Skulle ta fram julgardinerna igår och hittade Hampus julkalender, det sved, det sved ordentligt och det svider fortfarande idag. Så där gråtmild hela tiden, jag saknar det lilla livet så fruktansvärt mycket.
Jag sitter här på läktaren på Amandas innebandyträning, jag kämpar med tårarna och försöker att inte se ut som om min värld gått under…. men den har ju det….
Det är svårt att beskriva känslan som uppstår när jag plötsligt mitt i att leva mitt liv stannar upp en sekund och tänker, här går jag och lever mitt liv, men han är inte här. Som om jag bara lämnat honom på dagis en stund och fortsätter med vardagen. Så slår det mig, han är borta, jag lever utan honom, vi lever utan honom…. han är borta…
Vad hände egentligen, vad hände? Jag hade två underbara ungar, med morgonstress och påklädningsbråk, med trots och gnäll, en massa värme och kärlek. Vad hände?
På måndag börjar jag jobba en timme PM dagen, märkligt och bra.
Idag åker Amanda och jag med Maria och Olivia till Göteborg, en mys helg, ja dem flest av er vet nog vad det egentligen innebär att ha en helg med två galna 7-åringar. Det ska bli underbart!
Vad hände? Vad faan hände?
Jag vaknar många mornar och vill bara höra hans röst, är så rädd att jag jag skulle glömma den.
Idag har jag hämtat kartonger hos mamma och pappa, lagt alla hans saker och kläder till rätta. Det känns rätt, det känns bra….. och för djävligt hemskt!
Jag har flyttat på lite möbler, har ställt ut skrivbordet i allrummet, det känns bra. Jag har börjat göra en tavla av supersnöret, det ska sitta vid skrivbordet tänkte jag.
När jag var hos kuratorn så pratade vi om minnen, jag tänkte att jag ska berätta och dokumentera lite minnen här ibland. För att dem glädjer mig, för att jag vill minnas dem.
Jag har tagit flera stora steg framåt sista tiden. Tagit tag i hans rum och hans saker, börjat planera för återgång till arbete, klarar att fokusera på saker lite längre än innan. Jag är lite nöjd över mig själv, stolt skulle jag nog säga. Det känns bra.
Min älskade pojke, vår älskade pojke, älskad aldrig glömd!
Det är en sådan märklig känsla. När dagarna går och fortsätter, när jag och vi lever vårt liv och så plötsligt slår det mig, han är borta. Som en kniv rakt in i mitt hjärta eller ett hårt slag i magen, på vägen till affären eller hem från den så flämtar jag plötsligt till och tänker. Han ligger i en grav på kyrkogården.
Det går inte att riktigt beskriva det här. Hur jag lever och fortsätter mitt liv, hur det på något sätt går bra, för att så plötsligt känna den där smärtan igen, den där förlamande smärtan som helt tar andan ur mig.
Idag var jag tvungen att åka och handla potatis till maten vid fyra taget, det gick så bra så, till Konsum på norr, massa trafik, jag blev inte ens irriterad, det bara var. Så kör jag hem och in på vägen bakom kiosken vid oss och det slår till mig, “han är borta”! Jag blir ur spel en sekund innan jag kan andas igen.
Många gånger går jag runt och bara lever på och plötsligen flämtar jag till för att det gör så ont.
Den konstanta nervositeten har minskat, trycket i bröstet är inte riktigt lika stort hela tiden, yr blir jag när det är för mycket intryck eller mycket att koncentrera mig på. Bakslag har jag, men dem varar än så länge inte allt för länge. Det var många dagar sedan jag tänkte tanken att jag inte vet eller förstår hur jag ska leva vidare, hur jag ska bli lycklig igen… Det kommer, jag vet att det kommer, sorgen kommer inte vara lika smärtsam jämt utan som ett gott vemod…. Jag vet att det inte kommer närmsta tiden, men det kommer!
Jag hör honom fortfarande, jag känner honom som en närvaro som gör mig glad och sorgsen, som gör att jag längtar tillbaka. Minnen fladdrar förbi, varje dag finns dem där, till glädje och smärta, i ett virrvarr jag inte alltid kan sortera. Så står jag där mitt i en uppgift och smärtan blir outhärdlig en stund, det kan leda till en sorgsen stund eller tårar och skrik som känns som dem aldrig tar slut…
Amanda har haft kompisar hemma efter fritids, jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar när huset är fullt av ljud och skratt och skrik. En lisa för min själ!
