlandsresan vi hoppas kunna göra under sena hösten.

 

En dag och en sak i taget!