Vemod
Jag har en gråtmild dag idag, tårarna och tyngden av min förlust och saknad pockar ständigt på min uppmärksamhet.
Skjutsade Amanda till Bosse, Emma och Nova förut, jag grät förtvivlat hela vägen hem. Vissa dagar är tunga, vissa dagar är saknaden så stor att den inte går att gömma. Smärtan i att han inte finns hos oss, att han inte kan krypa upp i min famn eller sitta och spela sina dataspel på högsta volym för att han vill att vi ska vara med honom.
Det gör bara så förtvivlat, fruktansvärt ont….
Jag har satt upp julgardiner, vi har ställt ut saker Jimmy och pappa ska ta till tippen imorn, jag har lagat mat och tränade imorse. Livet fortsätter, ibland känns det som att jag inte hänger med. Ibland tar jag nästan ett krampaktigt tag om Amanda, så rädd att något ska hända henne eller att hon ska ärras av vår förlust.
Hon sa till mig i torsdags när jag hämtade henne att hon är ledsen varje dag i skolan, men hon gråter inte, för att hon kan inte säger hon.
Jag blir så ledsen och beklämd. Vi har tagit beslutet att prata med skolan, dem måste kanske ge henne lite extra ett tag. Inte locka fram hennes sorg, men lite extra uppmärksamhet, en hand på axeln som frågar vad hon gör då och då.
Jag undrar om dem pratat ihop sig hur dem ska hantera det som hänt henne, det här är ju inget som bara försvinner om några månader, hon kommer sannolikt känna av det här i många många år och jag är så rädd att hon inte ska kunna bearbeta det.
Förutom att hon säger att hon är ledsen så verkar allt gå bra, inga direkta tecken på något annat. Men det har snart gått tre månader, man vet aldrig och jag vill att hon fångas upp om det blir något.
Nu sitter jag med mitt glas vin och skriver på något helt annat än min sorg.
En vemodets dag, jag saknar dig min älskling……