Jag startade dagen i tårar, trött och lite småförkyld så är motståndskraften inte riktigt lika stor, längtan att bara vältra mig i bitterhet och sorg tog över en liten stund.
Jag reste mig med viljekraft.
Vi åt frukost Amanda och jag och när jag lämnade henne i skolan var jag ok.
Jag skulle in på Hampus dagis och lämna hans brio tågbana, hans älskade tågbana ska komma till glädje till andra barn, många av vilka han kände!
Det kändes ok, men jag kom knappt innanför dörren och tiden kändes som den stått stilla, hans plats på skohyllan med hans namn och kort. Hans hylla i hallen som står kvar tom. Jag började gråta, kunde inte behärska mig. Viktoria och Lova sa åt mig och komma in en stund. Det var skönt att göra det, att prata en stund om honom med dem som kände honom så väl. Jag fick med mig en stor nalle till Amanda och en påse med teckningar och lite annat som Hampus gjort.
Jag grät igen i bilen, men tog mig till Jimmys jobb för att lämna hans telefon han glömt hemma. När jag satte mig och åkte därifrån fick jag släppa spärren. Jag grät förtvivlat, klarade inte att behärska mig alls, fortsatte hemma en bra stund till.
Jag gick i tanken att det kanske är ok att ha en skitdag, bara gråta, vara arg, ledsen och bitter. Men jag mår inte bra i det! När jag väl sansat mig lite slängde jag iväg ett meddelande till Johanna och det blev en tur med henne till marieberg.
Jag är fortfarande lite lägre än vanligt, men det är ok igen…
Jag får ha skitdagar, så är det, och jag är glad att jag var på dagis! Varma fina människor och en plats jag vet att han älskade!
Jag har äntligen satt mig och gjort bouppteckningen, jag klarade det själv! Min hjärna klarade det själv! Hur nöjd är jag inte över att jag kunde utan att se alla siffror som ihopmeckat virrvarr! Jag är på väg framåt, återhämtning!
Försäkringskassan har preliminärt godkänt mina första 90 dagars sjukpenning, känns viktigt i min process att kunna få återhämta mig i lugn och ro!
Idag har jag följt med mormor till sjukhuset, röntgen i B-entrén. Det var inte fullt så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. För er som inte vet så är ingången till barn samma entré. Hur många 100 tals gånger har jag gått in med Hampus där, eller släppt av honom och Jimmy utanför?
Det gör mig lite orolig till sinnes, skakar om mig lite, men jag behöver utsättas för obehag, det är som med ångest hantering, ju mer man utsätts desto mindre laddat blir det!
I B-entrén så är golvet olika färg på olika ställen. Hampus sa alltid att på det blåa så blir man is och på det röda så blir man eld, vi brukade få smyga längs väggarna som en smidig ninja och kasta oss snabbt in i hissen för att fly undan. Underbara unge, vilka minnen.
Hur många gånger har jag burit en trött och sjuk liten kille in i den entrén eller kört honom i vagnen. Gått ut på permis eller den december när Jimmy och Amanda var magsjuka så vi inte fick åka hem. När vi tog promenader till stadsparken eller när vi letade efter den där speciella glassen som var det enda han åt. Hur lycklig jag blev när han på pressbyrån i A-huset ville ha en korv och den där ”springgången” mellan A och B-huset.
Minnen, vemodiga minnen. Jag är så glad att jag har dem, mitt i allt mitt vemod!
Ja det gick bra för mormor, glad att jag följde med!
Supersnöret gjorde mig så arg ett tag. Det kändes så nedrigt att vi först fått en “frisk” pärla och sen fick fortsätta på det ändå….
Jag kunde knappt titta på det, blev bara arg och kunde inte överhuvudtaget tänka mig att vi skulle sätta dit en pärla för att han förlorade sin kamp. Nej ALDRIG!
Men han dog faktiskt, hela jag förändrades, något inom mig gick sönder, något annat väcktes. Nu känns det viktigt att ha gjort det där supersnöret, jag satte dem sista pärlorna idag, vi pratar om att vi ska göra en tavla av det. En tavla av hans kamp, av vår kamp, av vårt sista år. Av beviset på allt som hände då, för att minnas både det bra och det kämpiga. Vilken resa vi gjort, och fortfarande gör!
Så här är det, supersnöret, till minne av Hampus Haglund, superhjälten, kalsongkillen, vår fantastiska son!
