Vid den här tiden för 2 dygn sedan gled Hampus in i medvetslöshet. Är det bara 2 dygn? Har det gått så länge?

 

Det finns så många underbara människor som hjälper oss att hålla oss uppe, som en del i att vi klarar att inte bara sjunka ner i den fruktansvärda sorg vi känner.

Vi står upp, vi klarar det här, när smärtan sköljer över oss är den nästan olidlig, däremellan så får vi börja lära oss leva igen, på ett annat sätt, ett nytt sätt.

 

Vi funderar på begravningen, var ska han vila? Hur ska det vara? Jag är säker på att vi inte vill ha ett “vuxenfika”, vi vill att alla får säga adjö och gråta som vi behöver få göra, men vi vill också glädjas åt och fira att han har levt, att han under sina 5 år gav många människor så mycket glädje, inte bara sorgen vi känner när han försvunnit! Hampus var inte sorg han var en superhjälte med kraft och glädje, det ska vi minnas bland alla våra tårar, även den dagen!

 

Peter, Sandra, Nemi och Jax var här idag. Nemi är som alla andra 1,5 åringar. Hon var sprudlande glad, frågade efter Amanda som inte var hemma, lekte. Frågade och letade efter Hampus, flera gånger. Gick in i hans rum och lekte lite. Det kan låta märkligt för vissa, men att hon den lilla ungen letade efter honom gör mig glad, att han gjorde ett avtryck även hos henne. Att hon lekte med hans saker och vid hans skrivbord ger oss glädje, för en stund så stod det inte bara där och symboliserade vår smärta, det var glädje i rummet!

 

Vi vill aldrig glömma vår älskling, vi vill prata om honom, vi vill minnas honom. Hur smärtsamt det än är att sakna honom så vill att han är närvarande, för det är och kommer han alltid vara!

 

Vi var på Gustavsvik idag, Amanda strålande glad, vi njöt av hennes glädje och vi hade det bra!

Amanda ville ta en promenad med dockvagnen runt kvarteret, jag har inte klarat att gå ut innan, eller klarat möta människor. Idag var jag redo, det kändes skönt att träffa och prata med några grannar.

Jag har tyckt att dem flesta sociala kontakter är lite jobbiga länge, inte bara nu sista tiden utan även innan. Att oförberett träffa folk, även dem som jag känner har känts väldigt jobbigt ibland sedan Hampus blev sjuk. Idag är första gången på länge som jag inte behövt samla kraft för att klara av det.

 

En stund i taget……