, , , ,

Försäkringskassan och tankar om vardagen

När Hampus först blev sjuk så var vi tvungna att sätta oss in i alla praktiska saker och detaljer. Det kändes som en djungel, allt kändes svårt och tungt, hjärnan fungerade inte som vanligt och att tänka i ovana termer var rätt svårt!

 

Försäkringskassan har i det här varit jättebra, dem har hjälpt till det dem ska och inte motsatt sig eller krånglat alls. Jag tackar Lina (igen jag har gjort det till henne personligen också), för att hon kämpade då, för alla oss som skulle hamna i en sits man inte önskar sin värsta fiende. Tack vare henne, har försäkringskassan ändrat sina regler och vi kan vara hemma båda föräldrarna samtidigt på VAB!

Kanske har vi haft tur, men jag hoppas att dem fungerar så för dem allra flesta som är i en liknande sits som vår.

Tyvärr är det så att man måste ha pengar för att leva, man är beroende av andra och av bidrag!
Vi avslutade alla bidrag 20 maj, Hampus återinsjuknade 31 maj. Så nu får vi lämna in nya papper, tänka siffror igen. Försäkringskassan har givetvis sparat siffrorna, men vi måste ändå göra om det och den här gången kommer det bli mer dagar på sjukhus att tänka på.

 

Jag sitter och läser intyget från läkaren om vårdbidrag, jag kommer till punkt nr 4: Hur lång tid kan barnets behov av särskild tillsyn och vård antas bestå? Läkaren svarar: Dessa behov antas bestå minst ett år.

Det slår mig med full kraft, minst ett år! MINST!

 

Jag har suttit och pratat med Amanda här på morgonen, vad som händer i vårt liv. Barn är fantastiska, dem anpassar sig efter situationen och följer med. Jag känner inuti mig hur jag vill motarbeta, jag vill inte, jag VILL INTE! Dock är det så att den här omgången har poletten ramlat ner lite tidigare. Förra gången sa alla till mig, det här är din vardag nu Maria, du får den att fungera, men du måste acceptera att så här ser det ut. Jag kämpade emot, in i det sista kämpade jag emot, det här skulle INTE bli min vardag, jag hanterade och vi körde på i ett anpassat spår, men det blev aldrig min vardag på riktigt.

 

Nu är det annorlunda, något inuti mig har gett upp att kämpa emot, missförstå mig inte, det här är bra och det är  nödvändigt för mig. Det här ÄR min vardag, sjukhus, behandlingar, infektioner, stick, undersökningar etc etc. Det måste jag acceptera. Det tar så  mycket kraft att kämpa emot, det tar så mycket kraft som jag inte har för såna onödiga saker. Min kraft ska läggas på mina barn, på dem bra saker som finns i vår vardag, även om den är annorlunda.

Jag gläds åt att vi fick spendera midsommar tillsammans. Hampus kommer få permis även idag, en snabbvända för en injektion på dagen och sedan sova där inatt, men hela dagen hemma. Vi kan leva, anpassat, men vi kan leva!

 

Förra gången tog det oss några omgångar, den här gången kommer det gå snabbare till anpassning. Vi har inte fredagsmys när ni andra har det på en fredag, vi har fredagsmys en tisdag eller en måndag beroende på vilken dag i veckan det slumpar sig att vi alla är hemma och får sova hemma (ja eller på Ronald McDonald, eller i tv-rummet på akademiska). Vi dricker aldrig alkohol samtidigt båda två och vi gör det alltid med måtta, händer något måste vi vara allerta.

 

Förra gången sörjde jag mitt liv som försvann, den helt ovillkorliga förändringen där saker som tillhörde min vardag bara togs ifrån mig. Jag har inte kraft att lägga på såna tankar, jag har inte tid, med det inte sagt att jag inte saknar det, mina vänner, mitt jobb, att vara mig själv, att utmanas och utvecklas yrkesmässigt etc. Döm mig inte, jag gör vad som helst för mina barn för att dem ska må bra och Hampus ska bli frisk, en stor del av mig får stå åt sidan, så får det vara, utan ifrågasättande, jag kommer ändå sakna det, längta efter det ibland, längta efter den gamla vardagen.

