, , ,

Tack för tips

Tack för dem tips vi fått, vi funderar lite och tar en sak i taget för nu….

 

I söndags var vi i kyrkan, fantastiskt duktig kör som var där Corona tror jag dem heter (nu får ju det  mig på helt andra tankar än en kyrkokör, men det kanske stavas annaorlunda?).

När namnen lästes upp bröt min kontroll en stund… Leif Hampus Jimmy Haglund 5 år, 0 månader och 1 dag. Jag hörde damen i raden bakom mig flämta till, -bara 5 år. Då grät jag, min lilla älskling 5 år, 0 månader och 10 timmar…. Ganska precis, han föddes 14 sept 2011 kl 18.30 och dog 15 sept 2016 kl 04.30.

 

Amanda och jag gick till graven efteråt, mamma och pappa var med en liten stund. Amanda och jag tog med oss en serietidning, fortsättningen på den sista han läste innan han dog, Ninjago den mörka ön del 2. Vi läste halva, sen frös vi och var hungriga så vi åkte till stan och åt lunch.

 

Idag har Amanda varit ledig, alla dagis och skolor tycks stängda i stan?! Så vi har haft en hemma dag, hon har pysslat och målat och jag har rensat i köksskåp.

 

Mina älskade barn, ett här fysiskt och ett i mitt hjärta……

/3 Kommentarer/av
, , ,

Halloween

Halloween var en av Hampus favorithögtider. Han älskade att klä ut sig. Nog för att han mest levde i kalsonger under sin sjukdomsperiod, men utklädningsglädjen har alltid funnits där. Han sista dag på fötterna, veckan innan han dog, på avledningen så gjorde jag äntligen klart hans trollkarlshatt och mantel, vilken glädje i ungen, då kunde han klä ut sig och ändå ha bara kallingar…..

 

img_0918.jpg

 

Hittade lite gamla bilder på när han hade maskerad på dagis och förra året när han gick bus eller godis för första och enda gången i sitt liv (men jag har dem inte på datorn….).

 

Förra året skrämde han nog slag på en av grannarna på ett helt annat sätt än tänkt för dagen. Han hade sin spindelmannendräkt och mössa på sig, det här var en granne som var ovetandes om hans sjukdom och mest sett honom busa omkring ute. När mannen gick in för att hämta godisskålen så slet Hampus av sig mössan och mannen kommer tillbaka till en uppenbart sjuk pojke, från buskillen med spindelmannen mössan…

Åh minnen, hur härliga och hur vemodiga är dem inte?!

 

Imorse var jag till gymet, jag kör mest styrketräning och behöver lite vila mellan seten, då fibblar jag med telefonen, upp kom ett minne från 2 år sedan när han var pirat på dagis… Jag kunde inte koncentrera mig efter det och gick ifrån gymet. Jag åkte till hans grav, kände ett sånt behov att få vara honom så nära det är möjligt en stund. Jag pratade lite med honom, jag grät en stund, sen kändes det lite lättare igen. Min fina kille, du har det bra där du är, jag älskar dig oändligt och saknar dig lika mycket…..

 

 

Det är stopp i köksavloppet, jag har tagit till alla medel jag själv känner till (ja uppvuxen i ett pappa fixar själv hem och klarar mycket själv), men icke… det vägrar släppa…. Sicken tur att man har en lillebror som är rörmokare! Tack Bosse som nu står på knä med huvudet djupt inne i vårt köksskåp och en maskin som låter så in i ******.

 

Dagarna går, nu kommer höstlovet…. Amanda är hemma på måndag, alla skolor är stängda. Vi ska till Vintrosa med mormor, kratta löv och känna stillheten och friden som alltid finns där. Sen till Johanna med barn en stund. Någonstans ska en tid bestämmas för bus och godis, jag är inte mycket för detta tilltag, men men.

 

Imorn är det tacksägelse för Hampus i kyrkan, Amanda och jag ska gå, likaså mamma och pappa. Jag är inte troende, men vissa saker vill jag göra för att det känns bra i själen på något sätt.

