Idag kom det ett sånt där bitterljuvt minne i mitt facebook flöde, eller två snarare.

Det slår mig hur jag kan lyckas njuta av stunder i mitt liv igen, hur jag uppskattar saker jag för bara någon vecka sedan inte klarat att ta till mig.

Jag tittar på bilderna igen och igen, jag tittar på videorna och låter hans röst göra mig sällskap en stund. Hur jag saknar det lilla livet.

Jag lever, jag är på väg tillbaka till arbete, ett steg i taget. Det kan tyckas futtigt med min en timme om dagen i början, men jag måste värna om mig själv. Känslan inuti mig är att inget kan knäcka mig nu, jag gråter fortfarande och jag är stresskänslig, men det finns inget som kan hända i mitt liv som kan vara värre än det jag gått igenom.

Jag har inte varit vid graven på en vecka, det känns lite dubbelt. För mig är han inte där i jorden, för mig finns han i varje andetag jag tar, han existerar i mitt hjärta var jag än är.

Ibland undrar jag om han kan se oss, däruppe, jag väljer att se det mer abstrakt. Inte som att han tittar ner från molnen, det gör mig ledsen. Jag väljer att tänka att han finns här på ett annat sätt. Det är svårt att förklara, men ibland känns det som att han är här bredvid mig, men ändå inte. I dem stunderna känner jag frid, när stunden försvinner börjar jag gråta och undrar hur ska jag stå ut. Men jag står ut…..

Dagarna går, vi lever livet vidare dag för dag. Väggen mellan rummen är borta, det är inte klart, men Amanda har ett stort rum och hon börjar inse och ta fasta på att det nu är hennes rum, inte Hampus gamla rum. Vi har inte satt upp Hampus blåa julstjärna, det smärtade mig att se den där i kartongen, jag fasar och gläds åt tanken att julgranen ska upp, så många många minnen. Så många minnen som är underbara, som gör ont för att jag inte kan få nya.

Det är en märklig känsla när jag sakta vänjer mig vid att han inte är här längre, att han inte kommer tillbaka. En del av mig vill inte vänja mig, men den stora delen av mig vet att det är vad jag måste göra.

Amanda är som jag var när jag var liten, som jag tror att många barn är, väldigt exalterad att julen kommer. Hon sa till mig häromdagen att tomten som kommer inte är en riktigt tomte utan en pappa som klätt ut sig. Så tittade hon på Jimmy och frågade om han var tomten. Det har han aldrig varit så där sprack hennes teori lite, vi kunde ärligt säga att hennes pappa klär aldrig ut sig till tomte.

Har hon blivit så stor att hon inte tror på tomten??? Herregud, vad hände. Jag har hoppat flera år framåt i tiden, jag har en sjuåring hemma.

Julkalendern är förberedd, paketen ska bara knytas in och hängas upp på rätt plats. Frågan är vad är rätt plats, där den brukar hänga finns plats för två och jag kan inte med att hänga upp den andra eller att ha en tom plats bredvid…

Vi har haft en jättemysig helg på Loka, genom barncancerfonden. Träffat och pratat med trevliga människor. Otroligt avslappnande. Tacksam att vi fick chansen att följa med.

Nu gnager en oförklarlig ilska och irritation inuti mig. Jag skulle högaktningsfullt vilja be hela världen att dra åt helvete. Nu menar jag inte människorna i den, utan mer abstrakt…. Det är ingen som gjort mig något och jag är inte arg eller irriterad på en enda människa. Men…. Något på denna jävla jord beslutade att ta min son ifrån mig. Det bubblar i mig, ge honom tillbaka för i………..

Jag går runt med en ilska som tar min energi, som gör mig trött och negativ, jag har nog inte varit lätt att tas med under bilresan hem från Loka.

Jag kan inte förklara det, det är en sorts inre ilska som bubblar upp. Jag vet att jag måste härbergera, jag vet att den går över, det är inte första gången….. Men……..

Ni kvinnor som har ordentligt PMS kanske kan komma i närheten av den krypande känslan av ilska och irritation utan någon eller något att egentligen skylla det på, där självkontrollen är åt helvete och jag kanske egentligen skulle stänga in mig i ett rum utan någon kontakt med människor, eller iallafall dem som pratar tillbaka, finge jag en varm kropp som kunde stå ut och bara vara närvarande fysiskt så kanske det går. Men hur ska någon stå ut med att vara tyst när jag käftar emot varenda litet andetag?

Jag gissar att det är en del av min sorgeprocess (ja med lite självinsikt och ironi så inser jag att jag har ju lite temperament i vanliga fall också….).

Nä…. masken är pålagd (sminket….) och vi ska snart iväg till Amandas första poolspel i innebandy.