 

Det kommer inte alltid vara så, men nu i början när vi ställer om igen, när allt är så intensivt, när det är så mycket sjukhusvistelser så är det mesta av tiden jag inte är på sjukhus till för min återhämtning och min familj, till Amanda! Mitt hjärta brister när jag inte kan ge henne det hon behöver, när jag inte kan finnas till för henne som jag skulle önska. Amanda är min dotter, hon är stark, hon är klok och hon fixar det här hon med, men hon är 7 år, inte mer!

 

Jag sa efter förra omgången att jag aldrig kommer bli samma människa igen, det är sant, när det här är över har jag förändrats, jag kommer aldrig se verkligheten på exakt samma sätt igen, på gott och ont. Förhoppningsvis hittar jag ett annat fokus och värderar andra saker.

 

Nä nya tag, Amanda kommer springandes och berättar glatt om något hon sett på barnprogrammen, kaffekoppen behöver fyllas på, snart ska vi hämta Hampus och Jimmy från sjukhuset för dagen!!

, , , , ,

Spookisar

Efter en totalt usel natt för min egen del, så är jag glad att vi fick en dags permis hemma. Hampus han har sovit mst hela natten. Mobila teamet kom och gav honom hans kl 14 injektion så det är inte förrän nu vi behövde vara tillbaka. Troligen blir det samma vända imorn, med lite tidsförskjutningar eftersom mobila teamet inte jobbar på helger.

 

Startade morgonen med frukt frukost i fotöljen på sjukhuset.

img_9860.jpg

Lägg märke till fototapeten där Hampus många gånger fantiserar om motivet och att han ska åka och bada, hitta en skatt etc etc.

Vi fick åka hem på permis vid halv tio redan.

 

Några av Hampus dagis kompisar kom och hälsade på, Hampus verkade nog lite distanserad, men han blev jätteglad! Både han och Amanda (och vi) tackar för besöket och den fina pysselpåsen!

 

img_9876.jpg img_9877.jpg img_9874.jpg img_9875.jpg img_9885.jpg img_9879.jpg

 

Hampus har lite svårt att få i sig mat, vi måste få i honom näring och kalorier, det finns en glass han vill äta (ja nu har vi tack vara Susanne hittat en till), det är spookisar från hemglassbilen. Vi väntade på glassbilen i tisdags, den kom inte, den kommer enligt hemsidan inte till vårt område på över en vecka till. Så jag ringde till hemglass lagret i Örebro. Förklarade lite vagt att min svårt sjuka son vägrar annan glass än just den och frågade var kan jag få tag på den idag. Hon hittade glassbilen som skulle till Nora och han svängde snällt in vid oss och vi fick äntligen tag på favorit glassen! TACK Hemglass!!

 

img_9878.jpg

img_9900.jpg

 

 

En härlig dag har det varit, om än lite tröttmössa. Pizza till middag och alla nöjda, Amanda har haft midsommarfirande på fritids den svängen hon var där och sedan lekt med en kompis mest hela eftermiddagen.

 

img_9897.jpg img_9870.jpg img_9868.jpg img_9873.jpg img_9865.jpg img_9896.jpg

 

, , , , , ,

Första friska luften på några dagar!

Jag blev avlöst av Jimmy efter lunch igår, Hampus fick lite småfeber och sov mest hela eftermiddagen. Amanda och jag fick komma med köttbulle och glass leverans under kvällen.

 

Det har varit en skön eftermiddag, Amanda tog med sig en kompis hem, det ger mig ett lugn att höra dem leka, att se dem ha roligt, det blir lite normalt och vanligt mitt i allt kaos.

 

Imorse cyklade vi till fritids och sen tog jag  mig ut till mamma och pappa för att kopiera lite papper till försäkringskassan.

Så stor hon blivit min stora älskling, tiden går så snabbt, det känns som jag missar att saker händer.

 

img_9833.jpg

 

img_9835.jpg

 

Vilade upp mig någon timme hemma och nu åter på sjukhuset. Han är pigg lille herrn, sänkan har vänt och börjar gå neråt, om en dryg timme ska vi gå ut en stund, blodtransfusionen ska bara bli klar först.