 

 

Det är visst så att vardagen rullar på där ute, jag hittar rutiner och jag håller med kuratorn, jag tar mig ut jag gör saker, jag är inte rädd även om jag är panikslaget ledsen och utmattad ibland. Fika på jobbet rutin behöver jag inte för att komma tillbaka till det, jag behöver vila hjärnan och sen successivt återgå till någon sorts arbetsuppgift. Det finns ett sug i mig, det här att gå hemma trivs jag inte med, men jag tror inte det är riktigt dags än…. Acceptans och tid….

/1 Kommentar/av
, , ,

Upp och ner och viktigt ämne

Jag klarar inte att skriva alla dagar, dem dagar jag mår som sämst så kan jag inte ta mig för det, tankarna är för mörka och det tar all min kraft att stå ut hela dagen.

Det märkliga i det här är att jag ändå tycker att jag mår bättre i stort.

 

Igår hade jag en riktig bottendag, grät redan när jag vaknade och Amanda fick bevittna en del tårar innan vi väl kom iväg till skolan. Ibland oroar jag mig för att hon får se så mycket av mina känslor. Samtidigt förklarar jag alltid varför jag är ledsen, jag tror att det är fel att gömma känslorna.

Fick ett mail från försäkringsbolaget att dem måste ha ett konto till dödsboet, jag blev förbannad och nästan skrek att vad faan förväntar ni er, han var 5 år, hur djävla många kontonummer tror ni han har… Jag sansade mig, grät en stund till och jag vet ju alla praktiska regler och bla bla bla. Jag önskar jag inte behövde befatta mig med dem!

 

Jag tog mig ut ur huset vid elva för att handla, vid affärn träffade jag på vår gamla materialare, han frågar som alla andra, -är det bra? Jag var för sänkt för att ljuga och Tommy stod mig nära en gång i tiden, en sån man alltid litar på, som när tiden begav sig alltid fanns där. Så jag sa -nej det är inte bra, du har inte hört alltså, min son har dött för en dryg månad sedan. Vilken djävla grej att slänga på någon vid affärn sådär, kände mig lite taskig, men jag kunde inte bara säga jo det är bra, jag kunde inte heller prata då hade han fått ta hand om mig storgråtandes….

 

En sak jag tänkt mycket på, som jag tänkte på även den tiden Hampus var färdigbehandlad i våras. PTSD, visste ni att ca 70% av alla nära anhöriga till cancerpatienter drabbas? Det börjar belysas, men det finns inte vad jag uppfattade då (eller nu) någon direkt hantering av det hela. Vad görs för att hjälpa föräldrar vars barn är “färdigbehandlade”? Dem som går med den konstanta oron att hamna i mina skor. Dem som hoppas att det är över nu, men som vet att varje blodprov kan innebära en katastrof. Som vet att barnen blir aldrig friskförklarade, dem ska gå med oron, dem ska hantera den. Vården säger till en att nu är hen “frisk”, nu ska ni till vardag, barnet får ett par månader på sig för återhämtning, sen är det skola/dagis etc. Ni ska till arbetet. Ni ska gå med spänningen, oron, skräcken. Ni ser barn runtomkring som får återfall, som dör. Erat barn är friskt…. men man vet ju aldrig…. Så gnager oron vidare, vem tar hand om mig nu när jag slitit både mentalt och fysiskt länge för mitt barns skull, för familjen, för mig själv. Tröttheten, oron, den mentala smärtan i allt som gåtts igenom, allt man tryggt stått bredvid och sett sitt barn uthärda….

 

Nu är det ju ändå så att majoriteten blir faktiskt friska, men det spelar ingen roll för oron…… Vem hjälper till hur vi hanterar den, hur lever man som vanligt igen?

 

Hampus är död, jag har ingen sådan oro kvar, jag är i sorg, jag är i kaos, men oron, den finns inte kvar.

