Minne och vardag
Jag sitter här på altanen i solen, en alldeles vanlig fredag eftermiddag. Jimmy tog med mig ut på lunch o sen hämtade vi Amanda på skolan.
En cykeltur till stan och lite fika innan vi vände hemåt igen.
Hon har blivit så stor min trollunge. Jag märker känslosvallningarna börjar komma, dem där oförståeliga känsloutbrotten som jag själv hade när jag var yngre (eller kanske fortfarande har om man frågar min make :-)).
Vi har hunnit med uppföljningen i Uppsala, det gick bra, visst var det vemodigt, men det var skönt att sätta en punkt på det litegrann. Att avsluta akademiska på ett sätt.
Gravstenen är preliminärt bestämd, vi väntar på en ritning så kontrollfreaket i mig kan vara helt säker på att det blir som vi vill ha den.
Så nu sitter jag här i solen och tittar framåt, ser framför mig hur jag för ett år sedan satt här och tittade på den minsta älsklingen när han lekte….
Det känns på något sätt som det värsta trycket över bröstet lättar ibland, jag mår ganska ok ändå, rätt ofta!
Om tre veckor startar första vi som mist gruppen, ytterligare ett steg i bearbetning av sorgen.
Tiden går så fort…..
Tungt….
Jag har det tungt just nu. Det är saker som kommer ifatt mig och jag är trött, väldigt trött.
Det är dags att titta på gravstenar, hur gör man? Hur väljer man precis rätt, hur väljer man den sten vi ska ställa för att resten av våra liv gå till. Som ska stå där kroppen av mitt älskade barn ligger, som jag saknar så att mitt hjärta brister varje dag.
Jag är inte i form, kan inte tackla mina känslosvall, gråter mycket. Det har gått ett halvår och jo vardagen rullar, dagarna är lättare, för det mesta, sista dagarna är jag i en dipp. Saknaden så stor så ofta. Smärtan i att han inte finns, det ofattbara att han är borta. Jimmy tittar på mig varje dag, jag ser att han kämpar med att se min smärta. Det är inte lätt att inte kunna göra något, inte kunna lätta bördan… bara finnas…
Vi planerar semestern för tre…. Det mesta i dagens samhälle är anpassat till fyra, vilket jag inte har ett problem med som sådant, men för mig, just nu, så är det som att picka på sårskorpan igen och igen och igen.
Imorn känns det kanske bättre igen……
TO BEAUTIFUL FOR EARTH…….
Alla första gånger…
Det här första året är så smärtsamt på så många sätt. Att lära sig att göra saker på ett annat sätt, det saknas alltid någon, det är alltid ett hål i mitt hjärta.
Påskafton idag, Amanda är med granntjejerna och går påskakärring, Jimmy är och tränar. Jag har gjort en potatisgratäng till en armé och nu tar jag emot glada godistörstande påskagubbar och kärringar…
Däremellan gråter jag ibland…. De gör stundtals så ont, han är inte här i år, jag har inte ritat några mustascher…. Dem äldre barnen ser i mina ögon att jag har gråtit, jag ler och gläds åt att dem kommer, stora som små!
Alla dessa första gånger utan honom…. Älskade älskade barn
En mammas kärlek
Tiden går, en dag i taget, ibland nästan så att den springer fram. Det går bra eller det går. Upp och ner, ändå framåt.
Veckan har innehållit tunga stunder, Amanda har gråtit, jag har gråtit, saknaden har rivit i oss alla en stund.
Amandas sorg är den svåraste för mig att hantera, när hon förtvivlat gråter och knappt själv vet varför. Det händer inte ofta, i veckan tittade hon på filmer med Hampus och sen säger hon snyftande till mig att jag brydde mig mest om Hampus när han levde. Sen brast hon, förtvivlat grät hon och jag grät och igen förklarade att jag alltid älskat dem både, ingen mer än den andra. Att Hampus var ju så svårt sjuk att jag var tvungen att finnas vid hans sida nästan hela tiden. Att jag älskar henne att hon är den viktigaste i världen för mig.