Gårdagen var en blandning av skratt och gråt, trötthet och energi.
Det är så otroligt tungt när insikten slår en…..
Jag plockade i hans rum, sorterade en första gång alla saker. Det är inget jag gör själv, men igår gjorde jag en första bit där jag fick sitta själv. Det var skönt, det var smärtsamt, det var nödvändigt!
Vissa stunder vill jag inte erkänna att han är död, ordet död i samband med Hampus gör ont, men det är verkligt och det är fakta, Hampus är död! När jag plockar hans rum så är det en del av processen för att jag ska inse och klara att gå vidare. Jag hittade en bomullstuss som jag kliat hans näsa med, lite äckligt för vissa kanske att den finns där med sina små rester av blod och snor. Jag började storgråta, kunde inte kasta den först, bara grät… Nu finns det högar i hans rum en med hårda saker som ska skänkas, en liten med saker jag vill ha kvar här inne för min egen “Hampus låda”, en med mjukisdjur vi ska gå igenom alla tre innan vi vet vilka som ska skänkas bort, en liten en som är skräp, två stora plastlådor som ska till förrådet, en med utklädningskläder. Amanda är med i processen, inget försvinner utan hennes vetskap.
Det ska sorteras upp lite till så det kan gå dit det ska och sen ska garderoben tas tag i….
Utklädningskläderna har jag lite svårt att släppa taget om, eller en del av dem, minionen som var det sista han använde, Thor som han älskade, Captain America, turtles och Spiderman…… Det var ju han! Jag ska inte spara dem, men det tar mig tid att kunna släppa dem, det är en process både jag och min omgivning måste acceptera.
Vi var och bytte ut lyktan på graven och tände ett ljus i kyrkan för vår älskling innan vi åkte vidare på kalas i Kungsör.
Älskade lilla Nemi har fyllt 2 år. Underbara unge! Dem sprider sån glädje barnen, allihop i min släkt har vi Amanda, Nova (Bosses dotter), Nemi och Jax (Sandra och Peters barn).
Mysigt och trevligt kalas med mycket barnskratt och lek.
På vägen hem åkte vi till graven igen för att se ljusen i mörkret, så många fina ljus och saker han fått älsklingen, där stod det spindelmannen i olika varianter och en drakflygare med sin drake (granrisdekoration). Älskade unge så älskad och saknad du är. Jag grät när vi kom hem, igen och igen, hur kan han vara borta? Det värmer mig att han har en sån fin plats och människor som tänker på honom, det tynger mig att han måste ha en plats och inte kan finnas här. Kvällen fortsatte sorgsen ett bra tag, ett glas vin och en tupplur i soffan tog det innan jag kunde ta mig ur den negativa spiralen.
Jag landar lite då och då, det är ok, jag sköljs över av sorgen då och då, det är ok. Jag är ok, jag är med små men stadiga steg på väg framåt och lär mig acceptera min livssorg hur ont den än gör.
Amanda sa vid frukosten -jag tycker du ska gå tillbaka till ditt jobb mamma! Kändes lite som ett slag i magen, men hon är bara sju, det är känsligt för mig det här. Att inte riktigt fungera, att inte klara att göra det jag “borde”, men jag accepterar det och tar ett steg i taget. Jag måste, annars kommer jag inte framåt.
Tårarna bränner i mina ögon, jag saknar dig så min älskling. Tänk att du inte finns hos mig längre. Smärtan känns outhärdlig en stund….
Älskad, saknad, för evigt!
Det finns så många superhjälte barn där ute! Dem som övervinner cancern och dem som kämpar så länge dem kan.
Alla barn jag träffat har en sak gemensamt. Dem är verkligen kämpar, dem står ut med så otroligt mycket och ändå har dem skratt och livsglädje. Visst har de alla stunder som inte är så “vackra”, men glöden i deras ögon!
Kämpa på alla ungar som tyvärr måste göra så! Kämpa på alla föräldrar som står bredvid och gör allt ni bara kan för era fantastiska kämpar!
Anmäl er till Tobiasregistret alla ni som kan!
Jag såg Hampus imorse, ja jag såg inte honom, men liggandes i sängen kl halv sex och kunde inte somna om så såg jag min kämpe framför mig, springandes i hallen…. saknaden är evig. Vår kämpe var fantastisk.
Snart kommer alla Helgona, jag tänker lite extra på alla dem som kämpade så länge dem kunde. Alla vi saknar, stora som små….