 

En dag i taget, varje dag vaknar jag och tar beslutet att jag vill leva, jag vill gå framåt, jag står ut med sorgen som den är, vissa dagar skit och andra inte särskilt påtaglig…. en dag i taget!

 

/4 Kommentarer/av
, , , ,

Tung morgon igår

Jag sov knappt natten till igår, kunde bara inte somna. Vände och vred och vred och vände, tankarna flög korsan och tvärsan. Jag saknar min pojke, gick och hämtade hans nalle, kramade hårt, grät en skvätt…. Det slutade med att jag kröp ner bredvid Amanda, där kunde jag om än lite ledbrutet sova några timmar i alla fall.

 

Vaknade med ett tungt sinne, tog mig igenom morgonen för Amanda, följde henne till skolan och gick till graven på vägen hem. Grät och grät och grät, kunde inte sluta. Det är vid dem stunderna jag har svårt att stå ut, det är vid dem stunderna jag inte vet var jag ska ta vägen eller hur jag ska kunna ta mig vidare. Som tur är så varar dem oftast inte en evighet, även om det känns så just i stunden. Hur är det  möjligt att han är borta? Att den djävla cancern vann??

I dem stunderna är jag inte så klarsynt, jag är bara förtvivlad!

 

Johanna kom planerat förbi, hon höll mig på fötterna igår, eller kanske att hon gjorde att jag klarade att hålla mig uppe.

I dem stunderna kan jag inte sträcka ut en hand och be om hjälp, det går inte, jag kan inte. Jag vet inte varför, det bara är så, i mina svaga stunderna är jag bara svag….. Jag vill inte ha något tycka synd om, jag behöver bara någon som är och många gånger behöver jag bara vara själv också, svår balansgång!

 

Dagen blev bättre och det känns bättre idag än igår.

 

Jag försöker hitta en rutin i vardagen, hantera saker som är. Jag tänker tanken att börja känna på jobbrelaterade saker. Jag tror att hade jag ett jobb där det inte var så mycket ansvar och människor involverade så hade jag snart tagit steget att jobba några timmar i taget. Som det är nu så klarar jag inte logiska eller rationella saker riktigt, jag kan inte ta beslut och prioriterar helt åt helskotta för att min hjärna inte riktigt hänger med.

 

Det går inte att förklara för någon som inte varit trött på det sättet min hjärna är, det går inte att förklara varför jag glömmer saker i affären, som klart och tydligt står på listan. Hur jag vissa stunder klarar en shoppingrunda och andra inte kan ta mig till brevlådan. Hur jag kan bli helt slut av att lämna Amanda till skolan, att jag klarar ett gym fullt av människor om lokalen är känd. Hur jag blir trött, yr och får massiv huvudvärk av att bara tänka tanken på vissa aktiviteter.

MEN… jag går framåt, det går bättre och bättre, ett steg i taget, en stund i taget, bara jag inte stressar den så kommer min hjärna att fungera igen.

 

Det är en svår sak för mig, jag blir rastlös av att gå hemma, av att inte klara något vettigt, det där att städa och sortera garderober etc är inte för mig i längden och det slutar oftare med att jag apatiskt tittar på nonsens på tv efter ett tag.

 

Amanda och jag pratade en del om Hampus imorse, hon blev glad att få prata om honom, hon konstaterade att hon vill prata om honom ibland och jag sa till henne att det är ok och att det också är ok att hon är glad att ha mamma och pappa för sig själv och att jag är glad att jag får mer tid med henne. Hon sa att när Hampus levde så kändes det som att vi bara brydde oss om honom. Jag berättade att jag älskar henne och att vi alltid gjort och alltid kommer göra det.

Hon är sju, så efter det vändes fokus till annat. Det kändes som en fin stund och att hon fick säga vad hon ville och få bekräftat att allt är ok, hon får känna och tänka vad hon vill eller inte vill.