Efter en stund tar hon ett andetag och börjar titta på ett barnprogram istället.
Själv är jag skakad, ända in i hjärtat känner jag smärtan, darrar i kroppen och reser mig när jag ser att hon mår bra igen.
Igår hade vi besök, lilla Jax myste in sig i sin mammas famn och ett styng av saknad inuti mig.
Jag gjorde något för mig stort igår, jag tog fram några av Hampus gamla leksaker, i hans lådor med dinosaurier och bilar och en massa annat. Dinosaurierna klarade jag inte att ta fram än, nästa gång kanske!
Det är härligt med besök av dem små illbattingarna, skratt och rop och full fart. Så även om jag ibland saknar min kille och minnen väcks i mig så är det en bra sak.
En mammas kärlek går inte att beskriva, den försvinner aldrig, mina barn är som en fysisk förlängning av mig. I hjärtat har jag två barn med mig, fysiskt är det som att någon kapat en arm, han är borta, jag minns hans värme mot min kind när han myste in sig och sa -mamma. När jag bar min trötta kraftlösa pojke hit och dit och överallt han behövde. Det känns som igår! (En pappas kärlek är lika stor och viktig, men jag är mamma jag kan bara tala för mig själv!)
Varje dag har jag stunder där det ofattbart slår mig, han är borta! Där det är svårt att inse att han inte kommer komma springandes på morgonen, att han inte kommer studsa i studsmattan i år, att han inte smakar potatismostopparna eller fiskpinnarna eller andra saker jag vet att han älskade…
Två steg fram och ett tillbaka. Jag jobbar 75% nu, det är precis vad jag klarar, jag är trött och känner mig balansera på gränsen. Det är vad som känns rätt för mig, det får ta den tid det tar att vänja mig…..
Minne
En svunnen tid, underbart underbara unge!
Ofattbara vardag
Sitter och tittar i min telefon, en bild kommer upp, en bild som Jimmy tog veckan innan han dog, Hampus ville inte vara själv på kvällen, ville inte sova, så han låg i soffan vid oss i vardagsrummet och tittade på sin platta. Så ofattbart…. Han är borta, den där levande killen på den där bilden, där han ligger, andas, med en varm kropp och ett hjärta som slår, den kroppen ligger nu i en grav, några meter under jorden på kyrkogården.
Jag får aldrig höra hans röst igen, jag får aldrig känna hans värme. Ta honom i min famn, det kommer aldrig hända igen.
Saknade har varit oändlig sista tiden, mitt hjärta har riktigt värkt av längtan efter min kille… Tårar har varit mer regel än undantag en stund varje dag.
Jag och vi tuffar vidare i livet, smärtan är inte konstant, men den finns varje dag och när den kommer så är det som ett tungt vemod jag inte kan göra något med, den bara finns, tyngden, ibland är det som att någon sitter på mitt bröst och andetagen är tunga även dem.
Vi skulle på uppföljning till Uppsala i tisdags, Amanda har varit magsjuk så vi fick ställa in, ny tid kommer i mars någon gång…
Jag har börjat en utbildning i medicinsk yoga, att bli instruktör, det finns en meditation där, där man ska lägga fokuset på hjärtat, dem känslor som finns där, känna dem och sen kunna gå vidare med sin dag. Den hjälper lite, att få en stund där det får kännas hur som helst, att också ha ett avslut på stunden för då. Ja smärtan och vemodet kommer igen hipp som happ under dagen också.
Det finns glädje i livet, varje dag finns glädjen och kärlek och värme, det samsas med smärtan och saknaden…….
Ett minne
Amanda tittar på pyjamashjältarna på TV nu på morgonen, ett av Hampus favorit program, ja när han tittade var det på engelska på youtube, tror inte det fanns på svenska än.
