Supersnöret gjorde mig så arg ett tag. Det kändes så nedrigt att vi först fått en “frisk” pärla och sen fick fortsätta på det ändå….

Jag kunde knappt titta på det, blev bara arg och kunde inte överhuvudtaget tänka mig att vi skulle sätta dit en pärla för att han förlorade sin kamp. Nej ALDRIG!

 

Men han dog faktiskt, hela jag förändrades, något inom mig gick sönder, något annat väcktes. Nu känns det viktigt att ha gjort det där supersnöret, jag satte dem sista pärlorna idag, vi pratar om att vi ska göra en tavla av det. En tavla av hans kamp, av vår kamp, av vårt sista år. Av beviset på allt som hände då, för att minnas både det bra och det kämpiga. Vilken resa vi gjort, och fortfarande gör!

 

Så här är det, supersnöret, till minne av Hampus Haglund, superhjälten, kalsongkillen, vår fantastiska son!