 

Dagen idag fylls med vardagshandling och eventuellt organisera Amandas massiva pysselarsenal!

/3 Kommentarer/av
, ,

En del av mig

Hampus var bokstavligen en del av mig, jag har förlorat en del av mig. Mitt hjärta kommer aldrig bli detsamma igen. Jag ser framför mig ett sår som sakta läker, ett ärr som lämnas kvar där jag för alltid kommer minnas den del som saknas.

Mitt hjärta har flera delar, det är tack vare det som jag kan leva. Amanda är en annan del av mitt hjärta, den delen är hel och frisk, den delen sitter ihop med mitt sår som ska bli ett ärr så småningom.

Jag blir på ett annat sätt….

/1 Kommentar/av
, , ,

Hemma

Borta bra, men hemma bäst…

 

Jag kan inte ändra något som hänt, inget i det förflutna kan göras om. Vi kan leva så gott vi kan på bästa sätt med det vi har.

 

Jag tror på att alla människor kan påverka sitt liv, men vissa saker är beständiga, vissa öden är oförklarliga och går inte att ändra. Vi försöker ibland, med Hampus köpte vi oss ett extra år med den moderna forskningen, vi fick ett extra år med honom som inte var tänkt i hans öde. Det tackar jag alla forskare, läkare och alla andra övriga människor och maskiner för!

 

Jag har förlorat mitt barn, vår son. Vår oskyldiga pojke som kämpade så tappert.

Som både stred och accepterade sitt liv och sitt öde. Utan att han egentligen var medveten om att han gjorde så. Han levde sitt liv fullt ut och jag är evinnerligt tacksam att han gjorde det med oss. Att just jag fick äran att vara denna kämpes mamma!

 

Idag är dagen vi börjar åter gå mot vardagen efter semestern.

Amanda var i skolan, Jimmy och jag var och handlade och annat som var nödvändigt under dem timmarna hon var där.

Vi besökte graven, jag har saknat att göra så. Det stod en ny fin grön ljung där och en hälsning från hans bästa kompis Molly. Det gör mig sorgset tacksam och glad att tänka på hur han påverkade flera i sitt korta liv.

 

Jag vet inte, det känns som jag stundtals kommer till en acceptans att han är borta. Ja jag kastas tillbaka in i sorgen också!

Jag börjar kunna tänka tanken att rensa hans rum. Jag klarade att slänga hans plastmuggar han använde på slutet. Jag har börjat tänka på vad jag vill ha kvar och hur, det kan inte skyndas på, det är en process och jag gör inget spontant! Jag vill inte riskera smärtan om jag ångrar mig sen, att något är borta.

 

Den här semestern har gjort nytta för oss alla. Att slappna av någon annanstans har gett lite distans och andningsutrymme. Välbehövligt. Saknaden finns varje dag, det har bara gått en månad. Tänk det har gått en hel månad!

 

Det lekte en dagis grupp i lekparken bakom huset i förmiddags, hur underbart och också smärtsamt det är att höra deras skratt och skrik. Jag behöver det, jag behöver höra och se levande barn, det mildrar min smärta med tiden. Det gör att jag accepterar bättre med tiden. Jag behöver utsätta mig för doser av sånt som är smärtsamt, för det är samtidigt så härliga saker som jag vill kunna klara av utan smärtan så småningom.

 

Det låg saker och väntade i posten när vi kom hem.

 

Smärtsamma påminnelser…

 

img_0261.jpg img_0260.jpg

 

Fina påminnelser…..

img_0258.jpg img_0259.jpg

 

Och något till mig, en dagbok eller bara en bok för ord, privata som jag bara vill ha för mig själv…

img_0262.jpg

/5 Kommentarer/av
, , ,

Semester

Härliga semester, underbara värme och flykt från verkligheten!

Han är alltid här, jag känner hans närvaro. Jag kan inte förklara det och jag kan inte få känslan att försvinna. Det är som att han finns bredvid mig, men ändå inte. Som en närvaro som bara är. Vissa stunder tynger det mig, jag saknar honom fruktansvärt.Jag ser på Amanda, tittar mig runtomkring som att jag skulle få syn på honom någonstans.