 

Något som slår mig ganska hårt ibland när jag rör mig bland “vanligt” folk och inte bara här i sjukhusmiljöerna är att se andra göra det jag önskar vi kunde. Inte så att jag på något sätt missunnar någon, utan mer att det påminner om att livet inte är som det ska. Jag såg en familj på en rastplats tidigt imorse, en fullpackad bil och ungar som såg nyvakna ut. Jag vill också planera, åka på utflykter utan att tänka för mycket, ta med ungarna till en badplats etc. Det gör mig ledsen en stund… Just nu har Hampus lite för intensiva behandlingar, lite för stora infektionsrisker och för mycket sjukhustid för att vi ska kunna vara allt för fria.

 

Jag hoppas med hela mitt hjärta att proverna nästa vecka ser bra ut, att Amanda matchar honom och att vi kan påbörja transplantationen snarare än senare. Att vi ska se en ände på förskräckelsen och kunna blicka framåt.

 

Allt det här gör att jag verkligen uppskattar dem små sakerna i vardagen, att cykla med Amanda till skolan, att få sola en kvart på altanen, upptäcka en P-bot för att bilen står på trottoaren utanför huset (japp hög ironi på sista punkten!!)

 

Ett djupt andetag idag är idag och vi får njuta av stunden som är med en relativt pigg kille i det här vrålåket på väg att få frisk luft och äta glass (om det finns något han kan tänka sig äta i glass affären…..).

 

img_9843.jpg

 

17.30

 

Vi mötte upp min syster ute, pluppade sten och Hampus åt frost glass.

Middagen är intagen, jag är så nöjd att få in honom några tuggor mos, lite köttbullar och ett helt päron. Han får näringsberikat pulver i all dryck och den mat som går, förhoppningarna är större nu att han iallafall inte ska ha gått ner mer under dem här dagarna!

 

img_9846.jpg img_9845.jpg img_9850.jpg img_9851.jpg img_9852.jpg img_9854.jpg img_9848.jpg img_9849.jpg img_9859.jpg

 

Tack fina Susanne Stensson som haffar glassbilen åt oss ikväll!! ❤️

, , , , ,

Overkligt

Ibland fångas jag av att det är så overkligt, det här som vi hamnat i, det här som drabbat vår son. Den underbara killen, med det busiga leendet, med spring i benen och som talar och talar och talar. Som älskar turtles och superhjältar, som vill härma kung fu panda.

Det är så orättvist, inget barn ska behöva gå igenom det här, cancer är en styggelse och helt genomvidrig!

Jag pratar med en av sköterskorna här, hon berättar att det är fler leukemibarn än vanligt i Örebro sista året, att det också är fler av dem som är dåliga just nu och måste vara i Uppsala för specialistvård.

img_9356.jpg

 

Idag är det skiftbyte, Jimmys tur att vara och sova här. Jag behöver det!

Lillen är feberfri igen idag, efter en febertopp igår på eftermiddagen som skickade mig rakt ut i oron igen. Det är många saker som är onormalt normala när det gäller leukemi barn när deras värden är nere i botten. Jag vet ju, jag vet, att sänkan måste toppa innan den går ner, jag vet att han måste febertoppa innan det går över. Men jag minns den gången det höll på att gå åt pipsvängen, jag minns den gången som det var igår och en ilning av skräck går igenom min kropp. Jag vägrar, bara vägrar!

Så när febern går ner igen och håller sig borta så andas jag en stund igen, jag vet att jag och vi kommer få uppleva många svåra saker på vägen, brace ourselves och försök samla lite energi så den räcker hela vägen ut.

 

Nog med moll, han skrattar till i sängen, ser något program och berättar för mig vad dem gör samtidigt som han nästan kiknar av skratt. Älskade unge!

Han ska få en blodtransfusion idag så han kommer inte gå ner i energinivå direkt!

 

 

I eftermiddag får jag rå om den andra älsklingen, det och lite mer sömn i min egen säng ser jag fram emot!

 

img_9652.jpg

 

 

, , , , ,

USÖ

Jag hade glömt dem här hemska sängarna, ni vet dem där extrasängarna som har en hel masonitskiva som botten, knakar så fort man andas. Lägg därtill att alla madrasser och kuddar är täckta av ett gummiöverdrag och kuddarna lämnar en del att önska.

Ja ni kommer läsa både gnäll och ironi här ibland, tyck inte synd om mig, jag är bara bitter ;-).