En kväll på USÖ så hade han maraton på programmet, han var pigg, men isolerad, fick inte gå utanför sitt rum. Så med strikta order skickade han iväg mig till lekterpin för att se om det fanns något, ett tyg kanske för att han skulle kunna få pyjamashjälteklocka och mask.
Jag hittade tyg, vi ritade klockor och klippte masker, två stycket en blå och en grön, pojkfigurerna i serien.
Han satte en på sig, lekte en stund, men så börjad den klia så han tog på den andra istället, till slut blev han förbannad för den kliade ju också och valde trumpet att titta på programmet utan klockan och masken på. Snart började han prata och skratta igen, -mamma, mamma….. sen en lång återberättelse om vad han såg.
Älskade barn så saknad, så många fina minnen.
Vemod
Den här smärtan som är så tung att bära, den här overkliga känslan att han är borta. Hur jag fysiskt kan minnas när jag bar honom i mina armar. Alla nätter och dagar sittandes vid hans sängkant. Alla nätter utan sömn, alla skratt, all glädje. All kärlek. Underbara, underbara barn vad jag saknar dig…….
Jag vill aldrig glömma året när han var sjuk, när vi kämpade. Det bandet jag knöt till Hampus i den tyngsta tiden. All tid jag spenderade med honom.
Jag kommer aldrig stå någon människa så nära som jag gjorde honom. Mitt älskade barn, jag värdesätter varenda sekund jag fick!
Nu får det räcka
Jag har totalt grävt ner mig i sorgen sista dagarna. Jag mår inte bra av det och det får räcka för nu.
Jag andas igen, inget blir bättre av att jag fortsätter älta, så på med kläder jag trivs med, ordna till ansiktet och ta ett litet steg framåt igen!
Tankar
Tankarna far runt och runt och runt, kan inte riktigt få fatt i dem eller styra dem, dem bara virvlar runt…
Alla minnen från vårt sista år med Hampus, från sommaren innan han blev sjuk. Tankar på framtiden utan honom och ibland virvlar det in en helt ologisk tanke som om han fanns kvar här.
Faser jag måste ta mig igenom, snälla hjärna få ett grepp nån gång, jag blir så trött och förvirrad av alla virvlande osammanhängande tankebanor. Fast jag blir nog mer förvirrad eftersom jag stundtals försöker tvinga bort tankarna.
Dem måste få komma fram och finnas, dem växer sig bara starkare och mer osammanhängande ju mer jag kämpar emot. Jag tror att jag kan undvika lite av smärtan genom att ignorera dem, genom att distrahera dem, det funkar inte!
Jag skriver här på bloggen för att få ur mig lite av mina tankar, vädra en del av min smärta. Få det ur systemet så att säga. Jag kan tänka att ni som läser ibland bara får se min sorg, tyvärr. Jag försöker alltid berätta att livet fortsätter, jag har saker på gång, vi lever och med glädje i vår sorg och saknad. Här på bloggen finns min inre smärta blottad, delar av den, det lindrar den att få sätta flummiga och konkreta ord på den….
Den stora, tunga saknaden har eskalerat rejält sista tiden, jag kan berätta om den här utan att den helt tar över mitt liv. Jag ger den mer utrymme här, den finns där konstant som en tyngd i mitt bröst, på riktigt när jag ligger ner känns det ibland som att det sakta kväver mig med sin tyngd.
Jag tar mig igenom, en dag i taget, bra dagar, dåliga dagar och bara vanliga vardagar!
Jag ska göra en sak under våren och sommaren som jag se fram emot, något för att hjälpa mitt sargade inre att ha något positivt att koncentrera mig på. Jag ser det så iallafall.
Framtiden är framåt, vi bär minnen och spår från det förflutna, mitt eget biter mig konstant i rumpan. Jag säger hej smärta, hej saknad, hej minnen, snart gör dem inte lika ont och vemodet är inte lika tungt.