Hampus går framåt två steg och bakåt ett och ett halvt, detta upprepas igen och igen… Dem är oroliga för honom, framförallt sköterskorna som träffar honom hela tiden.

 

Igår var han pigg på eftermiddagen, vi var nere på lekterapin en kortis tom och han satt i rullstolen ca 45 min totalt, imponerad!

 

Inatt toppade han feber 40gr igen, dem beslutade en ny dos gentamycin (super antibiotikan), idag mår han illa än så länge, vill inte komma upp eller röra sig för att han mår så illa.

Vi väntar på att kirurgen ska komma och ge sin åsikt i frågan.

 

Igår var det tal om att vi skulle flyttas. Helst vill de ha hem oss till Örebro. Jag blir förbannad rent ut sagt! Han är inte i skick att transporteras och allra helst till ett ställe som själva uttalar att händer det något med hans buk så kan dem inte hantera det där!

 

Kirurgens kommentar var: om dem försöker skicka iväg er så kommer jag lägga mig på golvet och skrika!

Sköterskorna vill inte att vi ska härifrån, dem är oroliga. Det är platsbrist, det är den stora anledningen, dem har vad jag förstår fått improvisera var dem ska få plats med alla barn.

 

Jag hade en lång, intressant diskussion med en av dem manliga sköterskorna här angående den icke existerande handledningen, bristen på utveckling och gemensamma rutiner kring saker.

Dem har skurit ner kraftigt på personal inom vården i hela sverige, det finns inte undersköterskor nog att täcka upp så sköterskorna får göra båda jobben ibland.

Jag skulle verkligen önska att dem som beslutar kan sätta sig i mina skor en vecka! Jag menar inte att man ska tillsätta mängder med personal, men det måste finnas ett sätt att organisera för att få allt och alla att fungera bättre på ett sånt här ställe. Det måste också finnas stöttning för personalen som hela dagarna hanterar tragedier och känslor, som bygger en relation med barnen och förlorar en del av dem.

Rätt person på rätt ställe, slöseri med resurser att en sköterska ska göra en undersköterskas jobb eller för en undersköterska att täcka behovet av en sköterska.

 

Sköterskorna försöker uppmuntra oss att ta hand om oss själva, att se till att sova och äta, hur ska vi annars orka? Det är inte lätt att göra någon av dem sakerna när ens barn mår så fruktansvärt dåligt och man vet inte om han överhuvudtaget kommer klara sig. Jag tror att det är många av oss som kämpar och kämpar och när allt är över så brister vi, då försvinner all kraft och reserverna är sinade för längesedan.

 

Hampus mår sådär än så länge idag, mår illa, vill inte aktivera sig, har en feber som ligger på runt 38gr.

Han har varit duktigt och suttit på kanten en stund, suttit i rullstolen när jag bäddade rent och ställt sig på vågen. Han har nu tappat den vätska han samlat på sig, det är bra, tror jag…

 

Vi får se vad kirurgen säger idag. Dem där vita måste börja komma snart!!!

I onsdags kväll började helvetet!

 
Vi hade precis avslutat Amandas födelsedagskalas (bättre sent än aldrig). Jimmy hör av sig kl sju, nåt har hänt, läkarna ordinerar akut CT buk, dem tror han fått gulsot.

 

Jag travar runt hemma, jimmy meddelar att Gunnar är inringd, dem kommer från IVA, dem beslutar akut ambulanshelikopter till Uppsala. Dem har hittat vad som verkar vara fria gaser i buken ett livshotande akut tillstånd som måste intensivövervakas och opereras!

 

Helikoptern kan inte lyfta pga väder så Gunnar beslutar åt oss att vara kvar på IVA på USÖ tills den kan komma. Att åka ambulans två timmar är för riskabelt.

Skräcken i mig går inte att beskriva!

 

En natt på IVA och ungefär en timmes sömn i en stol. Akut helikopter tidigt på morgonen.
När vi kommer fram till Uppsala säger kirurgen att dem inte ser på bilderna vad dem såg igår så dem beställde en ny akut CT.

Jag lite lugnad hoppades att dem inbillade sig igår.

 

Inom en timme vandrar två kirurger in på rummet (jimmy har inte hunnit fram till Uppsala än) och meddelar att om 1,5 timme är det akut operation dem måste öppna hela buken och kolla var det läcker!

Vånda vånda, mitt i allt har han febertoppar som heter duga, pulsen upp i 210, kräkningar eller snarare hulkningar, blodtrycket sjunker pga febern.

 

Jimmy kommer, i all hast har han lämnat nyckeln i ytterdörren hemma, det är tur vi har flera snälla grannar som hjälper till med allt dem kan.

 

Dags för operation, vi förbereder Hampus på vad som komma skall att han kommer ha ett sår på magen och att han kommer ha ett antal extra infarter när han vaknar. Han tittar på oss med hundögon och förstår inte.

Ca 2,5 våndande timmar innan operationen var klar och kirurgerna kom ut till oss för att prata. Dem hade inte hittat något hål i tarmarna, dem hade tom inkallat en extra kirurg för att dubbelkolla. Dem hittade hela tarmar, kraftigt inflammerade på flera ställen, men hela!

Det är en bra sak!

 

Nu har har ett stort operationssår över magen. Det här är en väldigt ovanlig, men känd komplikation när man legat så lågt i immunförsvar så länge som han gjort.

 

Natten har varit rätt ok, han har haft en febertopp, inte mer. IVA personalen har haft kontroll på honom 24 h per dygn det sitter alltid en personal i rummet och jag har fått sova lite i anhörigrummet under natten, välbehövligt för att inte säga rent nödvändigt.

 

Dem förvarnade att hans sänka kommer gå upp ytterligare idag pga operationen, men dem hade fel, den har gått ner! Han har inte haft feber på hela dagen heller, det kan återkomma det vet dem inte, men det vore inte konstigt!

 

Hans värden ser bra ut, han syresätter sig själv, han kan röra sig lite, det ligger en kateter med lokalbedövning i själva såret som ska vara där några dagar, han har kateter så att han inte behöver gå upp och kissa iallafall en natt till.

 

Han har total tarmvila, får inta kanske en tesked vatten per timme och lite då och då kommer dem för att genom sonden dra ur det som bildats i magsäcken.

 

Vi är tillbaka på barnonkologen nu, han är trött och sliten, men det fungerar. Han sover mest och vi har någonstans att sova och vara ifred lite grann.

 

Det är några touch and go dagar framför oss innan vi vet hur det går. Förhoppningen är att det går framåt så att dem kan göra ett benmärgsprov på fredag som planerat.

 

 

Amanda är hos mormor och morfar nu några dagar sen får hon komma hit några dagar innan det är dags för skolstart. Utefter vad Hampus benmärg visar och hur veckan går så får vi se hur vi gör med hennes skola om vi blir boende här några månader.

Min lilla tjej börjar bli stor!