Amanda sa en kväll att hon nästan glömmer vad som hänt ibland när vi är här. Jag sa till henne att det gör jag med och visst är det skönt att få bara tänka på det vi gör nu, bara vi tre.

Det kändes bra att säga det och det känns skönt att få lämna den stora sorgen en stund.

Det finns stunder när jag hör hans röst, när jag ser honom glimta förbi. När jag hör honom ropa -mamma, mamma, mamma!

Ibland rämnar mina murar en stund… jag får den där plågsamma förkrossade känslan i magen igen, som att mitt hjärta skulle brista. Jag grät förtvivlat en stund. Mitt älskade barn, du fattas mig. Det går inte att beskriva hur mycket!
Det finns stunder jag bara vill gå och gömma mig, stunder där jag vill bara vara ifred och få gråta. Hur härligt det är här så försvinner inte den känslan riktigt, stundtals står jag knappt ut med mig själv, med att vara här i all värme och härlighet… jag vill höra hans röst, jag vill känna hans hud, lyssna till hans andetag, hans bestämdhet och hans skratt. Det gör ont! Men jag är på semester, Jimmy säger att jag ska försöka lämna det hemma… men det går inte riktigt…

Missförstå mig inte, jag njuter av semestern, jag har en framtidstro. Jag kan se mig själv leva ett liv trots att han är död. Jag kan se mig ta mig till en vardag, en lycklig vardag! Men satans vad ont det gör att sakna honom, det är som en sjuk hemlängtan som aldrig går över! Som en rastlöshet i min själ. Min hjärna behöver vila ibland, klarar inte alla ljud och människor hela dagarna. Vi är trötta på kvällarna och det ger mig välbehövlig vila. Jag tränar en stund på eftermiddagarna, i lugn och ro.

Jag sitter här vid poolen, tittar när Amanda plaskar som fisken i vattnet, underbara unge!

Några dagar kvar i solstolen!

/1 Kommentar/av
, , , ,

Att vara olika, sörja olika

Alla är olika, vi känner och agerar på olika sätt. Som Lina brukar skriva, alla gör på olika sätt och allt måste vara ok.

Vi försöker acceptera varandras olikheter, ibland är det svårt och ibland frustrerande.

 

Jag kan bara svara för mig själv och mina reaktioner och min hantering. Jimmy och jag gör olika, det är ok! Det är frustrerande när vi inte riktigt kan förstå oss på varandra. I slutänden i våra diskussioner så landar vi i att vi gör olika, vi måste hitta sätt att acceptera och hantera den andras reaktioner och beteende utan att klandra eller döma.

Det är inte enkelt alla gånger! Vi hör ihop Jimmy och jag, det vi gått igenom har vävt oss samman på ett sätt som inte går att beskriva. Det har också varit slitsamt och tungt många många gånger.

 

Jag var hos en kurator i förra veckan, hon lyckades sätta ord på min oro kring Amanda, äntligen var det någon som förstod och tog tag i saken. Jimmy tycker att jag inte ska måla faan på väggen, hon mår ju bra just nu. Ett steg i taget, men jag vill inte att vi ska upptäcka om några år att hon gått och tänkt på saker som orsakat henne oro etc när vi kunnat hjälpa henne framåt.

 

Jag vill inte fastna och grotta ner mig i smärtan, jag börjar känslomässigt inse att han är borta, det gör mig otroligt sårbar och kanske mer ledsen. Sorgens faser är det väl som med många andra skolboks saker, ingen som följer i rakt led utan man hoppar fram och tillbaka i stegen. Jag försöker ge smärtan plats, men inte ta över för mycket, hitta sätt att bryta det negativa och allt för smärtsamma mönstret ibland.