 

Jag är otroligt tacksam över att vi bor i Sverige med den vård och den vårdkvalité vi har här. Att det är en allmän vård som inte kostar oss något extra. Personalen här är guld värda, dem visar genuin omtanke, jag anser dock att dem behöver fler sköterskor, det är inte alltid dem hinner det dem ska och det blir en fråga om patientsäkerhet!

 

Lillen vaknar ganska pigg, har varit feber inatt, men den är som bortblåst nu. Sänkan har gått upp, vilket gör att vi kommer få stanna några dagar till med antibiotika tills dem har koll på det hela och vi eventuellt får permis och hemgång.

 

Han är inte direkt fullt ös, vill mest ligga i sängen och titta på film. Vilket jag ändå tackar för eftersom det inte är det lättaste att vara isolerad med en allt för sprallig kille!

Ulrika från lekterapin var här och Hampus fick efter önskemål lite olika sorters pinnar att måla lila, dem ska likna Donatellos pinne (i teenage mutant ninja turtles för er som inte vet).

 

img_9814.jpg    img_9813.jpg     img_9817.jpg

 

Han målade en stund, sen försvann energi och efter lunch kröp jag ner i sängen med honom, slumrade till en stund. Till min glädje så var kaffemaskinen åter fixad när jag vaknade till.

 

img_9820.jpg    img_9821.jpg    img_9822.jpg

 

Något som är helt och hållet fruktansvärt är när man hör barn som plågas, har ont, mår dåligt, är ledsna. Idag ligger det en flicka i rummet bredvid som är så ledsen och bara gråter, ibland snyftar och ibland skriker i panik. Det tär enormt på ens psyke att lyssna på. Jag förstår att hon är väl omhändertagen, det ser jag, men man ligger inte på sjukhus för att det är roligt!

I vanliga fall hörs det inte mycket från rummet vägg i vägg, annat än när föräldrar tar fram extrasängen. Jag tror nog Hampus orsakat andra föräldrar samma obehags känsla flertalet gånger när nålen ska bytas eller sättas etc.

 

Han har roat mig en stund nu min lilla älskling, visat mig hur man använder pinnen han gjort innan energin tog slut igen.

 

img_9826.jpg

Han har somnat en stund nu vår lilla hjälte, försöker tränga bort oroskänslan i magen för att febern ska stiga igen…

 

, , , , , ,

Inlagda

Hela tre svängar till USÖ har det blivit idag. Först för ett stick i fingret, sen för lite påfyllning med trombocyter och nu pga feber.

 

Vi fick lite varning att det skulle bli dags idag eftersom sänkan gått upp lite, bara till 25 imorse, men normalt är <4.

Blodvärdet var på väg ner, men fortfarande fullt godkänt för ett leukemibarn veckan efter cytostatika kur.

 

Förutom USÖ svängar så har vi hunnit med lite besök från barnens farfar och farbror med sambo. Barnen har skrattat och lekt med dem en lång stund. Sen tog Hampus energi slut och han har mest legat sedan tre taget idag.

 

Nu ligger han här i en säng på barnavdelningen på USÖ och huttrar, vilket säger mig att febern är på väg uppåt. Vi väntar på nålsättning och dem har påbörjat provtagningarna. Det ska väl komma en jourläkare och skriva in oss också om jag minns rätt… Han är pigg ändå lillen och rätt nöjd att han får återse dem filmer han sett tiotusen gånger förut. Han tittar på en turtles film och säger replikerna nästan samtidigt som på filmen.

 

img_9811.jpg

 

Amanda har varit på kalas hos en av granntjejerna, badat lite och annars lekt med en av dem andra granntjejerna i flera timmar idag. Imorn åker hon och Jimmy till Uppsala för prover och information.

, , , , ,

Att se dagen för vad den är

Förra omgången, när vi gick igenom den tunga behandlingen så kunde jag inte gråta. Jag stod stark och kanske en eller två gånger tillät jag mig själv att visa mina känslor och bara ensam eller när Jimmy var i närheten.

Jag vägrade av rädsla för att inte kunna sluta, av insikten att vi måste stå starka för våra barn, vi slåss för dem, för Hampus överlevnad! Som förälder med ett svårt sjukt barn så är det så otroligt många saker man måste ha kontroll över, som man måste kunna. 

