Det har varit en lång dag full av väntan idag. Som det kommer fortsätta vara tills vi får något typ av besked under morgondagen.

Sövningen blev kl14.45 och dem fick en del gjort. Dem bytte sond och nål, tog benmärgsprov och läkaren undersökte operationssåret och gick igenom kroppen fysiskt medans han sov och hon pratade innan om att hon skulle titta även i munnen som han har lite sår i.

Josefin Palle är i tjänst idag. Hon är en fantastisk läkare och människa. På något sätt ger hon mig alltid lite lugn, lugn i kaoset, hon ger inga falska hopp och hon tar inte bort våra rädslor, men hon ger lugn och trygghet.

Hon säger att hon tänkt mycket på Hampus, han är så speciell på många sätt och inte minst i sin sjukdom och sin sjukdomshantering. Hur stark och lugn han varit genom allt han gått igenom. Dem har diskuterat massor inom nordiska rådet, men kan inte komma fram till något alls förrän svaren från benmärgen kommer imorn.

Hon berättar att hon drömde att Hampus var i remission, vad jag hoppas hon har rätt! Remission betyder att cancercellerna minskat i antal, eller procent i Hampus fall.

Vi har verkligen ingen indikation åt något håll. Dem vita stiger och så även neutrofilerna, hb värdet håller sig, men inte trombocyterna. Det går att spekulera i all evighet, men det gör ingen nytta svaret kommer ändå inte förrän imorgon.

Jag tänkte en stund på det jag skrev om att ingen får se mina tårar, Jimmys och min roll för varandra, vi stöttar varandra och det är kanske svårt att förstå, men vi har inte möjligheterna att gråta i varandras armar särskilt ofta. Vår tid delas av att vi antingen är olika tider i olika sjukhussalar eller tillsammans med Hampus i dem. Det ger inte utrymme för oss själva tillsammans.

Idag fick vi en halvtimme ensamma, den spenderades pustandes i en caféstol och pratandes om den stundande framtiden, våra farhågor och vårt hopp, vad händer imorgon. Vi har inga svar, men det är saker vi behöver prata om, vi som människor kan inte gå helt oförberedda in i det samtalet vi oundvikligen måste ha imorgon. Med förhoppningen att det är en planering mot nästa steg mot en transplantation och inget annat så kan vi inte gå oförberedda in i det motsatta.

Sist vi hade ett par timmar tillsammans ensamma var under Hampus akuta bukoperation, där vi totalt livrädda och helt slutkörda försökte bara vara, jag grät och vi åt mat, jag grät lite till och sen duschade jag innan vi nervösa gick mot sjukhuset för uppvak…

Kvällen har varit ganska skön, vi sköt ihop sjukhussängarna och låg alla tre, Hampus tittade visserligen på datorn mest, men vi var tillsammans och åtminstone jag behövde närheten. Hampus har varit vaken hela dagen, inte behövt sova middag, ja han var ju sövd en timme under op, men det är ändå ett gott tecken.

Jag pratade lite med sköterskan under kvällen att han behöver hjälp att motiveras mentalt för att ta sig ur sängen, vi behöver hjälp med det! Vi skulle fundera vidare, förhoppningen är att vi kan åka hem till örebro imorn, då blir det en diskussion att ta där istället…

Spänd väntan inför morgondagens provsvar……….