Jag kan vara avundsjuk på Jimmy som lyckas betydligt bättre än jag på det planet. Jag kastas mellan gränslös smärta och förtvivlan till framtidstro och glädje, lättnad att oron är borta. Runt runt går det.

Jag tycker att jag accepterar det, det är som det är, jag kan inte skynda på på något annat sätt, inte just nu iallafall. Jag kan inte förtränga eller trycka undan smärtan och sorgen, den är ett faktum och jag ska ta mig igenom denna storm.

 

Jag lever fortfarande timmar i taget, inte en dag…. det går framåt! Jag är inte fullt lika yr i huvudet längre, jag kan fullfölja fler tankar även om det är långt ifrån alla. Jag kan planera någon dag längre än den jag är i.

 

Jag tittar på alla bilder och gråter, skrattar om vartannat, minns med värme, minns med smärta. Jag ska inte grotta ner mig i bilderna för ofta, så är det, men jag behöver titta på dem, jag finner tröst i att han finns där. Som att det bekräftar för mig att han fanns, han levde, han var underbar på sitt sätt.

/0 Kommentarer/av
, , , , , ,

Framtid

Jag är inte i framtiden än, såret är för öppet, men jag kan se att det finns en framtid, en framtid jag vill leva trots att Hampus inte gör det.

Riktigt hur det vet jag inte, hur jag ska ta mig dit är ett steg i taget.

 

Mina och våra dagar går ganska bra, jag har stunder där jag kan distraheras. Amanda och Jimmy, familjen gör mig glad och jag kan hitta styrka i dem och i mig själv.

Jag har en inre styrka och en viljekraft som säger att jag kommer ta mig framåt, trots det ibland bottenlösa hålet av smärta, ren fysisk smärta av saknad och sorg, så vet jag att det finns en framtid att se fram emot!

 

Imorgon ska vi packa, på måndag åker vi till Arlanda och på tisdag bär det av till Canarieöarna. Det ska bli så skönt, jag kommer fortfarande känna saknad och vara ledsen, men vi gör det som familj. Vi tar ett avstamp framåt och skapar nya fina minnen. Vi får en paus och ett byte av miljö, där kan vi andas lite extra en stund. Det och solen, värmen, min kropp skriker efter den. Sommaren vi haft har inte varit en sommar, det har varit sjukhus, sporadiskt kunna vara med Amanda och ett rent helvete stundtals.

Jimmy och jag har inte åkt utomlands tillsammans förut, Amanda har aldrig flugit, spännande nya saker att göra tillsammans.

 

Jag tog en tur till graven idag, ofta vill jag inte gå därifrån, jag vill sitta där och bara vara med honom. Idag gick det bra, inga tårar. Det är viktigt för mig att ljuset är tänt, att det är fint och ordning åt honom. Eller egentligen åt oss…

 

Kalas för Jimmys brorson under eftermiddagen, att sitta i soffan och prata om allt eller inget. Jargongen som är i släkten, jag älskar den och att det sen plötsligen kan svänga till konkreta, “allvarliga”, intressanta diskussioner. Det finns så otroligt mycket värme i dem alla, under den ibland tuffa ytan.

Jag hade en kort kort stund där andan gick ur mig, barnen satt och skrattade vid köksbordet, någon sa det är härligt med barnskratt, jag hörde Hampus skratt mitt i allt, i mitt huvud hörde jag honom med dem och jag var tvungen att ta några djupa andetag för att inte brista. Inte att jag inte kan brista där, men kan jag välja mina stunder så gör jag, ett barnkalas är inte en av dem jag väljer frivilligt. Det vände snabbt, det varade bara en sekund.

Det är så härligt att höra Amanda leka, stoja och hon har sin plats där, dem har det allihop, deras självklara plats i gruppen bland kusinerna.

 

Nu middag, potatisbakelser med parmesan och vitlök, grilla kyckling, det är ju lördag!

/1 Kommentar/av
, ,

Minne

Samma dag för tre år sedan… helt oförståeligt!!

/4 Kommentarer/av