Många många många gånger har jag fått ifrågasätta både läkare och sköterskor när det blir fel i mediciner, när rutiner inte fungerar etc. Jag är en jobbig förälder, påläst och frågar mycket.
Senast dagen efter vi kom hem från Uppsala upptäckte jag ett fel i hans mediciner och fick ringa och diskutera med läkare.

Den här gången är saker annorlunda, jag visar mer känslor, orkar inte vara det där stenansiktet hela tiden. Även om jag är öppen och social i allmänhet så visar jag otroligt sällan mina känslor för andra. Det tar emot, muren är väl vaktad! Jag är fortfarande kontrollerad och påläst, gråter gör jag mest ensam!
Jag tappar lite perspektiv ibland, slutmålet är att Hampus ska bli frisk, jag behöver också se glädjen i dem stunder och dagar som finns. Vi kämpar oss igenom det här för att han ska bli frisk och dem sista dagarna har han varit pigg, glad och lekfull. Det är vad jag tänker på, jag kan inte sörja en framtid som inte är här än.


Jag kan inte gå och vänta på infektionen som oundvikligen kommer komma hela tiden. Även om jag måste vara beredd på det så måste jag också leva där jag är. Se hans glädje när han blåser sina bubblor, skratta med honom när han studsar studsmatta, uppmuntra hans vilja att cykla, bygga koja eller bara mysa en stund etc.

Alla som varit med om liknande vet, oron släpper aldrig, men kan jag inte se glädjen så kan jag inte leva och leva måste jag göra, för mina barn och för mig själv!

Så igår har vi blåst bubblor i mängder, studsat, cyklat till lekparken, det är svårt att förstå att han är sjuk ibland!

Amanda har hängt med en av granntjejerna, hennes pappa cyklade med till svampen (för dem som inte vet så är det en hyfsad cykeltur för en sjuåring på några kilometer). 
Idag blir det ett stick i fingret på sjukhuset, ducka för alla sjuka ungar på avdelningen! 

, , , , , , , ,

Amanda som donator eller inte

Ett ställningstagande vi är tvungna att göra är om vi ska testa Amanda för att donera benmärg till Hampus.

 

Vi kunde inget om dem rent medicinska för och nackdelarna med det här. Vi tog initialt beslutet att nej det vill vi inte. Hampus har en vanlig HLA-typ som det kallas och det skulle inte bli svårt att hitta en donator.

 

I det läget ville vi inte utsätta Amanda för varken det psykiska eller det fysiska obehaget det skulle innebära.
Sen kom transplantationsläkaren in och informerade mer, vi kände oss lite ifrågasatta när vi förklarade att vi inte ville testa Amanda.

 

Läkaren gick, men kom sen tillbaka. Hon ville förklara mer och hon hade kollat lite mer på Hampus prover. Han har en ovanlig detalj som avviker från 80-90% av befolkningen. Detta orsakar att det kan vara svårt att hitta en match som är optimal. Man kan transplantera ändå, men risken för komplikationer är större.

 

Det handlar om att han inte haft ett virus som dem flesta har under tidig barndom, sannolikheten att Amanda inte haft det och matchar är större än att en random person i världen skulle ha samma sammansättning.

 

Det är vad läkaren säger 33% chans att Amanda matchar, sen får man ta ställning till att hon är tjej och han kille, men dem behöver göra prover för att veta om hon överhuvudtaget har en chans att matcha.
Dessutom är det så att om man upptäcker att Hampus behöver det så kan man “fylla på” men T-celler från donatorn (Amanda är ju alltid tillgänglig!).
Så vi får nu göra ett nytt ställningstagande, vi måste överväga Amanda och testa henne….

Alla mina aber kring detta överskuggas av dem medicinska skälen att Hampus chans till överlevnad förbättras om hon matchar!

 

Så på måndag åker Jimmy (troligen han och inte jag) och Amanda till Uppsala för att dem pedagogiskt ska informera henne ytterligare och ta några rör blod för testning. Hon kommer närmare behöva gå igenom mer provtagningar, ultraljud på hjärtat etc.

 

Jag har redan satt  mig ner med Amanda och förklarat att Hampus cancer är tillbaka och berättat om att hans benmärg behöver bytas ut. För att i pedagogiska termer förklara för en sjuåring så har jag efter tips från Uppsala lagt upp det så här: Benmärgen (som alla har) är som en fabrik, den tillverkar röda och vita blodkroppar och trombocyter (det här vet hon redan sedan när Hampus blev sjuk från början), Hampus fabrik är trasig, den gör fel på några celler och tillverkar då dem lila elakingarna (leukemiceller). Det här betyder att Hampus måste byta ut sin fabrik. Vad hon ska göra på måndag är att ta lite blodprover och se om Hampus kanske kan få lite av hennes fabrik.

Våran dotter tänker mycket, hon filosoferar och hon är medveten, hon frågar och pratar och frågar och pratar.

 

Så hon har förstått att hon först ska ta blodprover och prata med doktorn, sen om hon kan ge Hampus lite av sin fabrik så kommer hon få träffa sovdoktorn som kommer ta lite av hennes fabrik för att ge den till Hampus, det kan göra lite ont en liten stund, men det kommer gå över.

 

img_9626.jpg

Hon är klok vår stora älskling (som inte är så stor ändå!)

, , , , , , , ,

Idag får vi åka hem

Äntligen ska vi få åka hem idag!

Vi har lite att göra innan, Hampus behöver påfyllning av blod och vi ska sitta med transplantationsläkare och få information om allt möjligt vad det innebär etc. Vi ska få information när vi ska återkomma för benmärgsprov om ca 2 veckor.

 

Jag saknar Amanda massor, ja det gör vi allihop, inte minst Hampus. Amanda är hans stora idol och dem älskar varandra gränslöst, det märks!

Jag saknar vardagen, vänner, min säng, etc. Nu håller vi tummarna för att vi får några dagar hemma innan första infektionen kommer.

 

Den här gången har vi fått striktare förhållningsorder, Hampus ska inte umgås inomhus i grupper, han ska inte träffa “nyförkylda” och allt som misstänks komma i närheten av vattkoppor är bannlyst från oss alla. Magsjukor likaså.

Han får inte vistas i solen första veckan efter behandling. Vi kommer få truga med maten dem här veckorna, innan han får sin knapp i magen när väl värdena stiger uppåt igen så hans kropp har en chans att läka efter ett sånt ingrepp.

, , , , , , , , ,

Att veta eller inte

All information man behöver ta in och processa, alla ingrepp som kommer behövas för att överhuvudtaget möjliggöra en transplantation.

Beslut som ska tas…

 

För mig är saker större och läskigare ju mindre jag vet om dem. Ju mer kunskap och fakta jag har, desto tryggare och lugnare känner jag mig. Jimmy är inte likadan, han vill inte veta precis allt, han vill kunna lita på att läkare och sköterskor gör sitt jobb på bästa sätt och han hakar på på det.

 

Jag litar på att dem gör allt dem kan på bästa sätt, men jag behöver få fråga, jag behöver få tänka, jag behöver veta jag behöver känna att jag har någon sorts kontroll i den situation vi är i.

 

Jag har lärt mig så otroligt mycket, om mig själv, om oss, om sjukvård, om barnsjukvård om leukemi, om cancer, om biverkningar, om risker, om mediciner om infektioner….

 

Dem pytsar ut information till oss, för mig skulle jag hellre sitta och få så mycket som möjligt på en gång och sen ta pytsarna till frågor. Jimmy han vill inte ha en massa information, eller jo det vill han, men på sin nivå, han vill inte tvingas ta in och höra om en massa fakta han inte har nytta av egentligen, mer än att den oroar honom.

Beslutet är taget att vi ska sätta en så kallad knapp i magen på honom, nästa behandlingsstart om

infektionsparametrarna ser bra ut. En så kallad PEG.

 

Han kommer också behöva en till infart, en CVK, den tycker jag är lite läskig om jag ska vara ärlig… men det är som med alla saker, jag läser på, intar kunskap och lugnar mig, hanterar den verkliga situationen och vi får det att funka!

 

Nu är det 2 dygn cyotostatika kvar, 3 nätter här i uppsala med dropp innan vi äntligen får åka hem en sväng. Som jag längtar!!!